The rich man's daughter(PRS)

Mona sov lugnt och tyst och märkte inte mannen som ljudlöst smög upp bakom henne. Han skar loss henne från trädet och la handen om hennes mun och drog henne intill sig. En som ville åt henne med.

Hilde märkte inget hon rörde sig fram och åter i någon mardröm och hörde inget. Mannen hade väntat på rätt tid att föra bort Mona på.

Mona hade verkligen vakant till och sprattlade och försökte ta sig loss. Men mannen fortsatte dra iväg med henne tills hon bet honom i handen, han svor högt och drog ifrån sin hand. "Hjälp!" skrek Mona innan mannen han samla sig och gav henne ett slag så hon skulle vara tyst.

Hilde for snabbt upp vid ljudet och svajade lätt till vid den plötsliga rörelsen.
"Mona." skrek hon men inget svar, dock kunde hon lätt följa spåren. Hon var orolig, orolig för flickan som hon lovat att skydda orolig för sig själv och sitt ynkliga liv som ändå inte var något värt.

Mona for ner på marken av slaget och mannen drog fram en kniv och drämde skaftet i hennes huvud så hon tuppade av. Mannen lyfte upp henne i sin famn och fortsatte gå, mot sitt egna läger.

Hilde sprang och drog sin båge.
"Släpp henne, hon är min." skriker hon med myndig stämma men hon har inte mycket att gå på. Hon ser lägret bakom mannen, ett läger fullt med stora män.

Mannen vände sig om och flinade innan han gav Mona till en annan man. "Skulle inte tro det, flicksnärtan är vår".
Mona var blek och det droppade blod från bakhuvudet utan slaget från skaftet.

"Det var jag som tog henne, hon är min." fick hon fram och vägde på bågen det skulle vara idiotiskt att skjuta hon var ensam mot en massa män och orolig för Mona. Men Mona levde nog, man förhandlade inte om en död människa.

Männen skrattade bara igen och de la Mona på marken bakom dem. "I det här yrket spelar det ingen roll, det finns inga regler".
Monas ögon fladdrade till och hon rörde lite på sig, hon vaknade till och kvävde ett stön av smärta mot sin hand.

Hilde sa inget utan la tillbaka pilbågen.
"Då kommer jag med henne, ni kan inte ha en skadad fånge att köpslå om." sa hon lugnt och med värdighet tog hon sig till Mona och sjönk ner på knä vid henne.
"Hur är det?" sa hon och vätte en trasa med vatten från sin flaska och började tvätta såret.
"Nu kan du inte klaga på min behandling av dig." sa hon med ett snett leende.