The Troubles In Paradise [SV]

....oh ♥

Ohhhh my.

Så himla bäst. Gaah. Du är verkligen en av mugglis bästa författare, dina texter ligger på en så hög nivå och de är jättespännande att läsa. Jag slår vad om att du skulle kunna skriva om ett äpple och få en hel drös dreglande läsare. Men jag är iaf glad över att du inte skriver om ett äpple utan om Kim och Victoria, de är så himla FINA. Fina är nog faktiskt det ord som beskriver denna ff bäst, och bäst såklart ♥ längtar efter mer ^^ //fredrika

Awsome! Synd bara atta det bara är 4 kap kvar...

Helt ärligt har jag typ ingen inspo till den här ff:en längre, den känns bara misslyckad, hehe. Men tack för att ni orkar läsa den ändå ♥

7. Some people don’t understand the promises they’re making when they make them
Victoria
”Jag är ledsen för att jag var så sur på dig förut” sa jag sakta till Micke. Jag hade bestämt mig för att jag ändå skulle försöka förklara, om han inte fattade då så fick det vara – då skulle jag försöka få honom att glömma hela den här saken.
Vi satte inne i Gryffindors sällskapsrum. Rummet var nästan tomt, ett par andra årselever satte och pratade bakom oss. Runt dem fräste två katter åt en ensam padda, som skräckslaget skrek för sitt liv – eleverna var djupt inne i en konversion om hur man gjorde ett polyjuice-elixir, och ägnade inte en tanke åt djuren. Utanför sken solen starkt in genom fönstret och man hörde glada skratt och rop utifrån från elever som bestämt sig för att spendera dagen utomhus.
”Det är bara så konstigt för mig, jag vet inte vad som händer med mig” fortsatte jag förtvivlat. Micke granskade mig, men gav mig varken ett leende eller såg mig i ögonen. Han hade verkligen blivit sårad när jag inte pratat med honom. ”Micke, på senaste tiden har jag förändrats så mycket. Jag har förlorat Seth, jag har blivit väldigt bra kompis med Kim. Ja, det var det jag ville säga jag... öhm... jag tror att jag...” än en gång hade jag tappat bort mina ord.
Jag slog händerna för ansiktet och fattade inte varför det var så svårt att säga det. Kanske var det för att jag själv inte accepterat det ännu. Skulle jag någonsin det?
Micke tog tag i mina händer och drog bort dem från mitt ansikte, mötte min blick för första gången på jag vet inte hur länge. ”Jag har vetat det enda sedan jag såg dina ögon när du pratade om henne. Jag har bara väntat på att du skulle berätta det för mig, och det tog väldigt länge” han log, och sedan var allting som normalt igen.
”Så du visste hela tiden? Och du kunde inte nämna det en gång? Du visste det innan jag ens tänkt tanken?” sa jag smått irriterat – men inte så irriterad att vi skulle börja bråka igen. Micke lyfte på axlarna och gav mig en oskyldig blick.
”Kanske jag känner dig bättre än du känner dig själv” skämtade han. Men det log någonting i det han sa, det visste vi båda två.

Kim
”Det kände som om det skulle vara han och jag för evigt, vi hade hela vår framtid tillsammans. Vi skulle ha två barn och ett stort lyxigt hus, han skulle jobba med något bra jobb så att vi skulle vara rika och jag skulle vara en hemmafru. Vi var så lyckliga tillsammans. Och så visar det sig att han redan hade en flickvän, vad var jag då? Om inte hon skulle kommit och förstört skulle vi levt lyckliga i alla våra dagar” snyftade Sara i min famn, jag klappade hennes huvud och försökte trösta henne så gott jag kunde – men det var verkligen svårt när man egentligen var jätte glad för sin egen skull.
”Det skulle ni säkert” sa jag mjukt och kramade om henne. Det var lördag och vi satt i vårt sovrum och såg på tråkiga kärleksfilmer – Sara ville så gärna se dem. Men varje gång vi kom till slutet av en film – och huvudkaraktärerna fick sitt ”happy ever after” slut, började Sara gråta igen.
Klockan var snart 19.00, jag hade lovat Victoria att jag skulle träffa henne under det stora trädet 19.15. Jag blev pirrig i magen bara jag tänkte på Victoria, men fick genast dåligt samvete över att jag egentligen borde stanna här med Sara, och hjälpa henne sörja.
”Gå bara, jag klarar mig” suckade Sara, som sett hur jag nervöst sneglat på klockan varje minut. Jag log tacksamt mot henne och gav henne en sista kram, sedan lämnade jag henne att sörja ensam, och gick iväg mot det jag sett fram emot hela dagen. Idag skulle jag göra det!

Victoria
Rebeckas blick vandrade över mig med en bekymrad min. Hon nickade åt mig att komma fram till henne och Clara där de stod och pratade om något obetydligt.
”Var har du varit de senaste dagarna?” fräste hon mot mig, som om jag gjort något oförlåtligt. Sanningen var att jag varit med Kim nästan hela min lediga tid, men det skulle Rebecka aldrig förstå sig på. Hon skulle aldrig förlåta mig för att jag valde kärleken före henne.
”Det har du ingenting med att göra” sa jag undvikande, och tittade bort från hennes inspekterande blick.
Hon suckade och verkade irriterad när hon fortsatte.
”Vad har hänt med dig?” mumlade hon, mera för sig själv än till mig jag. Jag svarade inte, utan sneglade på klockan som hängde bakom Rebecka – 19.10. Jag skulle bli sen på grund av Rebecka.
”Jag måste gå nu” sa jag tyst, jag vände mig om utan att se på Rebecka, och gick ut ur Slytherins sällskapsrum.

Kim
Hon var försenad. Jag kände hur jag började svettas, och försökte lugna ner mig själv genom att gå igenom vad jag skulle säga en gång till. När jag såg att Victoria kom gående ner mot mig drog jag två djupa andetag, och satt mig sedan och koncentrerade mig på ett löv framför mig.
”Hej” sa Victoria glatt och satte sig ner bredvid mig. När hon såg hur nervös jag var stelnade hon till.
”Har det hänt något?” frågade hon oroligt och jag vred lite nervöst på mig.
”Nej, nej. Det är inte sådant” försäkrade jag henne, och vände mig sedan mot henne, såg henne rakt in i ögonen och drog bort en mörk hårslinga från hennes ögon. ”Victoria Malfoy. Du kände mig inte i början av det här året, du visste inte ens vem jag var eller vad mitt namn var. Jag visste vem du var, men jag kände inte dig. Nu har jag fått chansen att lära känna dig, och jag har fått se en helt annan sida av dig. Hur smart du är, hur omtänksam du kan vara bara du vill det, och hur vacker du är. Victoria, jag märkte ganska snabbt att jag gillade dig, även fast jag inte förstod mig på det” jag pausade för att se hur hon reagerade.
Konstigt nog reagerade Victoria knappt alls, hon såg bara på mig – kanske förstod hon inte vad det var jag försökte säga. Mitt hjärta slog snabbare när jag insåg att om hon inte förstod, betydde det att hon inte kände samma sak. Men jag fick inte fega ur nu.
”Nu menar jag inte att jag gillar dig som en vän. Jag gillar dig mera än som bara en vän” äntligen började Victoria reagera, först trodde jag hon skulle le, men sedan såg jag till mig förskräckelse att hon inte alls såg lycklig ut – tvärt emot. Hon såg ut som om jag just berättat för henne trollkonsthistorietimmen var inställd (trollkonsthistoria var hennes favorit ämne).
”Nej, nej, Kim” Victoria såg vilse ut, där hon vred och vände på sig. Mitt mod sjönk och jag undrade vad i hela världen som fått mig att berätta det för henne. Hon gillade inte mig. Hur kunde jag någonsin trott att hon skulle gjort det?
”Jag förstår” sa jag tonlöst och började resa mig. Victoria såg ut som om hon inte visste vad hon gjorde när hon tog tag i min hand och hindrade mig från att resa mig.
”Nej, du förstår tydligen inte” utbrast hon, det fick mig att sätta mig igen. Jag väntade tålmodigt på att hon skulle fortsätta, förklara det som jag så tydligt inte förstod. ”Jag gillar dig också, det gör jag. Men det kommer aldrig fungera mellan oss. Ingen skulle förstå” mumlade hon och verkade skämmas över sig själv.
”Men det kan inte hindra oss från att försöka” sa jag svagt och försökte att le, men sanning var att i samma ögonblick hon uttalat orden var det som om hon satt en kniv i magen på mig. När jag äntligen fick modet att se henne i ögonen igen, nickade hon tydligt och halvlog mot mig.
Sedan tog hon tag i min hand och gjorde något jag aldrig vågat drömma om. Hon tryckte sin mun mot min och kysste mig mjukt – inte påtvingat eller tveksamt, bara mjukt och långsamt. Varken hon eller jag drog sig tillbaka, och kyssen varade i en evighet.

Bra!

Ohh.... Ehm... Jag kommenterar när min hjärna har kommit tillbaka från sin lyckodans ._.

Jättebra!
Men du skrev att Victoria var i Gryffindor och Slytherin.
*confused*

Yeeeeeeey

Oh, förlåt om jag inte nämnt det, men Micke går i Gryffindor, så Victoriamvar där med honom