PRS liv eller död?

Alexandra:
- Han kan inte umgås med mig bara för att jag råkar vara mugglarfödd, grät jag.

Den där nya tjejen kolla på mig.
Hon ville sitta här. Varför skulle någon vilja sitta med mig? Jag svarade med ett kort okej, och skönk åter in i musiken.

Jag skämdes öveeer min blyghet. Där hade han kommit fram så vänligt, och så nekade jag!
Jag gick på tåget och väntade inte på Alexandra och Jennifer. Jag kunde nog klara mig utan de för en gångs skull.

Jennifer:
Jag tröstar Alexandra
" Men det finns andra killar..."
Säger jag
" Mwn vet du vad... Torka undan tårarna så ska du och jag säga t den där killen ett sanningens ord!"
Jag kollar på tjejen som satt i kupén innan
" Jag kommer tillbaka..."
Säger jag snabbt och drar med mig Alex.
Jag ser killen som Alex pratade med innan och går med raska steg fram mot honom
" Vad har du emot mugglar födda!"
Nästan skriker jag mot honom
Han blir helt shockad och vänder sig mot mig
"Och vem är du om jag får fråga!?"
Säger han snäsigt
" jag råkar vara syster till hon du var riktigt elak mot innan!"
Säger jag argt
" smutsblod!"
Säger han
" Vadå!"
Skriker jag
Han slår till mig hårt i ansiktet så att det bildas ett rött märke
" skrik inte på mig!"
Säger han argt

Alexandra:
- Draco hur vågade du slå min syster, skrek jag argt.
Draco kollar på mig med en sorgsen blick.
- Alex jag är ledsen, sa Draco tyst.
- Lämna mig och mina syskon ifred, sa jag argt.
Jag tog med Jennifer och vi gick.

Jennifer:
" Bra gjort!"
Säger jag
Jag sätter mig mittemot
Tjejen i kupén
" Hej..."
Säger jag tyst och försöker dölja det stora röda märket på kinden.

Alexandra:
- Jag kommer snart, sa jag.
Jag gick ut ur kupén och krockar med Draco.
- Alex snälla förlåt mig jag tycker inte som Pansy, sa Draco sorgset.
- Och? Frågade jag.
Han kysste mig och jag kysste tillbaka.

( en grej Alexandra skriv gjärna så att det är nu som det händer... Jag menar istället för sa jag skriver man säger jag... )
Jennifer:
Jag sätter mig och lutar huvudet mot väggen.

Alexandra:
Jag gick tillbaka till kupen med ett leende på läpparna.

Jennifer:
"Varför så glad?" Säger jag till Alexandra