Magic hunters (Prs)

[Svarar så att du kan fortsätta när du har tid och ifall du vill fortsätta. ]

Soldaterna lassade upp alla fångar på stora vagnar, dragna av hästar, och där satt de allesammans fastbundna utan att kunna röra sina händer. Anneli undrade vilken kraft lillan hade. Hon satt bredvid henne och hela hennes lilla kropp skakade av rädsla. Anneli ville krama om henne, säga henne att allt skulle bli bra igen, men hon var själv inte säker på det. Hon kände sin far väl efter alla dessa år. Några soldater kom fram till henne, rufsade om henne i håret och kallade henne "lillpojken".
"Vet ni inte vem jag är?" stammade hon förhoppningsfullt.
Soldaterna skakade på sina skäggiga huvuden och skrattade innan de gick vidare och inspekterade de andra fångarna. De visste inte att hon var den som kungen efterlyste! De trodde bara att hon var en vanlig pojke. Frisyren och kläderna hade räddat henne. Eller hade de det? Hon kollade bort mot lägret. Allt var förstört. Tälten var nerbrända och lik låg lite varstans, som sönderlekta dockor. Hon vände på huvudet och såg två soldater komma ut ur skogen med ytterligare en fånge mellan sig, rovfågelskvinnan. Hon hängde slapp mellan dem, med en pil i högra axeln. Soldaterna slängde upp henne på vagnen som en säck potatis. Det svarta håret täckte hennes ansikte, men Anneli såg att hon grät. Hon hade ett stort sår i pannan och blodet rann nerför ansiktet. Liten och svag såg hon ut och Anneli skulle ha rusat fram till henne och hjälpt henne så gott hon kunde, om det inte hade varit för repen som band hennes händer. En soldat drog upp kvinnan och band henne mittemot Anneli. Kvinnan stönade och gnydde till när soldaten drog till repen. När soldaten hade lämnat vagnen sattes den i rullning, mot slottet.

Alayne stannade inte upp. Inte förrän hon föll till marken och såg svarta prickar framför ögonen. Världen omkring henne fanns knappt för henne och illamåendet vandrade uppför hennes strupe men hon kunde inte stoppa det. Smaken som spred sig i hennes mun och lukten ifrån spyan på marken fick henne att klökas. En av hennes händer for upp emot munnen samtidigt som hon började resa sig upp. Benen darrade som asplöv men på något sätt lyckades hon förflytta sig och damp ned på marken igen några meter ifrån stället hon tidigare fallit ihop. Alayne lade sig ned på den våta marken, slöt sina ögon och försökte lugna ned sitt hjärtas vilda språng. Det var då hon hörde det. Någon kom emot henne i full galopp. Ifall det varit någon som förföljt henne eller inte kunde hon inte säga. Hon hade tappat orienteringen helt och visste inte ens vilket håll hon hade kommit ifrån.

Hästen bröt igenom några träd. Det var skräck och panik i dess ögon och Alayne visste att den inte skulle stannat för något. Hon hade en känsla av att hästen inte skulle överleva dagen. Så landade hennes blick på dess ryttare.
Han låg medvetslös på dess rygg, intrasslad i stigbyglarna och hade på något mirakulöst sätt lyckats att inte ramla av. I nästa stund var hästen förbi henne men Alayne visste vad hon skulle vara tvungen att göra. Försöka hjälpa den gamla mannen även om det innebar att ta sig upp på fötter och fortsätta efter hästen, tills hon fann dem igen. Någon gång skulle hästen sakta ned, oavsett orsak.

De reste i flera timmar genom skogen och på den tiden hann Anneli lära sig att den lilla flickans namn var Charlene och att kvinnan hette Rosita. Repen skar in i handlederna och huvudet bultade, fullt av tankar. Vad skulle hända om hennes far kände igen henne? Vad skulle hända om han inte gjorde det? Skulle han bry sig och rädda henne? Det var då hon kom och tänka på Jonathan. Han var inte fångad. Han var nog ute här i skogen någonstans och gömde sig. Det var fler som saknades på flaket. Alayne, Yoana och den gamla mannen som hade skyddat dem. Hon hoppades att allt var väl med dem.

Charlene låg lutad mot Annelis axel och sov. Rosita satt mittemot, med bena uppdragna mot huvudet och sänkt blick. Soldaterna hade plockat ut pilen som de hade skjutit ner henne med och förbundit axeln med ett bandage. De visade tydligt att de var förtjusta i henne. Hon blev mycket bättre behandlad än Anneli, som de fortfarande trodde var en pojke. Hon undrade om soldaterna skulle acceptera att Rosita blev dödad, eller om hon skulle tvingas flytta in hos någon av dem och slava. Några av tjänsteflickorna på slottet var magiska, men Annelis far hade sparat dem för att de var för söta för att dö. Det var värre med unga män. Kungen trodde att de var ett större hot än kvinnor. Han skulle bara veta...

Alayne behövde inte ta sig särskilt långt på sina darrande, värkande ben. Efter någon kilometer såg hon att hästen hade stannat upp vid en vattenkälla. Den var betydligt lugnare och sakta, noga med att inte gå rakt emot den, noga med att inte låta sin blick möta hästens, för att inte hota den tog hon sig fram emot den. Det tog ett tag innan hon insåg att hästens ryttare inte längre satt uppe på hästen. Inte heller hade han kunnat ramla av. Alayne hade följt hästen och borde sett Sear. Det hade inte varit svårt att följa hästens tydliga spår i den fortfarande våta marken.

”Alayne”, hörde hon en bekant röst ropa hennes namn bakom henne och Alayne vände sig drastiskt om.
Där stod inte Sear utan istället Jonathan. Alayne kände hur hennes haka föll innan hon såg att han inte var ensam.
”Alayne, är Anneli med dig?” frågade Jonathan innan han blev undan knuffad av den unga mannen som tidigare följt henne i lägret.
”Lite inte på henne!” väste han till Jonathan samtidigt som han drog sin båge för att rikta den emot henne. Hon kunde se avskyn i hans ögon och hon visste att han lätt kunde döda henne. ”Eller på Anneli”, tillade han sedan men någon hade lagt en lugnande hand på hans axel. Den äldre kvinnan, Yoana.
”Emory”, sade hon varnande och lät sin hand sänka hans båge så att den istället var riktad några meter framför Alayne som kände att hon kunde andas ut igen.
”Det måste varit dem”, morrade den unga mannen, Emory fram mellan sammanbitna tänder och Alayne kunde se hur hans händer darrade av … ilska?
”Inte Anneli”, sade Jonathan och Alayne mötte hans blick.
”Inte jag”, sade Alayne med kraft i orden.

När de lassade av alla från vagnen gjorde Anneli ett sista försök att bli fri. Hon skrek, fräste och sparkades, men soldaterna skrattade bara och höll fast henne hårdare.
"Du skriker som en liten flicka!" hånlog de.
De förde kvinnorna och barnen åt ett håll och männen åt ett annat, så Anneli skiljdes alltså från Rosita och Charlene. Charlene grät och sträckte ut sin lilla hand mot Anneli och hon ville så gärna ta den i sin. De ställde upp alla på en rad och frågade dem efter namn och ålder. När de kom till Anneli var hon nära att avslöja sig själv.
"Namn?" mullrade soldaten.
"Ann..." började Anneli, men avbröt sig. "Anthony, Sir."
"Anthony... Efternamn?"
"Williams."
Hon tog bara första efternamnet hon kunde komma på, hon hade aldrig förut haft något.
"Det finns ingen Anthony Williams i min lista." sa soldaten och log elakt. "Du ljuger."
"Nej!" utbrast Anneli och svalde en stor klump i halsen. "Nej, det står nog fel! Jag heter Anth..."
"Varför vill du inte säga mig ditt riktiga namn?" väste soldaten och tog tag i hennes arm.
Då tog hon chansen. Hon sparkade soldaten hårt på smalbenet och började springa, men hon hann inte långt innan hon snubblade på en rot och föll handlöst mot marken. Soldaterna hann ikapp henne och slet upp henne från marken.
"Ta lymmeln till Ers majestät Kungen!" morrade soldaten som Anneli hade sparkat och så bar de av, mot hennes far.

”Och varför skulle vi tro dig?” frågade Emory men fortfarande med bågen sänkt. Avskyn lös i hans ögon och Alayne kunde se hur den speglades även i Yoanas även ifall hon behärskade sig och den.
”Varför skulle jag?” frågade Alayne och höjde ena ögonbrynet. Hon såg hur Yoanna öppnade munnen som för att säga något men hann inte.
”Inte bråka nu”, avbröt Sear som fortfarande till syntes skadad tog sig fram bakom ett träd. ”Vi har inte tid för det här. Vi måste rädda flickan.”
Alayne ryckte till av förvåning.
”Varför flickan?” frågade Emory vilket speglade Alaynes tankar medan Jonathan verkade snarare upprörd över frågan ens yttrats. Som om hon var mycket viktigare än någon av de andra.
”Det är enkelt, hon är kungen dotter, hon är näst i tronföljden och med henne, med hennes gåvor kommer vi alla att fara bättre. Hon kan ju inte förfölja och döda de sina.”
Vinden tilltog något och träden började att viska omkring dem. Mödosamt tog sig Sear fram till Yoana.
”Hela mig”, beordrade han och för en stund kunde Alayne inte tro sina ögon då kvinnan sträckte fram sina händer emot honom.
Det hela var över på några minuter och Yoanna såg mycket trött ut. Hon kastade en blick på Emory som tog henne under armen och ledde henne in mellan träden, ut ur synhåll.
”Och du kommer med oss”, sade Sear bestämt till Alayne som stod något förundrad över precis vad som hade skett. Det var en märklig syn att se en sårad man sakta läka för att sedan se både yngre och mer välmående ut än vad han någonsin gjort tidigare.
Alayne skakade på huvudet och tog ett steg bakåt men där stoppade Jonathan hennes framfart.
”Du kan visa oss den rätta vägen”, sade Sear och började att gå utan en tvekan om att de andra inte skulle följa honom.
Alayne drog en djupt andetag för att sedan börja protestera. Hon ville försöka förklara att det inte fungerade så men ett lugn lade sig över henne och Jonathan grabbade tag i hennes arm och drog henne med sig efter Sear.


[Det här blev väldigt, väldigt mysko. x3]

När de nådde porten till tronrummet hade Anneli gett upp hoppet att fly för längesedan. Inne i tronrummet var det liv och rörelse. Pigor sprang om varandra med krus och korgar och vid ett runt träbord satt några soldater och spelade tärning. Musiken kom från några gycklare som spelade luta och flöjt. Annelis far satt längst bort i rummet, upphöjd på en vacker tron. Han skrattade åt något hans rådgivare precis hade sagt, men när han såg ekipaget som marscherade igenom salen blev han sitt vanliga allvarliga, hotfulla jag.
"Varför stör ni mig när jag roar mig för att visa en av era fångar?!" väste han och soldaterna svalde nervöst.
"Han vill inte tala om vem han är, Ers majestät." förklarade en av soldaterna.
Kungen, tyrannen, reste sig sakta upp och gjorde ett tecken åt alla att vara tysta, vilket inte behövdes, för allt var redan dödstyst. Han gick sakta fram till Anneli och gick runt henne. Sen tog han tag i hennes hår och ruskade om henne lite.
"Vill inte HON tala om vem HON är?" log han. "Vill inte HON komma tillbaka till sin far?"

Emory kom ifatt dem efter några minuter och Jonathan fortsatte att dra med sig Alayne. Inte riktigt emot hennes vilja men ändå var hon inte medgörlig. Det var ett skämt. Trodde de verkligen att de skulle kunna rädda någon över huvud taget. Hade de ens befunnit sig innanför slottets murar och sett soldaterna?
En rysning for genom Alayne då Emory gick förbi henne och snuddade lätt vid henne. Alayne flämtade till och såg framför sig hur någon sköt honom. Hon försökte febrilt få fram något mer men det enda hon såg var tronrummet, Emory och blod som spilldes ut över det kala golvet.
”Ifall du vill leva”, sade Alayne och förvånades över allvaret i sin egen röst, ”så håller du dig borta ifrån tronrummet.”
Jonathan gav henne en orolig blick innan han insåg att det inte var till honom hon hade talat. Emory vände sig inte om, visade inget som kunde indikera att han hade ens hört henne.
”Emory”, sade Jonathan men även då fortsatte han framåt, ökade på stegen så att han kom före Sear.
”Det enklaste är ifall vi tar oss in genom portarna som alla andra”, fortsatte Alayne, ”Kungen kommer troligtvis vilja håna och avrätta oss offentligt för att avskräcka.”
Ingen sade något och Alayne kände hur en rodnad spred sig över sitt ansikte. De hade lika gärna kunnat räkna ut det lika bra som hon själv.

Anneli låg på sängen och stirrade upp i taket. Fast hon hade varit borta i flera månader kändes det som om det var igår hon satt inspärrad där senast. Allt var sig likt. Himmelsängen hon låg på, kistan vid foten av den, tapeterna, det gallerförsedda fönstret... Hon reste sig sakta upp och började att gå fram och tillbaka i det lilla rummet. Det enda hon kunde se utanför fönstret var himmel, men hon visste att Alayne och Jonathan var någonstans därute. Hon undrade om de letade efter henne. Sen började hon tänka på Charlene och Rosita och på var de befann sig nu. De var säkert instängda i någon källare och väntade på att bli brutalt mördade. Anneli hatade sin far mer än något annat på jorden, men hon visste att det var något band i mellan dem som höll dem samman. Hon önskade att det skulle finnas någon stor sax som klippte sådana släktband. Vem vill egentligen vara släkt med en mördare?