Divergent

Sol såg på tåget, såg Kai som snabbt försvann. Det fanns inte tid att tänka, bara hans min han skulle få om hon fegade ur. Det var ändå detta hon alltid velat prova på och nu hade hon chansen. Hon sprang och utan att tänka hoppade hon. För ett ögonblick då hon var i luften kände hon skräck då hon såg tåget under sig, hon kunde dö. Sekunden efter störtar hon rakt in i en vägg och slår upp pannan. Men snabbt tar hon tag i en stolpe och sakta men säkert drar sig upp på tåget, det hade varit nära att hon föll. Ögonen var inte längre skrämda de var uppspärrade, de glänste och glittrade hon hade aldrig känt såhär det var så underbart att hon inte visste vad hon skulle göra.

Kai betraktade det hela med ögon som växte sig större för var mikrosekund som gick. Snart var Sol borta, i vagnen bredvid och Kai kunde inte se henne. Han satt sig ner med ryggen mot en vägg och såg ut på staden medan vinden slet i honom. Han log, hade saknat detta.
Kai hade alltid varit både den spralligaste och lugnaste person i de tappra. Kicken han fick av att exempelvis hoppa på ett tåg i farten var något han inte kunde leva utan. Hela tiden kände han att han åste ha något att göra, annars blev han nervös och gjorde dåliga saker. När han var i fara var han oftast helt lugn medan hans kompanjoner var helt och hållet vilda. Kai blundade och bara kände.

Sol såg sig om och muttrade något hon undrade var Kai var. Nu när hon väl gjort det ville hon skryta för Kai. Hennes ögon lyste av lycka av något, ja något hon inte kunde sätta ord på. Något som fick henne att vilja springa, skrika, ja vad som helst. Aldrig förr hade hon känt liknande. Hon drar ett djupt andetag och kommer upp på fötter, drar av blodet som lätt droppar ner från pannan med tröjärmen. Sedan går hon mellan vagnarna öppnar dörrarna och kliver över det lilla glappet mellan vagnarna och håller sig fast för att inte blåsa av utav vindraget. Hon öppnar nästa och kommer in till Kais vagn.
"Hej." säger hon så neutralt hon kan men hon kan inte dölja ivern i rösten och glansen i ögonen.

Kai såg roat på Sol. "Har du äntligen fått din drömprins?" retades han åt hennes glada min. Han vände ryggen mot henne och lät benen dingla utanför kanten på tåget.

"Vem? Vad?" sa Sol förvirrat och såg på honom, hon satte sig försiktigt vid honom.
"Förlåt om jag följde med, det såg bara så kul ut." sa hon lågt och såg på honom. Hon såg ner på rälsen, det var en hisnande fart som i vanliga fall skulle få henne vaksam och rädd.
"Har aldrig gjort något sådant, det var ..........." men hon kunde inte beskriva känslan.

Kai fnyste bara lätt. Vinden slet och drog i Kais gråsvarta kläder. Bommulstyget kändes mjukt mot armarna.
"Jag skiter i vad du gör och tycker, så länge du inte drar in mig i trubbel!" muttrade han med bitter röst. Det var fördjävligt att han skulle behöva stanna borta från den här frihten i resten av sitt liv.
Kai log åt Sols försök till beskrivning av att hoppa på ett tåg. "Säg inget. Att försöka beskriva saken förstör bara stämningen och hela grejen. Låt det bara vara som det är, orört."

Sol såg irriterat på honom.
"Du behöver inte låta sådär, det är inte mitt fel att du hamnade här." muttrade hon åt hans ord och ställde sig upp.
"Hade allt gått som jag ville hade jag kommit till din falang, men jag skulle aldrig klara det." sa hon bittert.

"Vad menar du med det?" muttrade Kai och såg med smalnande ögon på Sol.
"Nej, du skulle aldrig klara det. Du är svag, för uppkäftig och uppenbarligen lättretlig. Om inte proven dödat dig hade alla andra nykomlingar gjort det." mumlade han sedan med ett fundersamt uttryck över sig.
Nu saktade tåget ner en aning igen och kai ställde sig jämte Sol. Han stod tyst en stund. Hela han log, "hoppa!"

"Snacka om vem som är uppkäftig." snäste hon tillbaka men mest för hon blev sårad över hans ord även om de var sanna. Uppkäftigheten hade hon egentligen inte, inte mot aktoriteter det var bara nu. Men hon var sorgligt smal och svag, inte en muskel och knappt något kött på benen. Hon hade helt enkelt inte fått, man skulle ha kul inte träna för något och Sol hade sällan kul samt att hon åt dåligt.
"Va?" sa Sol och tog förskräckt ett kliv bakåt med ena foten, hoppa?

"Att vara ärlig och vara uppkäftig är inte samma sak!" flinade Kai och himlade med ögonen. Nu for perrongen framför dem. "Ja, hoppa!" skrattade Kai och kastade sig ut ur tåget. Han landade på båda fötterna på perrongen och såg sig om efter Sol.