PRS mellan Queen Boo och Harry-Potter-Bokslukaren

Jag ser äcklat på Afrodite, som spottar ut brödet.
"Vad är det?" frågar jag häpet.
Hon verkar på vippen att spy. Jag har alltid varit svag för sådant där. Kladdiga saker.

Jag torkar mig runt munnen. "Förlåt. Jag... är väldigt kräsen när det gäller mat. Inte så praktiskt i hungerspelen kanske. "
Jag sparkar in brödet under sängen, längst in.

Jag ler mot henne för att visa att det är okej. Hon kunde ju inte hjälpa det.
"Vi kanske ska leta efter något annat?" frågar jag trött.

Jag nickar och reser mig upp. Tar upp kniven från golvet och går fram till dörren. Det är tyst utanför.

Det suger till i magen på mig. Tänk om det finns någon där? Tänk om karriäristerna inte har gått än?
Men allt tycks gå fint. Ingen möter oss på vägen, och snart är vi utomhus.
"Nu då?" flåsar jag, och tittar på Afrodite.

Jag rycker på axlarna. "Jag vet inte. Man kan säkert äta bark..." säger jag tvekande. Jag har seriöst ingen aning. Vad kan man äta?

"Jag tror inte det", säger jag, och skakar på huvudet, "men man kan äta granbarr. Se inte ut sådär!" lägger jag till när Afrodite rynkar på näsan. "Det är jättegott!"

Jag rycker på axlarna. "Jag kan väl prova" säger jag uppgivet. Jag ser mig om och inser att alla träd är granar.

"Men du ska inte svälja de", säger jag snabbt, "du ska bara tugga. Det är gott!"
Jag rycker loss ett barr och tugar. Den sura smaken sprider sig runt min tunga, och jag känner eftersmaken av järn. Jag tar ett till, och ger samtidigt Afrodite ett barr.

Jag biter försiktigt i det och gör en grimas. Det smakar beskt och surt, men bättre än brödet iallafall. "Det duger" sägerjag plågat.