HP_Maja :*

"Eh... Alltså..."
Hazel kände hur skalet började brista.
"Han.. Jag..."
Alison såg på henne, och. Hazel visste att hon var genomskådad.
"Okej! Han är som du, inte.. Inte rik. Har ingen familj. Och jag... Jag vill inte att han ska... Dö."
Nu brast allt. Hazel började gråta och kunde inte sluta. Tårarna bara vällde fram.
"Jag...", hulkade hon.
"Förlåt mig."

Alison kollade förvånat på Hazel, som brustit ut i tårar och nu satt och stortjöt. Var inte Hazel rik? Om hon var det, varför var inte hennes bror det? Alison visste inte vad hon skulle göra med Hazel. Man grät inte i de fattiga delarna av stan. Grät man visade man sig svag, och att visa sig svag var lika korkat som att inte äta på en vecka (vilket det också kunde leda till), så Alison iakttog Hazel medan tankarna snurrade runt i huvudet. Sakta började det gå upp för henne. Han skulle kunna vara, men då skulle han vara tvungen att ha gjort något riktigt korkat, vara riktigt korkad eller född med otur, men det skulle kunna vara möjligt. Ja, kanske.
"Jag menade inte att såra dig", säger Alison med ostadig röst. Vågade hon säga något? "Är han.. Annorlunda? Bannlyst, menar jag", frågade hon tillslut.

[Känner att jag upprepar mig!]

"Du sårade mig inte"
Hazel insåg hur fånig hon måste framstå.
"Han.. Han flydde. Alltså.."
Hon tog ett djupt andetag, samtidigt som hon insåg hur mycket hon öppnade sig för Alison. Men det kändes bara rätt.
"Han ville inte bo med oss längre. Så ja, bannlyst. Titta, jag har inte ett perfekt liv."
Det där sista menade hon egentligen inte.

"Du har sagt det", sa Alison, lite surare än hon tänkt. "Men din bror", lägger hon kvickt till när hon ser Hazels ansiktsuttryck, "vad hände?" Alla fattiga är bannlysta, inte officiellt, men det är sant. Ingen skola, ingen sjukvård, ingen garanterat boende. Allt sånt får de rika, men inte de bannlysta och de fattiga.

"Han bara..."
Hazel tog ett djupt andetag och tåget krängde till.
"En dag var han inte där längre. Borta. Ingenstans. Det var två år sedan."
Hon gjorde en paus.
"Jag har inte sett honom sedan dess."

Alison nickade.
"Varför säger du det här?", frågade hon. Det var klart att on var nyfiken, men mest av allt var hon rädd att Hazel skulle komma med något som gjorde att hon var tvungen att säga något om Liam. Hon försökte komma bort från ämnet.

"Jag vet inte", erkände Hazel.
Sedan försökte hon byta ämne.
"Har du några... Vänner här på tåget då?"

Alison ville inte erkänna att hon inte hade några några kompisar på tåget, och hon ville verkligen inte prata om Liam. Även om Hazel hade sagt en hel massa saker om sin familj så kändes Liam för personligt. Även om översittarbarnen kunde gråta för att få det de vill funkade det inte så i de fattiga delarna, man fick inte bryta ihop. Och hemligheter höll man för sig själv, annars kunde de användas emot en. Det hade Alison lärt sig den tuffa vägen.
"Massor", ljög hon.

"Varför sitter du inte med dem då?", undrade Hazel.
Hon anade att Alison dolde något.

Alison gjorde en avslöjande min. Hazel var uppenbarligen smart, inte genomkorkade som resten i de fattiga sektorerna.
"De är dumma i huvet", förklarade Alison generat.