Syrets tid - År 3000

"Tillbaka till huset. Jag har mat i frysen som jag kan laga till." Arida tog hennes hand och såg på vakten som såg bekymrad ut. "Är ni redan tillbaka?" Han släppte in dem.
"Ja och hämta James och de andra vakterna. Sen kom till översta våningen."Hon gick mot hissen och tryckte in knappen.
"Det han kan göra med mig bryr jag mig inte om. Utan det han kan göra mot alla andra."

Hon höjde en hand till hälsning åt vakten på vägen förbi. In i den där jäkla hissen igen då. Hon hade hoppats få slippa det mer idag.
"Han känns verkligen som en bra ledare. Verkligen. Och jag tror han har missuppfattat hela grejen med karisma."
Hon gick in i hissen och ställde sig mot den bortre väggen.
"Så, vad nu? Hur länge kan vi hålla ställningarna i ditt kontor?"

Hon såg på henne. "Kanske någon dag." Hon suckade medan hon bet sig i läppen medan hon förbannade sig.
"Hatar du mig för jag var gift med honom?" Hon såg upp på henne.

Halo mötte Aridas blick och skakade på huvudet.
"Nej. Varför skulle jag göra det? Och vem är jag att döma dig? Jag tycker det är konstigt, det kan jag inte förneka, men dina val är dina val. Och dessutom var det ju ett tag sedan."
Hon körde ner händerna i byxfickorna.
"Gudarna vet att jag har fattat dåliga beslut genom tiderna."

"Jag var 14 när jag giftes bort." Hon såg på henne och hon såg ner medan hon kröp ihop. "Jag omvandlades när jag var 25 och då bet han mig för sista gången."Hon såg på henne med en sorgsen blick. "Ialllafall som människa." Hissen plingade och hon gick ut och låste upp lägenheten medan hon såg på henne. "Jag måste få be dig om en sak."

Hon rös.
"Fy... Det är så groteskt. Men sträck på dig. Han äger inte dig längre och det vet både du och han. Det sista du ska göra är att visa dig berörd."
Hon följde efter Arida till lägenhetsdörren, och var tvungen att erkänna för sig själv att hon började känna en lojalitet till den här vampyren.
"Vad? Om det är att bli din middag måste jag tyvärr tacka nej."

"Jag vet det men det får mig att känna mig svag, Det kryper i kroppen på mig när jag tänker på vad han gjort under alla år."Honklev in och skrattade mjukt. "Inte bli middag men nästan."Hon vände sig om. "Om en vampyr biter en människa så blir det en ägande rätt på människan. Det är mer eller mindre olagligt att ta en annans måltid eller människa om man vill behålla den." Hon såg på henne.
"Jag måste bita dig för att hålla dig säker. Det är det enda säkra jag kan göra för dig just nu. Du kan gå sen ooch inte oroa dig."

Hon backade tillbaka mot hissen.
"Aldrig i livet. Hör du vad jag säger. Aldrig i livet att jag tänker bli någons ägodel."
Hon kände ilskan bubbla i bröstet. Allt hon gjort för att få vara fri, för att få vara sin egen, skulle inte sluta här, i den här jävla lägenheten.
"Jag skiter i hur "säker" jag blir, jag kan bli hur "säker" som helst, men den delen av mig tänker jag inte ge upp."

"Jag kommer ge dig friheten såklart men jag vill inte att Claud får tag i dig. När han känner min aoura om dig så låter han dig vara. Du är osorbar." Tårar av blod började rinna ner och hon sjönk ner."Halo förstår du inte? Jag bryr mig om dig!"

Hon lutade sig mot väggen med armarna i kors
"Och du är säker på det? Du är helt, helt säker på att han inte bara kommer skita i lagar och regler och ha ihjäl mig i alla fall? Det känns helt ärligt som att han skiter i regler."
Hon sjönk ner längs väggen ute i trapphuset och satte sig med armarna vilande på knäna och huvudet lutat mot väggen, och suckade.
"Förlåt att jag är hård, men du har ingen aning om hur mycket min frihet har kostat mig. Och hur mycket den betyder."