En Taggsvans' värsta mardröm

Okej hörni... jag har varit väldigt, väldigt slarvig med att lägga upp nya kapitel, och det beror på att lärarna har fått för sig att klämma in så mycket läxor som dem bara kan innan det är lov
Jag hinner inte skriva på min ff just nu.
Så jag tänkte ta en liten paus så att jag kan tänka på mina läxor och sen när sommar lovet börjar kommer nya kapitel med jämna mellanrum.

Förlåt förlåt så hemskt mycket att jag varit så slarvig och jag hoppas att det fortfarande kommer finnas någon som vill läsa när jag börjar skriva igen♥♥♥♥♥♥♥♥
love to you all

jag väntra, längtar tills nästa

Ny bevakare, du skriver sjuuuukt bra! ^^

Förlåååt att jag inte hunnit läsare senaste kapitlen, ska verkligen ta mig tid att läsa ikapp nu på sommaren. Men nu kommer jag inte ha internet på några veckor så det får bli senare! c:

Hej hej. Jag är nu tillbaka med ett nytt kapitel! Förlåt att det tog tid, men jag hoppas det fortfarande finns läsare. Så nu när det är sommar borde jag hinna skriva lite mer. Kapitlen borde komma med lite mer jämna mellanrum nu. Å jag ska försöka att vara lite mer aktiv med mitt skrivande.
Jag hoppas alla har haft en bra start på lovet!!♥

Kapitel 10 Hogwarts gäster

Morgonen den trettionde oktober kunde Sam känna all spänning som låg som en dimma i slottet. Under den senaste veckan hade eleverna inte pratat om något annat än ankomsten av dem andra skolorna. Den här morgonen var det som om alla bara var tvungna att säga något om de andra skolorna. Harry, Ron, Sam och Hermione hade gått ner till stora salen för att äta frukost. Under natten hade man tydligen pynt hela salen. Det hängde enorma sidenbaner på väggarna för varje elevhem. Bakom huvudbordet hängde det allra största baneret med Hogwarts vapensköld på- ett stort ”H” omringat av en örn, ett lejon, en grävling och en orm. Harry, Ron, Sam och Hermione fann Fred och George sittande ensamma och pratade lågt med varandra vid gryffindorbordet. Alla fyra vandrade dit bort. Sam satte sig ner bredvid Fred och lyssnade på tvillingarnas och Rons lilla fight. Det var tydligen någon som undvek dem. Det syntes tydligt att Fred och George inte var på sitt bästa humör.
Bruset av vingslag hördes och automatiskt tittade Sam upp. Hon fick syn på en vit uggla flaxa ner mot Harry. Ugglan satte sig på hans axel och sträckte fram sitt ben. Ron och Hermione såg oroliga ut när Harry tog brevet från sin uggla.
”Tack Hedwig. Ta mina baconsvålar.” sa Harry och pekade på sin tallrik. Hedwig tog med glädje emot dem och flög iväg.
”Vem är det från?” frågade Sam, även fast hon hade sina misstankar. Hon hade hört dem tre prata om massmördaren Sirius Black flera gånger förut.
”Det är från min gudfar…” sa Harry och läste sitt brev, ”ingen du känner.”
”Vad står det?” frågade Ron. Men Harry skakade bara på huvudet och tittade lite snabbt på Sam.
”Harry. Jag är inte dum. Läs du högt. Jag bryr mig också om Sirius om ni gör det. Vi är väl vänner?” sa Sam. Alla tre såg chockade ut. Sam log. ”Jag har hört er prata om honom.”
”Hur då? Du har aldrig varit i närheten när vi har pratat om honom.” svalde Harry.
”Jo faktiskt. Ni har bara inte sett mig.” sa Sam som om det inte var av större vikt. Harry tittade lite misstänksamt på Sam en stund men bestämde sig för att lita på henne och började läsa högt.

När klockan ringde skyndade sig Harry, Ron, Hermione och Sam ut ur fängelsehålan där de just haft trolldryckskonst och gick snabbt upp till Gryffindortornet.
”Ska bli spännande, eller hur?” sa Hermione när de väntade på att en trappa skulle ta dem till rätt våning. Alla tre nickade. Sam kände sig oerhört glad, för att Harry hade litat så mycket på henne och berättat allt om Sirius för henne. En annan känsla i magen började krypa fram och det var antagligen skuldkänslor. Sam vågade fortfarande inte tala om för dem vad hennes ”problem” var.
”Jag undrar var dom kommer bo?” sa Ron när dem var på väg ner till entréhallen.
”Inte vet jag.” svarade Harry. Nere i entréhallen beordrade föreståndarna för elevhemmen sina elever att ställa sig på ett led.
”Weasley, rätta till din hatt.” fräste professor McGonagall åt Ron. ”Patil, bort med det du har i håret.” Parvati tog ur sin fjäder som hon hade i flätan och gjorde en ful grimas till professorn.
”Var nu vänliga och följ efter mig. Förstaårselever först… sluta knuffas!” sa professorn.
I den fjärde raden framifrån stod Sam stilla bredvid Ron och log. Det var en kylig klar kväll. En blek måne lyste redan ovanför den förbjudna skogen.”Så spännande!” tänkte hon, hon såg sig omkring och mötte en killes blick. Han var från Slytherin. Han hade mörkt hår, var kort men hade lite muskler. Gick antagligen i tredje årskursen.
”Malfoy,” ropade han helt plötsligt. ”Är det den där tjejen som är ett problem barn?” några runt omkring killen började fnissa. Turligt nog pekade han inte på någon speciell så dem visste inte vem det var dem skrattade åt. Sam vände blicken framåt och hoppades att dem inte skulle stanna här för länge. Hon hörde hur killen ropade på Malfoy.
”Hon där… japp det är hon.” Malfoys röst var inget trevligt tecken tyckte Sam. Men hon stirrade fortfarande rakt fram, fast hennes leende hade försvunnit. Hon hade en otäck känsla av att Malfoy stod och pekade på henne.
”Du, Archer, visa Gus dina ögon…” Malfoy höjde rösten lite, turligt nog var det ingen i Gryffindor som brydde sig om honom. Han gick ju i Slytherin.
”Döv har hon blivit också.” skrattade Malfoy. Killen som tydligen hette Gus började också skratta. Sam vände på sitt huvud och såg Malfoy rakt i ögonen.
”Förlåt sa du något?” sa hon oberört. Sam kände hur Ron andades i nacken på henne. Han tittade på Malfoy.
”Åh titta, problem barnet kan prata.” hånade Malfoy han hade en arm på Gus’ axel.
”Malfoy om du inte vill att samma sak ska hända som senaste gången ni träffades ska du nog vara tyst.” sa Ron hans ögon sköt blixtar.
”Lägg dig inte i Weasley.” morrade Malfoy. Minnet av vad Sam gjorde mot honom var inget gott minne för honom.
”Han får lägga sig i så mycket han vill så länge jag tillåter honom.” Sam klappade Ron på axel och log.
”Du, jag är knappast rädd för en…” började Malfoy hans ansikte började få en skär färg.
”Vad är det som händer här da?” frågade professor McGonagall och tittade på Malfoy. Han hade trängt sig ut ur ledet vilket drog till sig hennes uppmärksamhet. Sam och Ron ställde sig snabbt ordentligt i deras led och låtsades som inget och började små prata med Harry och Hermione. Hon hade inte märkt dem.
”Det är meningen att ni ska stå i ert led, Malfoy, ingen annanstans. Och jag får be dig att sänka rösten. Kentaurerna i skogen kan ju höra dig!” sa professor McGonagall. ”Tio poäng från Slytherin. Nå gå och ställ dig i ledet.”
”Men professorn, det var dem två som börja.” Malfoy försökte låta lugn men det gick inte speciellt bra. Professor McGonagall vände sig om för att se på vilka två det var han pekade på. Sam och Ron visade fortfarande inget tecken på att vara inblandade i något bråk.
”Jag ser då inget problem med deras uppförande.” sa hon och tittade åter igen på Malfoy. Han såg väldigt irriterad ut.
”Professorn, jag svär att dom båda är inblandade.” Malfoy lät som om han försökte övertala en jätte att han inte var ett mål mat.
”Några problem?” sa en silkeslen röst. Snape var nu också inblandad. Ron och Sam var på väg att spricka av skratt.
”Ja professor Snape, unge Malfoy här håller på och stör sina klasskamrater, bland annat.” sa McGonagall.
”Klockan är snart sex.” sa Ron vilket fick McGonagall ett tillfälle att börja stressa.
”Professor Snape det var Archer och Weasley som började. Dom är inte oskyldiga!” sa Malfoy och började sakta men säkert dra sig tillbaka in i ledet. Gus hade lämnat hans sida för länge sen. Snape tittade på Sam och Ron, vilket McGonagall också gjorde.
”Archer, Weasley kom här.” sa hon stressat. ”Har ni bråkat med Malfoy?” Sam och Ron tittade på varandra och sen på Snape och McGonagall och skakade på huvudet. Malfoy gapade stort. Snape och McGonagall tittade åter igen på Malfoy.
”Som sagt tio poäng från Slytherin.” sa McGonagall. ”Ställ er i era led nu. Delegationerna borde komma närsomhelst nu.” McGonagall gick där ifrån men Snape stannade kvar. Han tittade på Malfoy som ställde sig i ledet och sen på Sam och Ron. Båda två tittade på Snape. De visste att han trodde på Malfoy. Men han gjorde inget förutom bytte några ord med Malfoy och sedan gick han till lärarnas rad längst bak.
Luften blev bara kallare och kallare för varje sekund som gick och gåshuden kom sakta men säkert.
”Aha! Om jag inte misstar mig helt, är det delegationen från Beauxbatons som närmar sig!” sa Dumbledore med hög röst. Det hördes massa röster från eleverna som letade efter någon skymt av nya elever. Någon tjej ropade ”där” och pekade mot skogen. En stor duvblå hästvagn lika stor som ett hus kom glidande genom luften, dragen av tolv guldfärgade hästar med vingar. Vagnen kom allt närmare marken, och med ett brak, som fick hela första raden att hoppa till, landade vagnen. Vagnsdörren öppnades och en pojke i ljusblå klädnad hoppade ut ur vagnen. Han böjde sig ner och gjorde något med vagnens golv, efter bara några sekunder drog pojken fram en gyllene trappa. Han ställde sig respektfullt vid sidan av den. Det allra första som Sam såg var en svart barnkälke komma fram ur vagnens inre. Sedan dök en till kälke fram och då insåg Sam att det var ett par svarta, högklackade skor. Barn runt omkring flämtade till när en enorm kvinna gick ur vagnen och fram till professor Dumbledore med en utsträckt hand. Hon hade svarta ögon, en framskjuten örnnäsa och håret var stramt tillbaka draget i en glänsande nackknut. Hon bar en svart sidensklänning och hade smycken lite här och var. Dumbledore tog tag i kvinnans hand och kysste den. Han behövde knappast böja sig för att göra det eftersom hans huvud slutade ungefär där hennes bröstkorg startade.
”Min kära madame Maxime, välkommen till Hogwarts!” sa Dumbledore.
”Dumbly-dorr. Jag ’oppas ni mår bra?” sa madame Maxime med djup röst. Dumbledore log och nickade artigt. ”Mina elever.” madame Maxime viftade med handen mot eleverna som stod bakom henne. Allesammans darrade av köld, vilket inte var konstigt eftersom deras klädnader var sydda av tunt, blått siden. Några hade virat sina sjalar runt huvudet som en mössa. Sam vände sig mot Ron och log. Han tittade på henne och sa:
”Se upp var du går sen Sam. Man vill inte råka bli nertrampad av henne.”
”Mhm. Asså jag trodde hennes skor var barnkälkar. Känner mig ganska dum nu.” sa Sam med röda kinder.
”Tro mig, du var inte den enda som trodde det.” viskade Harry.
”...Tack så ’emskt mycket Dumbly-dorr. Kom så går vi in.” sa madame Maxime och började röra sig mot ingången.
”Hur tror ni att Dumstrangs kommer anlända? Flera hästar klarar nog Hagrid inte av.” sa Seamus. Han hade trängt sig förbi Lavender och Parvati för att få prata med Harry och Ron.
”Kanske med en flygande matta.” sa Hermione förhoppningsfullt.
Eleverna sot där huttrade och väntade på att Dumstrang skulle komma. Det enda som hördes var madame Maximes hästar som stampa och fnös. Men så…
”Hör du något?” frågade Ron plötsligt. Sam lyssnade. Ett slags kvävt mullrande och sugande ljud hördes. Som en dammsugare som befann sig långt borta nära en flod.
”Sjön!” skrek Lee Jordan. Som på en given signal vände alla eleverna huvudet mot sjön. Stora bubblor bildades på vattenytan och stora vågor flöt mot stranden. Man skulle kunna tro att jättebläckfisken brottades med ett annat sjöodjur nere i djupet. Mitt ute i vattnet bildades en strömvirvel och ur den reste sig en lång, svart stång.
”Ett skepp. Det är ett skepp! Det där är masten!” sa Hermione till Ron, Harry och Sam. Och hon hade rätt. Långsamt reste sig skeppet ur vattnet, glänsande av månljuset. Det började dra sig in mot stranden. På något sätt tyckte Sam att skeppet såg spöklikt ut när det seglade i månljuset.
Några ögon blick senare hördes plasket av ankaret och dunsen av landgången. Delegationerna från Dumstrang började gå i land, man såg silhuetterna då de passerade ventilerna. Från det här avståndet såg det ut som om alla var byggda som Crabbe och Goyle tyckte Sam. Men när ljuset från entréhallen sken över dem såg Sam att deras klumpiga former berodde på deras tjocka pälsmantlar. Mannen som gick i spetsen hade däremot en helt annan slags pälsmantel. Den var blank och silverskimrande som hans hår. Han slog ut armarna och ropade hjärtligt:
”Dumbledore! Hur står det till med er, käre vän, hur står det till?”
”Strålande tack, professor Karkaroff!” svarade Dumbledore. Karkaroff hade en klangfull, oljig röst. Han var lång och mager som Dumbledore, men hans vita hår var kort och han hade ett pipskägg. Hans ögon var kalla och sluga vilket Sam inte tyckte kändes bra. Karkaroff stod nu mittemot Dumbledore och log.
”Kära gamla Hogwarts!” sa han och tittade upp mot slottet, sedan vände han sig mot sina elever. ”Viktor kom in i värmen… du tar väl inte illa upp, Dumbledore? Viktor är lite förkyld.” En pojke gick fram mot rektorerna. Han var lite kutryggig, hade en stor örnnäsa och tjocka svarta ögonbryn. Sam visste mycket väl vem det var. Karkaroff stod och såg ut över eleverna. ”Hörni! Det är Krum, Viktor Krum!” väste Ron upphetsat. Men Sam brydde sig inte om Rons kommentar. Hon var fullt upptagen med Karkaroff. För han stod och stirrade på henne.

åh vad fantastiskt bra, längtar efter mer ♥