När jag ser på dig

Jättebra. Nytt kapitel nu tack!

Här har ni kapitel fem, kära läsare

KAPITEL FEM: OBEKVÄM STÄMNING OCH ETT GOTT SKRATT

Lee hade haft tur när hon träffade Isac. Det var underligt, för de hade aldrig träffat varandra tidigare när de möttes under Hogwarts sorteringsceremoni, men det visade sig snart att de bodde i samma del av London. Det resulterade i att de hade träffats mycket under sommarloven och skapat ett helt gäng kompisar där hemma, men det var bara Lee och Isac som kunde magi. De fick varje år ljuga för sina vänner och säga att de skulle till sin internatskola i Skottland (vilket delvis var sant). Hemma betedde sig Lee och Isac precis som de var i skolan mot varandra. Isac retades och Lee gjorde sitt bästa för att inte visa vad hon egentligen kände. Flera gånger hade Lee varit tvungen att alldeles ensam gå genom Londons gator hem från Isac, men han skickade alltid sms eller ringde på vägen så att hon slapp vara rädd.

Nu var allt annorlunda. Isac och Lee hade inte pratat med varandra på närapå fyra dagar nu, och det kändes tomt. Båda två hade flera gånger öppnat munnen, men ingen av de visste vad de egentligen hade att säga. Lee skämdes över sig själv. Varför hade hon gjort så? Varför hade hon kysst Timothy? Och som om hon faktiskt kände något när hon kysste honom. Det hade inte Lee gjort. Lee hade inte känt någonting. Verkligen inte i jämförelse med hur det var att bara sitta här tillsammans med Isac i uppehållsrummet och titta på honom. Det sög till i hennes mage, liksom kittlade någonstans nära revbenen. Varför var hon kär i honom? Hon kände sig som världens idiot när hon tänkte på hur Isac borde bli tillsammans med någon annan. Lee var inte tillräckligt bra för honom. Hon var inte snygg. Hon var inte så rolig och inte särskilt smart. Han borde kunna hitta någon bättre. Lee kände hur fingrarna darrade till när hon såg på Isacs hand. Den låg så nära hennes. Hon skulle lätt kunna sträcka ut sina fingrar och fläta in dem i hans, men det skulle inte Lee göra. Hon vågade inte. Lee Gray var en fegis.

Till sist reste hon sig ur soffan. Hon klarade inte av att vara där längre. Hon behövde definitivt spela fiol. Lee sade inte ens något till Isac när hon gick. Hon bara traskade upp för trappan till sovsalen, hämtade sin fiol och gick ut, rakt förbi honom. Hon kunde se att han sneglade på henne när hon gick förbi, men Lee ignorerade honom. Hon behövde sortera sina tankar på riktigt innan hon vågade sig på att snacka med Isac igen. Lee valde samma klassrum att spela i som hon gjort tidigare, med tanken att om det var ledigt förut så skulle det säkert vara det nu med. Inte för att det var ledigt. Där inne satt redan någon, men inte någon levande.

---

Isac satt med en bok och försökte koncentrera sig på texten däri. Det gick inte så bra. Han kunde bara tänka på vad som hänt på festen och vad det kunde betyda. Varför hade Isac skämts så för att han kysst Mathilda, och varför hade han mått så plötsligt dåligt när han såg Lee tillsammans med Timothy? Timothy var (så vitt han förstått det) en ganska schysst kille. Han var en aning fixerad vid quidditch, men annars var det inget fel på honom. Varför tyckte då inte Isac om honom helt plötsligt? Borde han inte vara glad för Lees skull? Borde inte Isac vara glad för att någon hittat Lee och för att någon älskade henne? Isac kunde inte sluta tänka på något hans mormor sagt.
"Kärleken, kära Isac, är inget annat än passionerad vänskap. Din morfar var min bästa vän" Isac hade aldrig förstått innebörden av det. Inte förrän nu. Han kunde väl inte möjligtvis vara kär i Lee? Isac sköt genast bort tanken. Han och Lee var kompisar, intalade han sig. Inget mer.

Plötsligt reste sig Lee och gick från Isac utan att säga ett ord. Isac mådde illa. Var Lee irriterad på honom? Vad hade han gjort för fel? Efter en stund kom Lee tillbaka, och för en sekund trodde Isac att hon skulle sätta sig vid honom igen, men sedan såg han att hon hade fiolen med sig, och Isac förstod att Lee behövde vara för sig själv en stund. Han såg på henne när hon gick ut ur uppehållsrummet. Hon var verkligen riktigt söt, tänkte han och vände sig åter till sin bok med ett litet leende. Det gick mycket bättre att koncentrera sig nu när Lee inte var där.

---

Det var Sir Nicholas De Mimsy-Porpington som satt i det lilla rummet.
"God dag", sade han formellt. "Kom in för all del." Lee blev genast förvirrad. Det kändes som om spöket var där för att träffa henne. Det kändes inte som att det var en slump att han var just där just nu. Däremot hade Lee alltid gillat Nästan Huvudlöse Nick, så hon log artigt mot honom och gick in i klassrummet.
"Sätt dig", sade Nick och Lee blev alltmer misstänksam, men hon satte sig på en obekväm pinnstol mittemot spöket, som höll upp sitt huvud för att det inte skulle falla över på sidan.
"Jag var med på er senaste lektion i trolldomshistoria, och jag tänkte att jag skulle prata med dig."
"Varför det?"
"För att jag har varit där du är, och det slutade inte bra. Jag vill varna dig, för jag vet hur en sådan här sak kan sluta."
"Vad pratar du om?", frågade Lee.
"Jag ser hur du tittar på honom. Det är på samma sätt som jag såg på henne."
"Vem är hon?"
"Lady Grieve", sade spöket tyst. "Tro mig. Jag vet var du talar om. Den person du funnit tycke för är din bästa vän, och du vill inte förstöra någonting. Samtidigt känns det som om tiden håller på att rinna ut. Ni kan inte hålla på så här längre. Du skulle göra allt för den personens välmående. Har jag rätt?" Nick hade mer rätt än Lee trodde var möjligt.
"Vad hände? Med Lady Grieve menar jag?"
"Jag lovade att jag skulle använda magi för att fixa hennes tänder. Jag skulle gärna göra allt för henne förstår du, men besvärjelsen gick fel. Allt gick fel."
"Och det tror du kan hända mig med?", frågade Lee tyst. "Att jag kommer göra något dumt om jag berättar för honom?"
"Nej, det är inte säkert. Jag vill bara be dig att vara försiktig när du gör det, så att samma sak inte händer för dig som det gjorde för mig. Så att det inte växer ut betar på honom."
"Va?", Lee kunde inte låta bli att frusta till av skratt.
"Ja. Betar. Du vet, sådana som elefanter har."
"Jo, jag vet vad betar är, men var det vad som hände med Lady Grieve? Fick du betar att växa ut istället för att fixa hennes tänder?" Lee skrattade högt vid den inre bild hon fick av en vacker 1500-talskvinna med betar.
"Du skulle inte tycka att det var fullt lika roligt om de slog fyrtiofem slag med en slö yxa i din nacke för det", sade Nick buttert.

---

Samtidigt gick en viss Timothy Greene runt och letade efter Lee. Var kunde hon vara? Hon kanske hade dragit sig tillbaka till sitt uppehållsrummet. Han förstod inte varför hon hade kysst honom på festen. Han själv hade druckit, så för honom hade det inte gjort något. Nu ville Timothy däremot gärna ta reda på varför. Det hade tagit ett bra tag innan han insett att det var Lee. Något hade varit så olikt henne den kvällen, men Timothy kunde inte sätta fingret på exakt vad. Han stötte ihop med Mathilda utanför Hufflepuffs uppehållsrum.
"Vad gör du här, lillebror?", frågade Mathilda fientligt.
"Vad gör du här själv?"
"Svara på min fråga först."
"Väntar på Lee", svarade Timothy tyst, "Och du?"
"Väntar på Isac", sade Mathilda. Precis som hon sade det kom Lee gående med fiolfodralet på ryggen.
"Hej, Tim", sade hon med ett leende innan hon gick förbi honom in i uppehållsrummet. Timothy stod kvar som ett fån.
"Du är så patetisk, lillebror", sade Mathilda överlägset.
"Ska du säga. Hur länge har du väntat här ute egentligen?" Timothy vände om. Han tänkte förstöra för sin syster på något sätt. Han skulle ju alltid kunna... Nej, det kanske var för elakt?

Kapitel ♥
Så bra ♥
Fiol ♥

Så sjukt bra!!!!

Varför har jag en dålig känsla om Timothy...?

Superbra! Lee och Isac är verkligen så fina tillsammans ♥

Den är så bra!
När kommer nästa kapitel?

Haha, jag får också dåliga vibbar av Timothy.

Det tycker jag också.

Klubben: *vi som får dåliga vibbar av Timothy*

Jag kan inte vänta tills nästa kapitel.