Accio vänskap!!!

Meeeeeeeeeeeeeeeer

28.
Åh, vad Jessica trivdes med andraårseleverna. Det var som om livet förändrades i det där klassrummet. Alla tyckte om henne, inte bara för hennes magiska talanger, utan även för hennes pluggande. Det hade ingen gjort förut.
Vad gäller Snapes kvarsittningar fick hon bara fler och fler. Hon skrev alltid sagor på de. Sagorna slutade oftast med ett påhittat ordspråk och det gjorde Snape rasande.
Slytherineleverna gjorde det inte lättare heller. De väntade på henne varje måndagkväll för att plåga henne mer. Jessica hade inte berättat för McGonagall än men hon skulle göra det.
Jessica förstod hur det måste kännas för Harry. Han hade berättat allt om sin uppväxt och Jessica tyckte synd om honom. Han hade ingen som älskade honom, hon hade åtminstonde haft föräldrar! De här tankarna fick henne till och med att gråta, och hon grät väldigt sällan.
Hermione var också väldigt trevlig mot henne. Hon och Jessica brukade diskutera Hogwarts Historia tillsammans hela tiden. Det var väldigt roligt att ha någon att prata med om en bok. Det var inte Jessica van vid.
Efter trollformellektionen var det inga fler lektioner för Jessica. Hon hade bestämt med Harry att de skulle träffas på skolgården. Där kommer han ju!
"Harry" sa Jessica. "Det är något jag måste prata med dig om."
"Vad då?" sa han nyfiket.
"Ron" sa Jessica. "Jag träffade honom häromdan och han ångrar sig. Han vill bli vän med dig!"
"Men jag vill inte bli vän med honom" sa Harry. "Jag vill mycket hellre vara vän med dig och Hermione. Men jag lovar, jag ska prata med honom. " lade han till.
"Okej" sa Jessica och de vandrade iväg.
"Kan du berätta lite mer?" sa Jessica plötsligt.
"Mer om vad då?" sa Harry.
"Om din uppväxt" sa Jessica. "Jag har aldrig träffat någon föräldralös tidigare. Kan du inte berätta om din kusin? Han den tjocka?"
"Dudley?" sa Harry. "Det är inte så mycket att berätta om."
"Snälla?"
"Okej, okej!" sa Harry. Han berättade om när Hagrid hade kommit till huset vid sjön och Dudley hade fått en grisknorr. Jessica vrålade av skratt.
"Men nu får du berätta någonting" sa Harry.
"Va?"
"En av dina sagor. Det pratas överallt om de."
"Ånej" sa Jessica utan att tänka sig för.
"Det gör inget" sa Harry. "Alla säger att de är fantastiska. Dumbledore hade fått berättelserna av Snape och han gjorde papprena till en bok som han ställde i biblioteket. Berätta en."
"Jag vet inte" sa Jessica.
"Kom igen" sa Harry. "Hermione har lånat boken och jag vill veta en innan jag också gör det."
Jessica berättade den om pojken som blev mördad.
Harry stirrade på henne.
"Vet du vad" sa han efter en stund. "Den borde vi ge till Voldemort."
De skrattade. Jessica kunde inte sluta. Hon förstod inte riktigt vad som var roligt egentligen. Hon var nog bara glad.

skitbra mer nu snälla

Bravo skriv meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer nuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu

29.
Jessica hade fortfarande inte listat ut mysteriet med Voldemort och Flitwick. Om det nu var så att hon och Harry skulle bli mördade, varför av alla valde han Flitwick? Varför inte Snape, som en gång i tiden var dödsätare? Nåja, Snape hade ju tänkt göra det ändå.
Jessica hade just kommit från mötet med Harry när hon stötte på ett välbekant gäng. Draco, Pansy, Gregory, Vincent och Hilda.
"Är det inte smutsskallen?" hörde hon Draco säga. Hon låtsades inte om honom.
"Ja, har hon skrivit en ny saga?" sa Pansy. Gregory och Vincent skrattade av fulla krafter.
"Vad har vi här?" sa Draco och kom närmare henne. "Finns det någon saga i din väska?"
Han slet väskan ur hennes grepp och slängde ut allt från den.
"Låt henne vara" hördes en röst.
Det var Harry. Han kom närmare Slytherinarna.
De skrattade.
"Ska Potter försvara en tönt?" sa Pansy. "Ska han rädda sin idol?"
Nu skrek Vincent och Gregory av skratt. Bokstavligen. Det hördes ganska lång väg.
"Varsågod Potter. Och du med Xendra!"
Draco höjde båda sina knytnävar och måttade var sitt slag mot Harry och Jessica. Båda deras glasögon sprack.
"Mr Malfoy, vad tusan gör ni?"
McGonagall kom fram från korridoren. Jessica log mot henne, och hon kunde ha svurit på att hon fick ett leende tillbaka.
"Mobbning och trakkaserier är fullkomligt förbjudna här på Hogwarts" sa McGonagall. "Straffkommendering hos mig ikväll, alla fem!"
Slytherineleverna gick.
"Jag fixar det där" sa McGonagall och Harrys och Jessicas glasögon blev genast hela.
"Miss Xendra, vad är det som pågår egentligen?" sa hon sen.
"Jag vet inte" sa Jessica bestämt. "Men det gör ingenting, jag är faktiskt..."
"GÖR INGENTING!" röt McGonagall. "Det är klart att det gör!"
"Jag är ganska van" avslutade Jessica. "Det är inget nytt för mig, så här var det i mugglarvärlden också."
"Jag förstår" sa Harry. "Det var så för mig med, det är ingen fara, man vänjer sig."
"Okej" sa McGonagall, inte helt övertygad. "Jag hörde att du skriver sagor, miss Xendra?"
"Javisst!" sa Jessica. Fast det var inte meningen att alla skulle få höra de."
"Enligt rykterna är de helt fantastiska" sa Harry. "Jag ska låna de på biblioteket, Hermione har tipsat mig."
"Jag ska ta mig en titt på de" sa McGonagall. "Vi ses, Jessica Xendra och Harry Potter."
Det var skumt. McGongall brukade aldrig säga hela namnet. Men det hade inte med saken att göra.

skitbra mer nu snälla

30.
Det var den 1 oktober. En härlig onsdag för Jessica. Trollformellektoíonen var just slut. Flitwick hade lärt de en locka-till-sig-besvärjelse. Andraårseleverna hade haft problem men Jessica klarade det hur enkelt som helst. Hon bestämde sig för att öva i biblioteket.
"Accio sagobok!"
En bok kom framrusande till henne. På den stod det Xendras Storslagna Sagor. Hon började läsa. Varenda saga hon skrivit fanns med. Allihop. Men då fick hon syn på något. Inte i boken, i en bokhylla. Där var en bok med ett namn som hon kände igen. Tom Dolder. Hon drog fram den och läste. Voldemort hade en intressant historia. Jessica började nästan tycka synd om honom innan hon kom på sig själv. Men vänta lite...

Det sägs att Dolder är ute efter en flicka vid namn Jessica Xendra. Hon har en magisk begåva som ingen annan har. Hon är den första flicka i världshistorien som kan undankomma Dolder.

Vad menades med det? Undankomma? Magisk förmåga? Hon måste tala med Harry.

Oktoberluften fyllde Jessicas näsborrar när hon gick mot skolgården. Mycket riktigt hittade hon Harry, nedsjunken i hennes sagobok. Det kändes lite pinsamt att se honom läsa de.
"Eh...hej Harry" sa hon.
"Jessica!" sa Harry glatt. "Dina sagor är helt fantastiska! Jag gillar särskilt..."
"Vi har inte tid att prata om det nu" sa Jessica.
Hon berättade vad hon hade läst i boken. Harry verkade inte heller fatta.
"Vem är Tom Dolder?" sa han.
"Enligt mina beräkningar, Voldemort" sa Jessica. Några andra elever ryckte till när hon sa namnet. "Hörde du inte, jag har en speciell förmåga! Men han är ute efter mig!"
"Det är ingen fara" sa Harry. "Han är ute efter mig också, vi är jagade tillsammans. Vad som än händer ska vi inte skiljas."
"Menar du det?" sa Jessica.
"Det menar jag" sa Harry.
Sen hände det bara. Han tog tag i Jessica och pussade henne. På munnen. Det var inte en kyss, men ändå kändes det som en. Jessica drog sig inte bort. Hon pussade tillbaka och viskade sen till honom.
"Vi är inte kära, vi är vänner."
"Vänner kan också visa kärlek" sa Harry.

skitbra snälla skriv mer för jag tycker den är sjuktbra

Håller med dig Julia Ginny Potter den är super bra

Jag har märkt det!

31.
Efter pussen från Harry hade deras vänskap förändras. De höll varandra i handen och pratade mera om djupa tankar och känslor. Jessica kände inte att hon var kär, men han var en speciell person. Han var snäll och hjälpsam. Han brydde sig om henne.
"Spelade du quidditch?" frågade Jessica honom.
"Ja, jag spelar sökare" sa Harry. "Fick du spela?"
"Jag har inte kollat" sa Jessica. "Men om Snape är Slytherins ledare och om det är emot reglerna att förstaårselever spelar, har jag en lika stor chans att spela som att besegra Voldemort."
"Ja" sa Harry. "Men det är skumt. Vad har Voldemort med dig att göra?"
"Det stod i boken att jag hade någon kraft som ska hjälpa mig att besegra honom" sa Jessica. "Men dig vet ju alla varför."
"Han vill ha hämd" viskade Harry. De skrattade.
Höstvädret var inte särskilt kallt. Solen sken starkt, fast det var den 5 oktober. Det var söndag och Harry och Jessica hade varit tillsammans hela dagen.
När Slytherineleverna hade fått veta att Jessica var med Harry Potter retade de henne mer än nånsin. Hon kunde höra saker som "freak" och "tönt" hela tiden. Särskilt från Draco och Pansy. De enda Slytherinarna som inte retades var Vincent och Gregory. De var förstås inte särskilt trevliga, de följde Dracos order och skrattade, det var allt. Man de gjorde iallafall ingenting,
"Ska vi gå till lunchen?" sa Harry.
"Okej" sa Jessica och de började gå mot Stora Salen, fortfarande hand i hand.
De släppte genast när de såg Draco, Vincent och Gregory.
"Jag såg minsann vad ni gjorde i onsdags" sa Draco retsamt. "Gör det nu då!"
Han gick fram mot de och förde deras huvuden mot varandra så våldsamt att Jessica fick en bula i pannan. Harry knäckte näsan ganska rejält. Alla skrattade.
"Vi ses" sa Draco och gick med sina följeslagare.
"Ja vi ses" sa Harry när de gått. "Vi ses när jag dödar dig."
"Bry dig inte" sa Jessica. "Hur är det med näsan?"
"Bra" sa Harry. "Oroa dig inte."
Och de pussades igen.