På havets botten.

Hon skakade på huvudet och såg trött ut.
"Jag klarar inte av att gå och du vill inte bära mig"

Han suckade tungt.
"Du måste"

"Nu?" Hon såg på honom och hon gnydde.
"Kan vi inte göra det i morgon eller nästa vecka när jag är piggare?"
Hon såg ledsen ut

Han suckade, och undrade återigen hur mycket han hade suckat på sistone. Han suckade åt att han inte kunde sluta sucka.
"Nej", sa han bestämt.

Roboten såg på honom. "Doktorn mår ni bra? Hon mår inte bra utan du kanske ska undersöka henne. Ta blodprov" Hon såg på honom. "Ska jag hämta allt?"

"Jag mår utmärkt", ljög Co.

"Sluta ljuga doktorn. Du vet att jag har en lögn dektektor inbyggd i kroppen." Hon log sorgset och drog fram en stol till sängen.
"Jag kommer snart eller vill du att jag hämtar något?"

Co hade aldrig tyckt om den där lögndetektorn. Han satte sig på en stol.

Hon skrattade och gick och hämtade lite saker och kom tillbaka med en brika med nålar, rör, en slang samt plåster.
"Sen måste hon märkas. " Hon såg sorgsen ut. "Hon är så rar måste vi?"

"Ja, vi MÅSTE.", sa Co strängt. Att roboten aldrig lärde sig.