Internatet.

Daryl följde med Jane ut ur klassrummet när lektionen var slut, han lyssnade inte direkt på henne när hon hängde på hans arm och pratade om, ja han var inte säker han hade slutat lyssna när hon börjat prata om smink. Han såg Sam längre bort på väg ut ifrån matsalen och höjde handen som hälsning emot henne.
"Inte hon" muttrade Jane och tryckte sig emot Daryl som himlade med ögonen men sa inget. Han följde med henne in i matsalen och tog mat medan de slog sig ner, snart hade de sällskap av andra människor, många som var intresserade vart ifrån han var och allt annat som människor brukade fråga när man var ny.

Samantha hade sett dem, hade sett honom med Jane men trott att det inte skulle ta så hårt. Hon visste ju om det, hon hade förväntat sig det. Ändå försvann något av det glada inom henne hon vände på klacken och försvann in på toaletten. Det röda äpplet hade hon tappat då hon såg honom med Jane och nu låg det orört på marken.
Hon själv hade låst in sig på toaletten, hon orkade det inte varför tillät hon sig gilla honom? Nu kunde han tala om vad som helst om henne för Jane och hennes gäng och allt skulle bli än värre?
Tårarna rann sakta längst kinderna och hon hade slagit sig ner på det kalla kakelgolvet, hon visste vad som kunde lugna ner henne för stunden.

Daryl hade svarat på frågorna på samma artiga sätt som han alltid brukade göra, han låtsades att han uppskattade uppmärksamheten men egentligen ville han vara någon annan stans, Jane strök honom över benet medan de pratade och han log svagt emot henne innan de alla strax försvann till sina lektioner och han andades ut, äntligen kunde han ta det lugnt. Han gick ut på gården ut i solen och njöt av tystnaden, han slog sig ner emot husväggen och slöt ögonen, att vara ensam en stund kändes bra, han tog upp en cigg med marijuana och tände den, han behövde lugna ner sig.

Samantha hade lugnat sig och tvättade av sig, det fanns mer än en orsak varför hon bar en stor oformlig tröja. Ärmarna var utmärkt till att dölja hennes armar, de som säkert en gång hade varit fina barnaarmar men som inte var det längre. Men det hjälpte, smärtan fick henne att lugna sig. Sen vad spelade det för roll hur hon såg ut? Ingen skulle någonsin få se henne ändå.
Tyst kom hon ut genom dörren ut, det var en fin dag inte för att hon märkte det. Äpplet var som bortglömt och hon såg knappt var hon gick, hon visste att hon inte hade fler lektioner under dagen för de hade inte börjat ännu, kanske om några veckor om det fanns fler intresserade.

Daryl tittade upp när han hörde en dörr slå igen, men han såg ingen och han hade ingen lust att börja leta efter någon heller, han ville bara ta det lugnt och slappna av, långt borta ifrån Jane och hennes beröring. Han tog ett djupt blås och undrade hur Sam hade det, han hade inte sett henne på hela dagen, kanske ville hon inte se honom mer. Han lutade huvudet bakåt och blåste ut röken långsamt.
Han funderade på om han skulle göra något, men vad var meningen med det? Daryl stängde ögonen, det var inte ofta han kände att det fanns någon mening med något.

Sam slog sig ner vid ett av träden, hon hade sett Daryl, kanske orsaken till att hon satt sig just där?
Var någonstans var Jane och hennes gäng? Varför var han inte med dem? Rökte gjorde han visst med. Hon satt på ett behörigt avstånd, en gräsmatta mellan dem. Som vanligt så gömde hon sig bakom boken och mer eller mindre stirrade på honom lika tyst och tillbakadragen som vanligt. Hon undrade hur det var med honom, vad hon misstänkte var han inte den glada människa han var utåt. Varför brydde hon sig ens? Han ville ju mycket mer förståligt veta av Jane och inte henne.

Daryl kämpade emot tårarna, han vill inte gråta, inte här och nu, de kvällar han satt ensam någonstans och var sig själv kunde han släppa ut tårarna, men nu när vem som helst kunde komma, kunde han inte vara sig själv. Han tog upp några småstenar och lekte med dem i handen, han såg Jasmines bild framför sig hur hon skrattade och var glad och i nästan stund hur hon dog i hans armar, den dumma ungen hade varit korkad nog att blanda piller och alkohol, effektivt, ja visst men korkat. Men hon hade velat dö, varför hon hade velat lämna honom ensam med föräldrarna visste han inte.
Daryl reste sig upp när ciggen tagit slut.
"Idiot" sa han och kastade argt iväg stenarna, han hade svårt att acceptera att hon var död och att han var ensam.

Samantha hade iakttagit honom hela tiden, var kropprörelse vart andetag och hon visste att något var fel, något var hemskt fel, hela hans kroppshållning tydde på det. Hon satt obeslutsam på marken, ville gå fram till honom och göra vad? Hon visste inte och han ville säkert inte h henne där så varför tränga sig på då?
Vid hans rop tog hon sig dock upp och skulle ta ett steg mot honom men blev stoppad av Jane och hennes gäng.
"Var tror du att du är på väg?" Janes hånfulla röst dunkar i hennes huvud medans en av hennes vänner knuffar ner henne tillbaka. Detta var deras stund, tjejer i grupp kunde vara minst lika hemska som ett par killar.
"Daryl är med oss nu, han hälsade att han inte ville veta av dig och vem vill det?" hånade hon åter och de såg hånleende ner på Samantha som tyst hade krypit ihop som för att skydda sig mot orden som haglade över henne som stenar.

Daryl hade smält igen dörren och gått upp på sitt rum, han undvek att se människor i ögonen, han ville inte att de skulle se sorgen som fanns där. Han låste upp dörren och slängde sig på sängen och kände att ögonen blev tyngre, han hade nästan somnat när det knackade på dörren, han reste sig mödosamt upp och öppnade. Han såg Jane i ögonen och hon slank in, han la ner kortet på hans syster, han kände att det var en del av hans liv som hon inte behövde veta.
"Mysigt" sa hon och han stängde dörren efter henne. Han ryckte på axlarna och han inte svara henne innan hennes läppar var tryckte emot hans. Daryl tänkte inte längre, han ville inte tänka. Hon kunde få vara hans avslappning, en kvinna som inte betydde något för honom, hon var bara en i mängden och han tänkte inte bry sig om vad som hände med henne, han puttade ner henne i sängen och log sedan emot henne.

Samantha satt på sitt rum på sin säng och stirrade in i väggen. Hon hade blivit släppt från dem eller de hade gått. Mer än hårda ord hade aldrig förekommit och skulle väl aldrig förekomma heller. Även om de orden minst var lika smärtsamma som ett fysiskt slag, men hon hade vant sig.
Hon visste vad Jane gjorde nu, hon hade varit vänlig nog att berätta, berätta varje detalj. Varför brydde hon sig om hon inte gjort det förr vad Jane gjorde? Varför hade Daryl kommit och rört upp så mycket? Hon klarade inte mer, hon tog sig till badrummet drack vatten för att fylla magen med innan hon öppnade badrumskåpet och tog fram dem, vad spelade det för roll tänkte hon och drog av sig tröjan.