3:e världskriget (rollspel för alla)

[Mily, jag kan ju inte tala för alla men kör hårt. C: ]

Tuva hostade då röken trängde sig snabbt, längre bak i bussen. Hennes hörsel hade börjat komma tillbaka men hon kunde endast höra ett svagt viskande ifrån elden över det pipande ljudet som kom ifrån hennes öron. Genom sina tårade ögon hade hon sett några få personer ta sig ur bussen och hon insåg att hon borde göra detsamma. Tuva kunde se ljuset från solen genom ett fönster och började klumpigt kravla sig ut. Glasbitar ifrån fönstret borrade sig in i hennes bara knän och handflator men Tuva kände det knappt. Istället föll hennes blick på en ung kvinna sitta över en kropp gråtandes. Det fanns också andra figurer runt omkring som levde och Tuva kände sig så otroligt tacksam över att de alla inte dött.
På ostadiga ben tog sig Tuva fram till den unga kvinnan och sjönk ned jämte henne. Hon ville säga till henne att allt skulle bli bra men samtidigt även om hon trodde på det så hade andra aldrig riktigt trott henne då hon sagt det.
”Vi måste längre ifrån bussen”, sade hon istället och lade en hand på hennes axel.
Tuva tittade på den unga kvinnan för att sedan börja pilla ut några glasskärvor ifrån hennes handflata. Den vita klänningen hon hade på sig var inte längre vit och på flera ställen hade revor rivits upp.
”Om du vill kan jag hjälpa dig att flytta honom”, tillade hon och började sedan hosta igen.


[You guys are awesome!! Kände att jag behövde säga det. ^^]

[Säger samma sak som Aia, det är bara att köra på Mily! ]

Lenore kände att hennes hals var svullen av gråt och det var svårt att andas. Hon hostade till igen precis när hon lade märke till att en person var vid hennes sida. Strax efteråt kände hon beröring vid sin axel och uppfattade ord.
Lenore drog handryggen över ansiktet för att torka sina tårar och kände att hon fick snor över hela handen och kinden. Aningen generat, även om det var onödigt att bry sig i situationen tyckte hon, torkade hon sig hastigt igen innan hon vände sig åt personen bredvid sig. Hon lade sin blick på den unga kvinnan, Lenore tyckte nog att hon såg äldre ut än henne själv, men såg nästan genast bort, neråt åt Ian. Som om hon var rädd att slita blicken ifrån honom, kanske skulle hon missa något ifall hon gjorde det. Ett andetag, en ryckning i hans muskler, ett litet, litet tecken någonstans som sa att han levde. Att de tillsammans skulle överleva, en tanke som Lenore hade haft i huvudet ända sedan de tvingades lämna Ians familj. Nu sprucken, riven itu. Hon var fylld av hopplöshet. Det var inte mödan värt att försöka flytta på Ian, egentligen hade hon bara velat lägga sig bredvid honom och följa honom till döden.
Samtidigt var det något som växte inuti henne. Det var inte hopp, men kraft. Hon skulle inte dö, hon tillät inte sig själv att ge upp än.
Tillsist nickade hon som svar till kvinnans förslag och kom upp på fötter igen. Hon tog tag i Ian men kände hur benen nästan vek sig under henne och hon skakade i armarna av att försöka lyfta honom. Det ilade av smärta i hennes kropp, både av sår och av kraftansträngningarna, men hon struntade i det. Hon gav inte upp lätt och så skulle det fortsätta.
Lenore hade egentligen inte insett att många andra hade överlevt. Just därför var hon aningen förvånad över att se andra när hon för en gångs skull såg sig omkring lite. Då insåg hon också att bussen skulle kunna explodera när som helst och hon såg mot kvinnan i panik.
"Vi borde skynda oss", sa hon och hon förvånades över sin egen röst. Hon kände inte igen den, tyckte att den tillhörde någon annan. Den lät mörk och rädd, som om den inte varit med om något annat än terror och olyckor. Hennes brukade vara glad, lycklig och stark...

Carmas stirrar på den gråtande tjejen som nu har fått ett stort vredesutbrott. Hon kör ett finger i Carmas bröst. Hon står och skriker rakt i ansiktet på honom. Men Carmas hör inte ett ord av vad hon säger. Hon bara står där och skriker. Carmas suckar djupt och slår sig för pannan .Han orkar inte bråka just nu. Han vänder sig snabbt om och går en bit därifrån. Tankarna kretsar runt i hans huvud;
“Varför fick den där tjejen ett utbrott?”. Troligen av panik. Han fortsäter att sakta gåiväg från tjejen. Plötsligt inser han att den enda chansen som alla här har att överleva är om de skulle hålla ihop och arbeta som en grupp inte som enskilda individer. Han ser att folk har tagit med sig sina ryggsäckar ut ifrån bussen. Han hoppas att de tagit med sig viktiga saker t.ex. mat och vatten. Han fortsätter gå runt bussen när en smärta i det vänstra benet uppkommer. Carmas stönar och faller ner på sitt ena knä. Han ser att blod börjat sipra ut genom hans byxben. Det varma blodet fläckar ner han byxor. Han inser att han måste göra något åt saken, snabbt. Han river en bit från sina blodfläckade byxor och drar åt runt såret. Smärtan finns fortfarande kvar men han reser sig sakta upp. Han undrar surt varför det var tvunget att börja blöda nu. Då plötsligt ser han två personer som har börjat gå ifrån bussen.
“VAD FAN GÖR NI, KOM TILLBAKA!” skriker Carmas till personerna.

[Carmas Beloshie, två personer som i mina karaktärer? x3 ^^ ]

[Not anymore. Or maybe he means all of the doubles. *cough* Hehe. *cough*]

Joshua vänder sig om när han hör skriket och undrar vilken jävla idiot som skriker som fan efter någon. När han väl vänt sig om inser han att personen kan ha menat dem. Eller? Finns väl en möjlighet. Fast av någon anledning så fastnar Joshua på gaphalsens kläder, figur... sedan vandrar den uppåt och Joshua väcks av Roxanne.
"Skriker han på oss?" Frågar hon mumlande.
"Jag vet inte, finns det några fler 'ni' här någonstans?" Mumlar Joshua till svar och stirrar fortfarande på honom.

Roxanne ser på sin bror med en misstänksam blick när han fortsätter stirra på den främmande mannen.
"Varför stirrar du?" Frågar Roxy viskande och Joshua vänder genast blicken mot henne.
"Vad jiddrar du om? Han är ett psykfall." Svarar Joshua och korsar genast armarna men håller på att tappa väskan som han klumpigt drar upp på axeln igen.
"Akta, om du vill imponera på honom kan du inte vara så fruktansvärt klumpig, Yoshi." Skrattar Annie så lågt som möjligt.
"Sluta." Svarar Joshua som blivit röd i ansiktet. Nej, det är inget skämt, Joshua har sedan länge blivit tvungen att erkänna att han är attraherad till män och Roxanne hade retat honom för det sedan dess. Speciellt eftersom han redan är tafatt när han ska tala med främlingar som han inte är intresserad av.

Solen skiner stark i Carmas öga. Det bränner och och han skuggar ögat. Han ser att han fått de två personernas uppmärksamhet. De hade vänt sig om och kollade på Carmas. Carmas känner glädjen rusa igenom kroppen. Han hade lyckats med något. Det var längesen han känt en sådan lycka. Det måste minst ha varit för 2 år sedan då hans bror dog. En så stor del av honom hade försvunnit den dagen. Hans bror var det enda han hade kvar och helt plötsligt var han borta. Det hände på bara någon sekund. Carmas känner nu att all glädje är borta. Han kropp är fylld med sorg och tårar. Han känner något blöt rinna ner för sin högra kind. Den blöta tåren rann ner till hans mungipa. Han kände smaken av salt. Carmas suckade djupt. Men han förstod att han inte kunde stå här och gråta som en småflicka. Han torkade sig i ögat och kollade sig runt omkring. Han såg folk som var rädda. Han förstod att den enda chansen att överleva var om de höll ihop och samarbetade. Han förstod att det bara fanns en sak att göra. Han skrek rakt ut “Alla som vill överleva kom hit och samarbeta, det är den enda chansen vi har”

[Är det för sent för att hoppa in?]

[5_lollipop_5, kan inte tala för de andra men för mig så är det inte det. C: ]


Tuva log prövande emot den unga, sorgsna kvinnan. Det högg till i henne något då hon såg hennes smärta men hennes medlidande skulle inte hjälpa så då kvinnan gav henne godkännande började hon hjälpa henne med kroppen. Hon kunde inte säga ifall han var vid liv eller inte men misstänkta att han var död även om kroppen fortfarande hade en del av sin värme kvar och inte förvandlats till ett stelt, kallt lik.
”Ja”, sade hon och kände värmen ifrån elden även om de befann sig en bra bit ifrån bussen.
Vid en mans röst hoppade hon till. Hon hade inte varit beredd på att någon skulle skrika så. Hon stelnade till då hans ord först var riktade mot dem men såg sedan hur hans blick var riktad åt några längre bort. Tuva slappnade av och fortsatte tills han öppnade munnen och skrek igen.
”Vi borde ta oss till honom”, sade hon till den sorgsna unga kvinnan och nickade emot den skrikande mannen.

[Ska bara läsa igenom sidorna. Väntar med att göra mall innan jag får ett godkännande från de andra. ]

[För mig är det OK.]