The choosen one(PRS Dragon Fantasy)

Lia säkrade darrigt pistolen och försökte hålla sig stadig på händerna. Hon hade tänkt skjuta, skjuta sina förföljare och skulle precis trycka på avtryckaren då smärtan exploderade i axeln. Hon tappade pistolen och sjönk ner med handen om axeln.

"Hon är skadad." konstaterade Johannes.
"Observant." svarade Mark kort och de kom fram till henne, höll undan pistolen från henne.
"Vill du tillåta oss att hjälpa eller vill du förblöda?" frågar Johannes vänligt, de verkade mer vara människor här än någonsin annars.

Lia såg upp på dem med trött blick, hennes axel var blodig där kulan borrat sig in. Hon tänkte precis svara då en annan stämma hördes. "Vad väntar ni på idioter? Ta tillbaka henne!". Det var en av männen som hade mer auktoritet, en av de som oftast inte tvekade innan han han dödade. Han kom fram och ryckte upp Lia som smärtfyllt kved till.

Både Johannes och Mark stelnade till och deras blick förändrades.
"Låt henne vara, hon är mitt ansvar." sa Mark och drog kvinnan åt sig. Johannes såg vaksamt på den andra mannen beredd att försvara Mark, det var dem mot mannen nu.

Mannen morrade hotfullt men gick undan. "Mathias kommer inte vara nöjd med er" morrade han men gick iväg.
Lia kunde inte göra annat än att luta sig mot mannen, hon såg på hålet i sin axel och la handen emot där igen. Hon slöt ögonen och andades tungt mellan tänderna.

"Vi följer hans order vilket du inte verkar göra." morrade Mark tillbaka och satte sig med kvinnan i sitt knä.
"Det kommer göra ont, men låter du Johannes hjälpa dig?" sa han så ömt han kunde vilket var mindre stelt än förr. Något när kvinnan lutade sig mot honom hade rört i hans hjärta, saker han inte ville känna som bara var jobbiga.

Lia stelnade först till men nickade sedan svagt. Hon slöt ögonen och bet ihop medan den andra mannen som hette Johannes satte sig på knä bredivd henne. Han drog fram sin kniv och snabbt, men varsamt stack han ner den i såret för att få upp kulan.
Lia bet ihop men kunde inte låta bli att kvida och nästan skrika av smärta. Tillslut var kulan ute.

Johannes sköljde av såret med vatten från hans flaska och band om med att rent tygstycke något man alltid hade med sig.
"Sådär." sa han med ett snett leende.
"Du var duktig." sa Mark och höll än om henne men inte hårt hon kunde ta sig fri om hon ville. Männen utbytte blickar, vad skulle de göra?

Lia andades långsamt och insåg då hur hon satt och med vem. Hon for upp och stirrade på männen. Vad skulle hon göra? De här männen verkade bättre än de andra, men de hade ändå varit med och dödat hennes föräldrar.
Sakta backade hon undan för att vinna tid att tänka.

"Här" sa Mark plötsligt och sköt åt henne pistolen.
"Det är din, men bara så du vet, ett liv för ett liv." sa han kort och kom på fötter och såg frågande mot Johannes som bet sig i läppen. Båda var nästan jämngamla hade kommit hit ungefär samtidigt och det var märkligt att de klarat sig så länge att de överlevt, haft förståndet i behåll.