Öppet Rollspel

- Det gäller min mamma, sa jag tyst.
Jag började gråta och lutade mig mot Adrian.
- Skulle jag kunna få bo hos dig i sommar? frågade jag gråtandes.

Jag kramade om henne.
"Det är långt kvar, det blir säkert bättre. Om det inte blir det så får du självklart bo hos mig. Även om jag tror att det är en dålig idé..." sa jag uppriktigt.
Jag tänkte på min pappa, vad han gjort mot Mira...

Jag sjönk ner på golvet.
- Jag är orolig för Andreas, sa jag tyst.
Jag gömde ansiktet i händerna och grät.

''Andreas?'' frågar jag. Jag har ett svagt minne av att jag har hört namnet förut, men inte i vilket sammanhang.
Plötsligt hörs ett knackande på rutan

- Andreas är min brorsa, sa jag tyst.
Jag reste mig upp och gick därifrån gråtandes.
Jag sjönk ner på golvet och grät.

Jag öppnar och en liten, grå uggla flyger in. Jag känner igen den direkt. Våran familjeuggla.
Den har ett hastigt ihopvikt papper i näbben och jag tar det. När jag viker upp det ser jag endast ett ord, skrivet med min pappas kluddriga handstil.


förlåt

Jag reste mig upp och gick tillbaka till Adrian.
- Vad har din far gjort mot Mira? frågade jag tyst.
- Och jag vill veta allt, sa jag tyst.

''Jag tror att du förstår. När mamma dog... så blev hon hans... ersättning. Han utnyttjade henne...'' sa jag tyst. Men jag visste vad ordet betydde. Han var borta. Mina ögon var helt torra.
''Men vet du vad, både du och din bror kan få bo hos mig i sommar!''

- Adrian är allt bra? frågade jag oroligt och satt mig ner framför honom.
Jag kramade hans hand.

''Pappa har tagit livet av sig'' säger jag och räcker fram pappret. ''Han ber inte om ursäkt för allt han har gjort, utan för att han inte kommer finnas hos oss. Inte för att han någonsin har gjort det''