PRS(fashion7)

Valeria nickade. "Var försiktig." sade hon innan hon lät Mina gå. Snart kom Aiden, Rickard och Hermes inrusande. De sjönk ner vid Nashs säng och började livligt tala om vad Joakim gjort mot deras bror och kung. Efter ett tag vaknade Nash och satte sig upp i sängen. Han började tala med sina bröder om ett par lorder som verkade ha satt ur spioner bland dem. Joakim gkömdes strax bort.

Mina log mot Valeria men stod kvar en stund och såg på bröderna, de verkade inte alltid vara sams men de var bra bröder ändå. Hon tog sig ut ur sjukhusrummet tillslut då Nash vaknade.
Mina tog sig ut genom korridorerna och var strax vid festen igen. En hel del folk dansade och hade kul, Mina stod tyst och såg på, hon hade visserligen introducerats till några kvinnor, men alla dem dansade med någon.

(Kan vi hoppa till nästa dag/ ett par dagar?)

(Sure! Jag gör det. Kom ihåg att jag läste något om att två av bröderna typ bråkade om vem som skulle få dela säng med henne xD Kanske någon/båda av dem försöker riktigt hårt de senaste dagarna och hela tiden kommer fram och försöker? xD)

Mina hade fått dansa tillslut, inte med någon hon kände, men hon hade blivit glad ändå. Festen hade hållit på hela natten och hon hade ändå haft kul i slutändan. Det gick några dagar, hon blev bättre och bättre i armen och tillslut ville hon gå ut, göra något mer än att bara gå.
Hon drog på sig en mörk ylleklänning och tog sig ut, det var tidig morgon. Hon begav sig till en skyttebana och fick fatt på en pilbåge och ett koger med pilar. Hon ville skjuta lite, hon missade aldrig, men hon tyckte ändå om att göra det.
Långsamt ställde hon sig en bra bit bort från tavlan och la en pil på bågen och spände den. Hon siktade knappt i två sekunder och pilen flög iväg, i mitten utav tavlan. Hon sköt snabbt iväg en ny pil som klöv den gamla. Hon fortsatte så en stund, sköt pil efter pil som bara träffade mitt i prick. Tillslut sänkte hon äntligen bågen och stönade lätt till, hennes arm värkte av att hon rört på den så mycket på en gång.

Nash hade sakta men säkert börjat läka och nu kunde han gå runt lite utan att det gjorde så förfärligt ont. Hans bröder var tvungna att hålla koll mest hela tiden, men det gjorde inte mycket. Dagarna som gick var endast trevliga för Nash.
Den dagen var det Aiden som följt med Nash till skyttebanorna, och träningshallarna. Nash kunde inte riktigt förklara varför men han älskade lukten av blod, metall och ansträngning. Der lugnade ner honom. Efter ett tag förde Aiden dock honom mot pilskyttarna som stod och sköt. En av dem var Mina. Nash höjde på ögonbrynen och studerade henne medan hon sköt. Och jo minsann, i,te en enda miss...

Mina drog ett djupt andetag innan hon sköt igen. Tillslut gick hon fram och hämtade alla pilar och vände sig om. Då märkte hon Nash och Aiden.
Hon stelnade först till innan hon lugnade sig och gick mot dem. "Nash, Aiden" hälsade hon och log mjukt. Hennes arm värkte mer nu men hon brydde sig inte. "Hur är det med dig?" frågade hon Nash sedan och ställde ifrån sig kogret och pilbågen.

Nash och Aiden tog sig fram. "M'lady" hälsade Nash och såg sedan menande på Minas arm, men utan att säga något. Aiden bugade lätt och log flirtit mot Mina. Nahs suckade, stackars Mina. Aiden kunde vara väldigt envis. "Det är... Vasst?" muttrade Nash till svar på Minas fråga. Aiden skrattade bullrigt och klappade till Nash på axeln han inte var skadad på.

Mina visste inte vad hon skulle göra mot Aiden utan log bara lätt tillbaka mot honom, hon var inte van vid att någon var så flirtig hela tiden. Hon nickade sedan lätt och såg mot tavlan där det fanns en hel del märken. "Jag antar ni såg när jag sköt, det är min förmåga. Jag missar aldrig". Hon hade aldrig missat något i hela sitt liv, vad hon än ville träffa hade hon träffat.
Hon slappnade av i armen för att inte anstränga den mer, hon hade sett Nashs blick. Hon såg sedan mot Aiden, hon antog att han inte riktigt visste vad han pratade om. "Där jag kommer ifrån har vi inte monster, vi har särlingar, som jag...De har olikfärgade ögon och har en speciell förmåga".

Nash suckade bara tyst, då Aiden börjat lyssna intresserat på vad Mina sade, och svarade med så kloka svar han kunde. Nu och då lade han till något flirtigt i det hela oh man hade kunnat se på flera meters avstånd att han försökte förföra Mina. Nash själv såg på en man som stod längst bort på banorna. Han hade en pil gjord av en enkel gren, inte alls som de ståtliga bågar Nash hade. Hans pilar var också de lite egendomliga. De hade fortfarande löv och bucklor på, och själv pilspetsen var runt. Mannen själv såg smutsig ut, men på tavlan satt alla de pilar han avlossat, rakt i mitten på tavlan. Vem kunde det vara?

Mina fortsatte prata med Aiden. Hon var glad att ha någon att prata med som inte var Valeria eller Nash. Hon berättade så gott som det gick om särlingar och hennes hemland och visste inte riktigt hur hon skulle reagera mot hans flirtande. SKulle hon besvara det? Vara kylig? Hon log bara lätt mot honom och fortsatte prata. Men inombords kände hon sig lite pirrig och glad, det syntes lite på henne också. Hon hade aldrig haft någon som var intresserad av henne såhär.

(Kanske efter Aiden fått det han vill ha struntar han i henne och det typ krossar hennes hjärta?)