Från olika världar!

Sol hade vaknat och fönstret stod på vid gavel så den kyliga luften sköljdes in i det unkna, instängda rummet. Hon hade sovit, det hade hon faktiskt, men vaknat också och trots att det ändå inte var morgon hade hon klivit upp.
Hon hade tvättat sig och borstat ut sina trassliga lockar. Det hela så riktigt intagande ut om det inte varit för ögonen. Hennes silkessvarta lockar ramade in ansiktet perfekt. Detta visste Sol med belåtenhet, det fanns skäl till varför hon gick så utmanande klädd med. Det var roande att se män lockas av henne, hon kunde hålla dem hon ville på avstånd, så svårare än så var det inte.
Hon hade fått fram bläck och papper av en förbipasserande tjänare och var i full gång med att skriva brev. Sedan skulle hon få någon att skicka det med, annars kunde hon göra det själv med, hon var trots allt fri att gå var hon ville.
Det knackade på dörren hon öppnade och såg Riff där.
"Nej men hej, visst är det en underbar dag." sa hon glatt och kysste hans kind. Att säga dag, var kanske överdrivet och att kyssa honom med, men vad spelade det för roll?
Hennes ögon strålade och hon var på ovanligt gott humör, en helt annan Sol än den som lämnat dem igår.
Riff talade om någon seans, vilket Sol tyckte lät mycket spännande. Hon hade sökt efter häxor och kanske denne var något?
Hon tar sig lätt som en fjäder genom korridoren till platsen Riff sagt. Då hon kommer fram till rummet ser hon tre personer hon känner igen och en som hon inte sett förr. Hon log mot dem alla och satte sig på en stol, detta skulle bli spännande.
"Så börjar vi snart?" sa hon ivrigt och roat, det kunde vara bluff och båg med.

Jezebel tittade på sol när hon kom in, hon verkade irriterande glad över det här. Yuu däremot verkade vara i samma sinnesstämning som han själv, det vill säga, inte på humör överhuvudtaget. Jezebel lekte med skalpellen i handen och drog den över huden på underarmen. Han kände blodet rinna ner i handen och log. Han kunde koncentrera sig på smärtan istället för hatet han kände emot människorna i rummet. Han kunde inte döda dem allihop, men smärtan lindrade hatet.
"Låt oss börja" sa Crehador och ställde sig runt ett bord, Jezebel reste sig motvilligt och ställde sig runt bordet. Han tittade ner på döskallen som stod i mitten. "Ni måste hålla händer under hela seansen, ni får inte under några omständigheter släppa då kan jag inte ta ansvar för vad som händer. Ni får heller inte prata med varandra."
Jezebel tog Cassians hand och Yuu i den andra. Jezebel kände blodet rinna ner för handen och ner på Yuus hand.
"Låt oss se varför ni är här" sa Crehador och Jezebel stirrade på mannen, han hade varit med om hans seanser förut och han uppskattade dem inte, det som var dött var dött. Jezebel hörde inte vad Crehador sa eftersom mediet mumlade.
"Hej Jezebel" sa en välbekant röst och läkaren tittade inte upp fören hans mors ande stor framför honom.
"Hej mor" sa han kallt och såg på henne, det var första gången på år som hon hade mött hans blick. "Dig har jag inte sett sedan jag dödade dig"
"Jag klandrar dig inte" sa hon och han fnös.
"Självklart gör du det, jag är det barnet som fick sina systrar dödade och Alexis att jaga dig" sa han enkelt och hans mor vek ner blicken.
"Vad för demon har Alexis gjort dig till" sa hon lågt och Jezebel valde att inte svara. "Hatet är inte enda vägen, komihåg att du kan älska också"
"Som jag älskade dig innan du slutade se på mig? Som jag älskade mina systrar innan jag dödade dem eller som jag älskade Snark innan jag åt upp honom?" sa Jezebel och hans mor kom närmare honom.
"Kärlek gör ont, men du har inte glömt vad det är" sa hon och böjde sig ner över honom och pussade honom på pannan "Jag älskar dig"
Jezebel var inte säker på vad som hänt eller när han hade hamnat på golvet, men han såg att även de andra satt på golvet. Han reste sig upp och såg på Crehador som andfått reste sig upp.
"Andekraften är för stor, andarna nekar mig tillträde till deras värld. Vad ni än gör här kan andarna inte hjälpa er" sa han och Jezebel suckade.
"Då var allt meningslöst" sa han och lämnade rummet. Han tittade ner på handen som var röd och han tog upp ett bandage ur fickan och lindade om såret innan han gick ut i trädgården. Han behövde vara ifred. Jezebel var inte säker på om han precis mött sin mors ande eller inte, han visste inte heller hur de alla hade hamnat på golvet. Jezebel kom fram till en damm och satte sig vid strandkanten och tittade ner i vattnet. Han hade slutat att älska för länge sedan, alla han älskade tog hans far ifrån honom. Den enda kärleken han nu eftersträvade var sin fars, en kärlek han visste att han aldrig skulle få.

(Tanke är att de alla möter någons ande och pratar med den ^^)

Sol mumlade ett par väl valda ord, detta verkade inte vara häxkonster, snarare något som gubben ville att dem skulle tro. Sol var inte ett dugg road längre men lät sig dras med, hon hade egentligen inte mycket till val. Hon väntade, ja hon väntade en lång stund tills hon hörde någon hosta till framför henne.
Hon såg upp, en vederstygglig man, ett monstrum i människohamn. En man med breda axlar, gula ögon och en deformerad kropp. Den man hon höll mest av i hela världen, morbror Tengli, han som var som en far för henne.
"Sol, vad har du nu ställt till med? Sa jag inte åt dig att vara försiktig?" sa han vilt och de gula ögonen lyste mot henne.
"Jo, det sa du, men det var bara litet, jag måste det vet du." sa hon bedjande, hon ville inte göra honom vred.
"Jag vet mitt barn, jag vet det är svårt för dig. Men du måste kämpa mot ondskan inom dig. Var dag är en kamp för mig och jag vet att den är det för dig med." sa han mjukt och smekte hennes kind. Hon ville bara släppa händerna hålla om honom.
"Lämna mig inte, jag kommer hem." sa hon med tårarna glänsande i ögonen men Tengil skakade på huvudet.
"Du kan, men hemma väntar dig död." sa han sorgset.
"Men jag vill träffa dig, Dag, Liv och älskade Silje." kved Sol men Tengil skakade bara på huvudet.
"Vi alla vill ha vår lilla eldfängda solstråle i liv, glad som förr." mer hörde hon inte, märkte inte men sedan var de alla på golvet.
Gubben kom upp stånkandes som all världen var emot honom och så att det inte lyckats. Visst hade det gjort det? Men Sol ville inte ta upp kampen utan kommer raskt på fötter.
"Visste väl att du inte kunde, patetiska människokryp." fräser hon till med glödande ögon och följer tårarna innan hon snabbt far ut på ballkongen.

Jezebel såg ner på sin egen spegelbild, han var lik sin mor det visste han. Alla sa åt honom att han blev vackrare varje dag. Jezebel fnös, mänskligskönhet var inget som han brydde sig om, skönheten han såg hos djur var något som kunde få honom att le.
Han tittade ner i vattnet och log när en and kom fram till honom, han sträckte fram handen och anden bet till lätt och Jezebel skrattade. Djuret var uppenbarligen van vid att få bröd, tyvärr hade han inget, men det hade inte hindrat anden ifrån att testa. anden hade dock lyckats bita hål på huden och blodet droppade ner i dammen och han log, blod var varmt och värme var något som han älskade.
Jezebel tittade upp när Yuu kom emot honom och sedan la sig ner i gräset en bit bort. Jezebel undrade vem mannen hade sett? Han var nyfiken på vilka demoner som hemsökte dem allihop? Vem av alla som dött runt Cain, hade den unga greven sett? Vem hade Riff sett? Men mest nyfiken var han på vem Cassian sett?
Jezebel undrade varför Cassian alltid dök upp i hans tankar. Jezebel la sig ner i sanden och suckade. Delar av hans hår hamnade i vattnet och såren på ryggen smärtade men han välkomnade smärtan, den enda vännen han hade.
Jezebel undrade vad han skulle göra nu? Skulle han återvända till sin far? Han visste att döden väntade honom där, men där visste han vad som skulle hända och han behövde inte tänka.
Hans mors ord ringde i hans öron och han suckade.
"Om du inte gillar barnet du fick borde du kanske inte sålt det till Alexis" sa han kallt och förbannade sin mor.

Jezebel kände fingrarna nudda det kalla vattnet och han tog bort dem. Han hade ingen vidare lust att bli kall och blöt. Att håret blev blött bekymrade honom inte, det skulle han inte känna fören han reste sig upp.
Jezebel låg i sanden och kände värmen ifrån solen, han älskade det som var varmt. Solen lyste på hans ansikte och värmde honom, ett litet leende syntes på hans läppar.
Han tittade upp i himlen när Yuu tilltalade honom och han var tyst en bra stund. Delvis för att han var förvånad över att Yuu pratade med honom, den unga mannen verkade inte vara direkt pratsam, precis som han själv. Jezebel hade inget emot att prata om det behövdes men han fann ingen mening att göra det i onödan. Han tänkte på alla gånger han gått in i rollen som den trevliga och sympatiska läkaren och tvingats lyssna på skvaller och leka societetslivet, han fann det roande att lura människorna runt honom, men det var många gånger Jezebel inte ville något annat än att skära halsen av dem allihop.
Jezebel tänkte sedan på sin mor skulle han berätta för Yuu? Vad hade han att förlora, den andra mannen kände honom inte och Jezebel var nyfiken på vad Yuu sätt, och han visste att man inte alltid kunde ta utan var tvungen att ge vissa gånger, och det här var en sån gång.
"Jag mötte min mor" sa han kallt utan att se på Yuu, vad fanns det för mening med det? "Jag föredrar henne död, då kan hon inte prata. Sen är hennes ögon vackra att betrakta på burk" sa han och tänkte på hans mors blåa ögon som brukade stirra på honom när han arbetade. Men det som hade förvånat Jezebel var att hans mor inte klandrade honom, hon verkade fortfarande älska honom och vilja hans bästa. Han fnös, i så fall hade hon inte varit så svag som hon var och låtit Alexis komma ikapp dem.
"Det låter inte som du mötte någon du tyckte om direkt" sa Jezebel, det var ingen fråga utan ett konstaterande. "Vilken släkting mötte du?"
Jezebel misstänkte att det var en släkting, det var sällan man blev lika upprörd om det hade varit en bekant eller någon man dödat.

Jezebel nickade, inte för att Yuu kunde se det, men det kändes naturligt att göra.
"Hur gammal var du när du dödade honom?" frågade Jezebel. Han var inte säker på om Yuu hade dödat honom, men på sättet han talade lät det nästan så. Jezebel undrade om han någonsin hade kunnat döda sin far, troligen inte. Cain hade kunnat och Jezebel visste inte om han hoppades på att Cain skulle lyckas med det eller inte. Alexis hade alltid funnits i hans liv och trots att han hatade mannen kunde han inte tänka sig ett liv utan honom. Jezebel var inte säker på varför han kände som han kände eller varför han ville ha den vuxna mannens kärlek. Kanske var det som de säger, man vill ha det man inte kan få.
Jezebel tittade upp på molnen och log svagt innan han svarade Yuu.
"Jag skar halsen av henne och skar ut hennes ögon. Jag har sparat dem" sa Jezebel som om han pratade om vädret. Doktorn vände sig om så han låg på mage. Han tittade på anden som simmade runt i vattnet och log emot fågeln, det var ett genuint varmt äkta leende, inte det som han log innan han dödade folk.
Jezebel såg solen gå upp längre bort och han undrade vart Sol hade tagit vägen?

Sol hade varit ut på egna strövtåg osedd hade hon tagit sig ut på gatan. Eller snarare hade hon fått vakterna att se andra saker än det som var verkligt. Hon skrattade roat åt det hela, det var som en lek för henne. Hon skulle leta upp något eller någon som kunde ta hennes brev till Norge. Troligen skulle det enklaste vara att ta sig dit själv, men hon kunde ge det ett försök.
Hon hade tagit sig till en av krogarna, det enklaste sättet att höra nyheter och så även i denna tid tydligen. En ensam kvinna på en krog kanske inte var ett av hennes smartaste drag. Men hon skrattade undan deras närmanden och drog fördel av deras svaghet för henne. Hon sög ur dem kunskap och de som var alltför påträngande mumlade hon några väl valda ord över och sen dess skulle de aldrig mer kunna våldföra sig på en kvinna.
Efter lite letande fann hon en norrman som var på genomresa och efter lite övertalning och lov om något mer då han återvände tog han hennes brev.
Så enkelt det var att lura män tänkte hon då hon tog sig tillbaka efter genomfört uppdrag. Hon tog sig förbi vakterna och började leta efter de andra. Hon gillade dem på ett märkligt sätt, kanske för de alla likt hon inte var som alla andra.
Solen hade gått upp för ett tag sedan då hon fann dem på en gräsmatta. Tyst satte även hon sig ner, hon ville inte störa samtalet.

Jezebel log, Yuu hade börjat tidigare än han själv. Men i sjuårs åldern bodde han fortfarande på gården och Snark levde, han saknade sin vän.
"Det är svårt att göra det tidigare. Man måste ha den fysiska styrkan och orken att göra det" sa han enkelt. Av en olyckshändelse kunde ett barn säkert döda vid tidig ålder, men de kunde inte göra det om personen man skulle döda försvarade sig.
Jezebel tänkte efter innan han svarade.
"Jag var elva, så jag var inte lika ung som du. Men på den tiden trodde jag att det fanns hopp för mänskligheten" sa Jezebel sakligt och reste sig upp. Han sträckte på sig och såg på Yuu som fortfarande låg ner i gräset, Sol satt en bit ifrån dem men Jezebel valde att inte prata med henne. Han hade svårt nog att prata med Yuu som det var, han fann inget intresse vid att lära känna dem, han ville se deras blod flyta. Han tittade upp i himlen och skrattade lågt. Han väntade på den dagen mänskligheten skulle störtas ner i helvetet. Han tittade på en fågel som kom flygande emot honom, falken landade på hans upplyfta arm och såg på fågeln. Han strök den över fjädrarna. Han visste inte varför men djur hade alltid dragits till honom och han föredrog det. Vinden fångade hans hår och han log emot fågeln. Jezebel uppskattade naturen och djuren som fanns här. Han tittade på Yuu och log kallt.
"Verkar som både du och jag kommer hamna i helvetet när jordens undergång kommer" sa han och hoppades hans far skulle lyckas frambringa den snart.

Helvettet? Dit skulle hon med, hon skulle dit och hade varit där.Eller Sol hade varit på Blåkulla och en dag skulle hon träffa honom igen, den lede själv.
Hon ser upp då hon märker att hon blev tilltalad och ser på mannen.
"Min far, eller rättare sagt min morbror. Men han är som en far för mig, eller var." hon tystnade, det var förvirrande, för alla var säkerligen döda. Kanske hade hon släktingar där nere? Hon såg ut över dammen, det verkade vara något vemodigt över henne.
"Själv då?" frågade hon istället i retur och ler för att dölja det hela. De gula ögonen glänser i morgonsolen då hon ser på dem båda.

Jezebel såg på Yuu men sa inget. Han var inte förvånad över att mannen visste att han skulle komma till helvetet.
Jezebel strök falken över fjädrarna och såg på fågeln.
"Den första människan jag mördade, min mor" sa Jezebel utan att blinka.
"Var det här ni hamnade" sa Cain och Jezebel såg på honom, Riff och Cassian och vände sedan åter blicken till fågeln.
"Ni ser chockade ut, vi är nog alla lite skärrade efter händelsen" sa greven och Jezebel vände sig om emot sin bror.
"Vem av dem såg du? Din kusin som tog livet av sig? Din mor som tog livet av sig när hon såg dig. Din fästmö som jag dödade eller någon annan?" sa han kallt och log emot honom.
"Vem jag mötte angår inte dig. Varför skulle du som endast bringar död till människor runt mig få veta?" sa Cain.
"Det är inte bara människor runt dig jag dödar" sa han enkelt och Cain såg på fågeln som satt på Jezebels hand och doktorn anade att greven ville skada den. Han blick mörknade och han lät fågeln gå innan Cain skadade den. Vem som dog i hans närhet spelade ingen roll men om någon skadade djur mörknade hans blick.
"Vad ville ni?" frågade Jezebel och såg på dem.
"Vi undrade om ni ville ha frukost?" sa Riff och Cassian såg på doktorn och gick fram till honom.
"Du har inget val" sa den äldre mannen och tog med sig doktorn in i herrgården. Jezebel orkade inte protestera utan satte sig vid bordet och började äta.