Otänkbart - M.I. High

Bra skrivet

Jätte bra!!! Mer?!

Awesome!!!!

Hejsan alla fina läsare!
Jag förstår inte hur så många kan gilla den här ff:en, det händer ju ingenting! Ni förstår inte hur glad jag blir, jag blir ju alldeles tårögd!!

Jag vill bara lägga till att jag skrev det senaste kapitlet i bilen på väg hem från ett dop, så allt blev inte riktigt färdigt, men jag behövde lägga ut ändå. Men nu har jag lagt till den sista lilla biten, blev inte så nöjd med det här kapitlet, och det blev mycket kortare än jag trodde att det var först, men hoppas ni gillar det och längtar efter nästa och gå nu och läs det lilla extra jag skrev, och SNART ska hon få reda på att de är agenter, förlåt att det dröjer så, HÅLL UT!! Nä, men nu måste jag gå, så ha det bra och vi hörs! Hej!!

Ny läsare, ska läsa ikapp...

EDIT: Lägg ut mer nu!!!
Skitbra ju (förlåt för det ovårdade språket)!

Tack så mycket!! X333 Privet Drive Här kommer äntligen (efter heeeeela långa sommaren) det nya kapitlet!! Det är kort och inget komplicerat, men jag hoppas att ni gillar det i alla fall!! X33

Kapitel 10 – Sjuk?

Måndag. Skola. Måste. Planera. Måste. Klara. Måste. Vinna.
Det var mina första tankar när jag vaknade nästa dag. Jag ville till skolan och starta ”Operation Knarklangare”, men jag kom på att jag behövde göra iordning mig. Skaffa sådant som kan behövas för att ta reda på mer. Och jag behövde träna. Inte som jag gjort förut, det hade aldrig varit helt seriöst, visst, jag hade blivit snabbare, lättare i stegen och än lite smidigare, men det hade mest varit träning i form av ”ta gympan mer seriöst”, ”fokusera mera på bollen”, ”intala dig att allt hänger på att få in så många ärtpåsar som möjligt till mitt lag”. Det hade inte varit träning påriktigt.

Men jag behövde börja med det, förstod jag nu. Jag behövde… Ja, nu insåg jag, att det jag behövde jobba för att nå var att bli lika bra, lika smidig, smart, nej, bättre, ännu bättre, än de man ser på TV. Bättre än vilka då, kanske ni undrar? Jo, svaret är: Agenter. Även om den sorters agenter inte finns påriktigt måste jag jobba för att bli en sådan, samtidigt som jag skaffar fram ledtrådar att hjälpa mig på vägen.
Och jag insåg att jag skulle behöva stanna hemma. Jag behövde skaffa en massa hjälpmedel. Men jag kunde inte skolka. Vad skulle jag göra? Lämna huset och vänta på att mamma och pappa skulle göra detsamma, innan jag återvänder in? Nej, det skulle aldrig funka. Då slog det mig. Sjuk. Jag behövde bara säga att jag var sjuk. Något i den stilen i alla fall, detaljerna fick jag tänka ut medan jag väntade. Ja. Så fick det bli.

Jag var hungrig, men lämnade inte sängen. Till slut måste väl mamma komma, ellerhur? Jag väntade i vad som kändes som flera timmar. Men i verklighet hade det bara gått en halvtimme. Då hörde jag steg i trappan. Jag kände genast igen mammas klackande. Hon tog på sig sina klackskor i färger som svart, rött och gult så fort hon vaknade och tog inte av sig dem förrän hon satt sig på sängen för att lägga sig för natten. Hon gick med en sån stolthet, självsäkerhet, och framför allt lätthet, att hennes steg genast fick mig att känna ett slags hat inom mig, som jag inte själv kunde förstå mig på.

När hennes steg var så pass nära dörren att hon snart kunde öppna den, vände jag genast på mig och låtsades sova. Visst var jag bra på skådespeleri, men att låtsassova var nog min största svaghet när det gäller att agera. Om jag låg åt sidan med halva ansiktet gömt i mina armar, då kunde jag åtminstone klara av en helt okej föreställning. När mamma kom in hade jag precis tagit ett lugnande djupt andetag och lyckats slappna av, i både kropp och ansikte. Och snart kände jag mammas svala, mjuka händer i mitt ansikte.
”Gumman. Varför har du inte kommit ner, än? Du brukar ju alltid vara så tidig med frukosten! Ja, frukosten är det viktigaste målet och, ja – a-allt det där…”
”Jag är inte hungrig”, mumlade jag ned i kudden. ”Jag vill inte ha.”
”M-m-men lilla gumman, du måste j-jju äta n-något innan du går ttt-till skolan-”

”Jag vill inte ha, sa jag! ”

Mamma såg förskräckt ut och backade inför min makt. Bra. Det behövdes om jag skulle lyckas med min plan, med mitt liv i fortsättningen, faktiskt.

Jag suckade och gjorde mig nu istället så liten och hjälplös som jag kunde, och när jag började prata var det med en svag, trött ton.
”Mitt huvud dunkar, jag mår illa, jag svettas ihjäl. Och jag fryser...”

– Teatralisk paus –

”…tror du jag kan ha feber, mamma?”

Hon studerade mig noga, innan hon fundersamt sa: ”Ja, nu när du säger det, så… du ser faktiskt lite febrig ut… Du borde nog stanna hemma från skolan idag, sötnos.” Och jag reagerade precis som väntat av mig:
”Men mamma, jag kan inte stanna hemma från skolan idag! Vi har ju astronomi – du vet hur mycket jag älskar astronomi!”
”Åh, jag vet gumman, men det blir bäst så här. Tanya och Claire kan väl visa dig vad de gjort sen när du mår lite bättre, ellerhur?”
”Men det är inte samma sak”, sa jag surt. Hon suckade och satte sig på sängen bredvid mig. ”Lyssna nu hjärtat, så här gör vi. Jag fixar en härlig frukost åt dig, så kommer jag upp med den hit till ditt rum, okej? Så får du ligga här och vila en stund. Sen vid lunchen kan du ringa och beställa nånting om du inte orkar laga mat, så kommer pappa hem och gör middag ikväll, vi kan göra något riktigt smaskigt så att du känner dig lite bättre sen, det låter väl bra, inte sant?”
”Mm…” sa jag och såg ned på mina händer. Sedan (låtsades jag) komma på någonting. ”Mamma!” ”Vad är det älskling?” Jag slog mig på låren och fejkade en upprörd min.
”Det var idag! J-jag hade ju lovat att följa med Claire och Tanya in till stan, idag!” ”Men det går väl inte när du är sjuk…”
”Men mamma! De kommer bli jättebesvikna! Vi har sagt det i flera veckor nu!”
”Jag vet att det är jobbigt, men du måste förklara för de att du är sjuk – hälsa före nöje, sötnos.” Jag gjorde ett försök att säga nåt, men blev avbruten av mamma.
”Du, gumman, vi säger så här… Du får stanna hemma från skolan idag, och om du mår bättre i eftermiddag kan du få åka med dem, okej?”

Det var precis vad jag hade velat höra.
Hon hade gått rakt in i min fälla.

”Åh, får jag det?” Mamma nickade. Jag harklade mig svagt. ”Tack mamma”, sa jag i en seg, lite småhes röst. Hon gav mig ett av sina många kreditkort, fyllt av pengar, och lämnade rummet. Idag gällde det. Dags att skaffa utrustning och bygga om mitt rum. Dags att bli även fullare av hemligheter. Dags att bli en hjälte.


Hoppas ni gillade det och nästa kapitel kommer (förhoppningsvis) snart upp! Hej så länge!!

Hur bra som helst!!!

Började precis läsa, skit bra älskar också M.I. High så jag kommer att försöka att läsa så fort jag kan

Awesome!!!

Älskar M.I High och den här också! *bevakar*