Nästa Generations Krigare

Macon ser ner på flickan och rycker bort sin arm hastigt från hennes hand. Han vill inte bli rörd, inte av någon. Han ser på henne med ett irriterat uttryck över sitt ansikte, "vad är det med denna flickan som påverkar mig så? Jag förstår det inte..." Tänker han och skakar uppgivet på sitt huvud när han ser att hon fryser.
- Du borde verkligen planera din klädsel bättre Zóiline... Suckar han fram och drar av sig kappan han har över sin rock. Den är tung från det tjocka sammetstyget som är vävt på ett vackert och praktiskt sätt med en krage av ull med lite svart päls på toppen. Han hänger den om flickans axlar med han säger,
- Här, ta på dig den här så du inte huttrar... Hans röst är tunn och låg men väldigt tydlig. Det finns inget att diskutera och att han inte vill höra något om det. Han är inte van att bry sig om sådana här saker och han känner sig inte bekväm med det.

Orden från hans mästare ringer klart i hans tankar, "Macon, från och med nu kommer du att vara en fara för alla runt omkring dig när du går in på denna stig av ditt liv, du kan inte ha några vänner och ingen familj, ingen kärlek och ingen person som du bryr dig om. Varje person du bryr dig om gör dig sårbar och fienden kommer att finna dem och genom att använda dem kommer de få dig att avslöja vad helst de vill. Ingen kärlek, inga vänner, ingen familj Macon. Glöm aldrig det." Macon suckar och skakar av sig känslan av att svika sin mästare som han hyser så stor respekt för. Men att lämna Zóiline här ensam vore inte det rätta att göra, oavsett vem han är.

Han börjar att gå,
- Så, vad ska du göra i slottet? Frågar han men ångrar sig så fort som han ställt frågan eftersom han vet att flickan kommer fråga samma fråga till honom nu och han vill inte dela den informationen med någon. Han vill inte veta vad hon sak göra där egentligen heller men han måste ju prata om något och det var det första som kom upp i hans huvud och utan att tänka efter så hade han redan ställt frågan. Skogen ligger tyst omkring dem men Macon vet att de inte är ensamma, något lurar i bakgrunden, som en skugga följer det efter dem men det är inte ännu redo att avslöja sig för dem och Macon har ingen lust att konfrontera något och desto längre den här saken, varelsen eller personen följer efter dem, desto mer får han veta om den. Hur den rör sig, vad den har för form, hur den doftar, hur den låter. Det är inget ljud som man hör egentligen men Macon har känt dess närvaro de senaste två veckorna och ännu har det inte trätt fram från skuggorna. Macon ser ner på Zoíline i väntan på hennes svar på hans fråga. Hon ser ut som ett litet barn i sin faders kappa och Macon kan nästan inte låta bli att le, men bara nästan.

Zòiline rycker till när Macon placerar sammetskappan på hennes axlar, men hon inser att han har rätt. Inuti kappan är det varmt och mörkret, som långsamt övergår i gryning runt omkring dem, känns längre bort. I Zòiline's bakhuvud försöker den pickande tanken på att Macon kanske inte hatar henne trots allt tränga sig upp till ytan. 'Men varför skulle han inte hata mig? Jag ställer oartiga frågor och har bara orsakat honom problem sen jag dök upp!' Hon drar med lätta fingrar över det vackert vävda sammetstyget. Det är mjukt och varmt. Hon ser på Macon ur ögonvrån men uppfattar istället något annat betydligt längre bort.

Macon avbryter hennes tanke gång med en fråga innan hon hinner omvandla sin iakttagelse till ord.
"Vad ska du göra i slottet?" Frågan irriterar Zòiline något, han blev rasande när hon ställde frågor till honom. Men hon var trotts allt väluppfostrad och tänkte inte snäsa honom av sig. Men hon vägde sina ord med stor omsorg innan hon svarade på frågan.
"Jag skulle kunna påpeka att det antagligen inte ligger i dina angelägenheter att veta vad jag ska göra på slottet, men då skulle inte du berätta för mig vad du ska göra där. Jag misstänker att du inte kommer att säga det ändå. Men du räddade mitt liv och därför tänker jag svara på din fråga, dock inte så utförligt som du kanske skulle önska. Jag ska leverera militära hemligheter till kung Ander. Och, även om det inte är därför jag reser den långa väg jag rest, för att vara med på den årliga bal kungen ska hålla. Vågar jag fråga vad du ska göra på slottet?" Zòiline tystnade innan hon på Tsaiu tillade. "Någon förföljer oss."

Macon ser ner på flickan och skakar uppgivet på sitt huvud. "Märker hon först nu att något följer efter oss? Jag medger att det som följer efter oss är otroligt skickligt och det är nästintill omöjligt att upptäcka, det har säkert förföljt mig i mer än två veckor men det var först två veckor sedan jag märkte av det..." tänker han medan hans huvud går från sida till sida, täckt av huvan han har nerdragen långt ner för pannan, så långt att det skapar en ogenomtränglig skugga, endast hans ögon lyser igenom.

- (Tsaiu)Jag vet, det har förföljt mig i över två veckor. Men jag vill inte konfrontera det ännu, när det är redo stiger det ut ur skuggorna. Tills dess så ska du låtsas som om du inte vet att det är där, för varje dag avslöjar det mer och mer om sig självt. Han skakar på sitt huvud och ser ner med hårda och bestämda ögon på flickan som vandrar bredvid honom.
- Du borde nog kanske hålla dig till att du ska på balen... Mumlar han sedan och vrider blicken framåt mot det håll de vandrar på en obefintlig stig.
- Jag... Jag har blivit kallad dit, av krigsliga själ så har Kungen sökt mina specifika kunskaper och mina... Tankar, om saker och ting. Mumlar han lågt, hans blick fäst framåt. Han kan se hur himlen börjar skifta från svart till en orange färg med röda skiftningar. Han ser sig snabbt omkring och upptäcker att de vandrat längre än han trodde med Zóiline som sällskap, trots att han skulle kommit fram ännu snabbare ensam eller bara om hon inte hade skadat sitt ben. Man han känner ingen irritation mot flickan för tillfället över att hon sinkar honom. Han har 5 dagar på sig att ta sig till kungen och det borde inte vara något problem att ta sig dit på den tiden.

- Men jag tror att det kanske finns fler anledningar till att Kungen skickat efter mig. Mumlar han vidare medan de går förbi höga träd, låga buskar och luften runt om dem börjar fyllas av morgonens första ljud från fåglar, gnagare och andra djur.
- Det är dags att hitta en sovplats. Säger han och tittar upp mot träden på jakt efter en platt krona där de lugnt kan sova utan att befinna sig på marken.

Zòiline lyssnar uppmärksamt på det Macon berättar om förföljaren. Hon skulle just påpeka att det är klokt att vänta och se, när Macon säger att hon ska nöja sig med att gå på balen. Zòiline visade inte några yttre känslomässiga förändringar men hela hennes inre kokade av återhållen ilska. Det irriterade henne även att hon aldrig kom underfund med Macon. I vissa situationer underskattade han henne inte alls och litade på att hon skulle göra rätt för sig. Men i andra situationer behandlade han henne som ett litet barn som inte kunde uträtta någonting utan att förstöra allting.

"Militära hemligheter kan inte alltid vänta, du som är kunnig inom det området borde förstå det. Den ända anledningen till att jag ska gå på balen är att den betydde mycket för min mor. Och jag har faktiskt medverkat på kungens alla militära möten i många år, för att han har värderat mina tankar om saker och ting. Du kanske är mer världsvan och skicklig än jag med det ger dig faktiskt ingen rätt att föreslå att jag ska ägna min tid åt baler och inte det krig som hela tiden pågår runt omkring oss." Hela tiden medan Zòiline talade höll hon samma svala lugna ton med blicken stadigt på den rosiga morgon himlen. Nu vände hon sig mot Macon och tittade men kraft in i hans silvriga ögon.

MAcon ser ner på Zóiline och han kan inte låta bli att le mot henne, "Vilken hetsig liten sak, detta kan nog bli intressant, men hon missförstod vad jag menade." tänker han och säger sedan,
- Zóiline, jag menar inte att jag inte tycker du sak hålla på med krigförings och krigsstrategier och informations leverration och strid, jag menar bara att när vi är här ute kanske du ska hålla dig till att säga att du ska på balen och spela på det så att ifall någon överhör vad du säger tror de att du bara är en helt vanlig flicka och inte den utbildade krigaren som du tydligen är. En skicklig krigare för din ålder om jag får säga det själv, även om du har lång väg kvar att gå så kan du nå toppen inom sisådär 7, kanske 8 år ifall du verkligen anstränger dig och är villig att gå hela vägen. Men jag tycker inte att du högt ska säga vad du verkligen ska göra på slottet, tala om balen för om någon skulle överhöra skulle de inte finna någon nytta i att tillfångata dig och på så sätt kan du undkomma och ta dig till slottet helskinnad. Säger han och skakar på sitt huvud, hans leende hade bara varit i fem sekunder och det var inget trevligt leende han hade gett henne men nu var hans ansikte lika stelt och hårt som vanligt igen.

Han ser ner på henne,
- Förstår du vad jag menar? Frågar han och vrider samtidigt blicken upp mot en stor ek som har en perfekt plats för dem båda att sova på även om det kanske kommer bli lite trångt. Han fortsätter att prata,
- Vi kan sova där uppe. Säger han och nickar upp mot trädet han stannat framför och ser sedan ner på henne i väntan på att hon ska svara på frågan om hon förstått vad han menade så att han inte sårat henne ännu mer i onödan-

Zòiline skämdes lite, hon hade dragit förhastade slutsatser och nu verkade hon helt inkompetent. Hon försökte hålla kvar ett sista uns av värdighet genom att snabbt gå fram till trädet och börja klättra. Zòiline var helt säker på att hon var alldeles ljudlös. Hennes händer och fötter nuddade bara lätt som snöflingor som faller mot marken vid trädets bark och grenar medan hon hävde sig upp. Men hon koncentrerade sig inte på sin uppgift över huvudtaget. Det var några av Macon's ord som virvlade runt i hennes huvud. 'Han tycker jag är en skicklig krigare! Nåja, i alla fall för att vara så ung som jag är och jag antar att han har rätt om att jag inte borde nämna att jag känner till hemligheter på militär nivå...'

Zòiline's tankar bröts tvärt av när hon kom upp till de översta grenarna i kronverket och därifrån skåda den vackraste soluppgång hon någonsin sätt. Molnen runt omkring var violetta, carmonsinröda och rosenfärgade. De såg levande ut, de skiftade i form ju längre hon tittade på dem. Och i mitten av horisonten hängde en stor sol.

Innan Zòiline han hejda sig så forsade ord ut genom hennes mun. Klara, spröda toner som fick själva jorden att bäva för dess skönhet.
"Mi nioneé muxinori de lávana, sur lionit tu tê spindiro... Uninio maconeti sivadna lorine..." Tonerna dansar mellan träden och alla fåglar tystnar, som för att lyssna. Orden är på ett sen länge bortglömt språk men just den här meningen kan Zòiline innebörden av: "Högt uppe i skyn, där stjärnor och månar dansa, där flyger en näktergal på väg hem."

Macon klättrar upp efter Zóiline som är förvånansvärt tyst och lätt i sin klättring. Han hör henne tala på ett språk han inte känner igen när hon kommit upp till toppen av trädet. Han snabbar på att hoppa rakt upp till henne. Han ställer sig bredvid henne, hans kropp bara fem centimeter från hennes på grund av bristen av utrymme uppe i trädet. Han ser på soluppgången en kort sekund och sätter sig sedan ner i den runda trädkronan. Hans ansikte hårt av sorg och smärta, minnen spelas upp i hans huvud. Minnen om Lolina, hur de brukade smyga upp extra tidigt på våren för att se hur solen gick upp bakom bergen i fjärran.

Han kramar sina armar lite förstrött, Zane kryper fram från sitt gömställe och med sina små framtassar lutade mot Macons kind slickar han tillgivet Macons kindben och i ögonvrån. Macon ler och tar tag i Zane, han lägger ner honom på rygg i sin famn och kliar honom mjukt på magen, precis så som Zane gillar.
- Duktig kille... Mumlar Macon med tillgivenhet och omsorg i sin röst. Zane är den enda han bryr sig om, den enda som alltid finns i hans liv och han besitter en stor del av hans hjärta, hela delen av hans hjärta som inte Lolina besitter.

Zòiline tystnar och ser sig omkring. Bakom henne sitter Macon tillsammmans med sin lycrailler. Det är tyst förutom vinden och Zòiline skulle egentligen bara vilja lägga sig ned och sova. Med hon känner sig stel och klumpig på grund av sitt ben. Hon oroar sig för att om hon somnar nu så kommer hon inte vara till så stor hjälp om de blir attackerade. Hon suckar och ser på Macon ur ögonvrån.
"Jag kommer tillbaka om ett ögonblick." Säger hon, innan hon hoppar.

Hon landar graciöst på marken nedanför trädet. Marken är ganska bucklig men Zòiline sparkar ändå av sig sina läderkängor. När hon bodde på slottet Zevesda tränade hon akrobatik tre gånger om dagen och med tanke på hur mycket det hade hjälpt henne i olika situationer så borde hon börja med det igen. Hon ställde sig snabbt på händer med spikraka ben, som hon långsamt böjde framåt tills tårna rörde vid hennes huvud. Sen sträckte hon bena rakt upp igen innan hon lyfte på händerna så att hon bara stod på fingrarna. Zòiline fortsatte ett tag med olika rörelsemönster.

Macon ser ner på marken där Zóiline står och utför olika akrobatiska rörelser, han ser med stort intresse på hur hon behärskar sin unga kropp med elegans och säkra rörelser. Men han är trött efter att ha vandrat i flera timmar och slagits mot fiender som försökt kräva deras liv.
- Vad säger du Zane? Dags att sova lite? Frågar han sin lilla lycrailler som glatt kurar ihop sig till en liten boll i Macons famn.
- Trodde nästan det, sov så gott, vi ses om ett par timmar. Mumlar Macon och sluter sina ögon. Han somnar efter bara några få andetag och träder in i en rofylld men ändå spänd sömn. Hans öron och kropp är alltid på sin vakt, lyssnar alltid efter fienders andetag och rörelser. Men efter flera år av träning så får han den vila han behöver.

I en halvtimme fortsatte Zòiline med sin akrobatiska träning, innan hon klättrade tillbaka upp i trädet. Solen stod redan högt upp på himmelen. Några solstrålar föll över Macon's ansikte och Zòiline kunde inte låta bli att titta på honom. Han såg så fridfull ut i sömnen.

Just då landade en lärka på en gren i närheten av Zòiline. Den öppnade näbben och kvittrade en glad melodi till världen innan den bredde ut sina vingar och flög vidare till nästa träd. Zòiline betraktade fågeln med uppmärksamma ögon, men med tankar tunga som bly.
"Flyg lilla fågel du som är fri att flyga. Jag önskar att jag var det. Men alla behandlar mig som om mina vingar inte bär mig. Generalen, kung Ander... Till och med Macon... Fast jag kan egentligen inte räkna dit honom... Jag känner honom inte alls."