SciFi City [PRS, Moik & Spenc]

Tillsammans gick vi i en klunga mot hissen och eftersom jag var den enda som kunde trycka undan mörkret gick jag i spetsen. John gick sist och höll koll på att vi inte blev anfallna bakifrån.
Det var ingen som sa något, vi gick i tystnad tills vi var framme.
"Vilken våning?" frågade jag och riktade mig mot de andra.
"Ska vi kolla efter Harluinerna också kanske?" gav någon som förslag och jag kastade en blick mot Wizps.
"De är inte tränade i strid. Om Salarierna har hittat dem är det antagligen ingen överlevande", svarade jag.
"Men om det är det då? Jag antar att de inte har hört vår plan om att ge sig av."
Jag rynkade pannan när jag funderade på vad som vore bäst...
"Vad tycker ni?" sa jag till sist.

Jag ryckte ointresserat på axlarna.
För några verkade jag kanske kall,
men jag förstod bara inte varför.
Vad hade jag för intresse i att rädda några okända personer som jag inte ens kände?
De kunde klara sig själva.
Jag såg mig omkring på de andra.
Några av dem tittade bekymrat på mig som om de undrade om jag skämtade eller inte.
Jag tittade trotsigt tillbaka utan att röra en min.

"Vi riskerar våra liv om vi går ner dit", började någon.
"Fler liv kan förloras om vi inte går ner!"
"Vi kan faktiskt behöva dem...", sa någon annan.
"Vad för nytta kan otränade varelser göra?"
"Var inte så själviska!"
Diskussionen ledde ingen vart och jag började bli otålig. Vi slösade tid.
"Vi behöver komma fram till något och det snarast!" vrålade jag för att överrösta de andra.
"Jag tycker vi letar upp generalen först och främst. Då kan han bestämma vad vi ska göra, precis som vi är menade att göra - följa order. Det är inte vår sak att bestämma sånt här", sa John och de andra verkade instämma.
Jag gav en nick mot honom och sedan vände jag mig mot Wizp. Det verkade inte spela någon roll för honom om hans vänner (som inte verkade vara såpass nära... "vänner" dog eller överlevde.
"Kom igen då", sa jag och tog täten.

Jag gick villigt efter henne och höll utkik åt höger och vänster för att försäkra mig om att ingen stod och väntade på oss i skuggorna.

Den spända resan till generalens rum var plågsamt långsam. Soldaterna kastade feberliga blickar omkring sig in i mörkret med ett krampaktigt tag om sina vapen. De gjorde mig orolig. Någon skulle säkerligen råka skjuta en av sina egna kamrater utan att tänka efter om de skulle bli skrämda.
Alarmet ekade i korridorerna och brandrök hade spridit sig genom hela skeppet. Just nu var det ingen fara, men jag var rätt säker på att jag skulle få stå ut med en ilsken huvudvärk om jag var tvungen att befinna mig med den stickande röken och det genomskärande ljudet.

Jag stannade nära min nyfunna kamrat eftersom hon till synes hade bäst koll på situationen. Jag undrade vad som hade hänt de övriga Harluinerna. De var förmodligen redan döda. Oerfarna som de var. Hur hade jag ens hamnat i den här röran? "Den här generalen... Hur är han?" frågade jag henne med en tveksam röst. Många människor tog ofta den frågan förolämpade eftersom de aldrig tvivlade på deras ledare. Det är åtminstone vad som stod i böckerna i byn.

Jag såg på Harluinen och hörde på hans fråga. Dock tog det ett litet tag innan jag svarade på frågan - innan dess hann jag utbyta en blick med John då han nästan genast hade sett åt vårt håll då Harluinen talat. Jag visste att han inte hade gillat frågat då general Golder inte var någon att ifrågasätta för honom. Men för mig var det okej, jag brydde mig inte alls.
"Rätt bestämd på sin sak", började jag. Ärligt visste jag inte hur jag skulle beskriva honom. Många gånger hade han gjort mig sur och ilsken, men jag gillade hans sätt att tänka på också - ibland. Han visste en del om att ta de bästa besluten... "Han verkar väldigt vresig, va? Det är han, speciellt ifall någon ifrågasätter honom. Jag gör det väldigt ofta...", fortsatte jag, och ett litet flin spred sig i mitt ansikte. "Han är en bra general i alla fall. Hur är eran ledare?"

Jag förblev tyst efter att Jodi hade beskrivit generalen och ställt sin fråga. Jag kunde inte säga att han var en bra ledare. Harluiner hade alltid bestämt ledare på ett gammalmodigt sätt. Man föddes helt enkelt in i ledarpositionen. Vår nuvarande ledare var son till den förra ledaren och så vidare. Eftersom vår ledare nu var gammal dröjer det förmodligen inte länge innan hans egen son tar över. "Han är gammal", var allt jag fick fram i slutändan.

"Är det bra eller dåligt?" frågade jag, då det verkade vara ett svar som beskrev deras ledare på ett bra sätt. Eller något. Skit samma.
Plötsligt brakade det till åt höger och vår grupp av soldater kastades åt sidan av en väldig tryckvåg. Ett stort, tungt föremål hade lyckats ta sig igenom väggen, men vad det var för något kunde jag inte urskilja då ett slags damm och rök reste sig i luften. Dammet lade sig som en tjock dimma omkring oss, jag kunde inte se mer än tre meter åt sidorna.
Jag förstod att det var ännu ett av Salarians trick - funkade inte mörker till att göra sina fiender blinda fick de ta en annan metod, och i det här fallet funkade dammet utmärkt.
"Phoenix, vad du än gör-", ropade John någonstans på min vänstra sida, "använd inte eld! Det kommer få hela skeppet att explodera!"
Dammet var så klart brandfarligt, vilket fick mig att stelna till. Jag kunde klara mig utan eld ett tag, men jag visste att skeppet brann någonstans. Skulle dammet ta sig dit skulle vi alla dö!
"VI MÅSTE TA OSS TILL NÖDBÅTARNA OCH DET NU!" vrålade jag för full hals, tog tag i närmsta person jag kunde hitta och började springa för mitt liv. Det skulle kanske dröja 2, 3 minuter innan dammet fann elden, så vår enda chans var att skicka ut oss från skeppet med kapslarna.

Jag hade inte tid att sortera tankarna. I ena stunden kastades jag bakåt av en våldsam tryckvåg och i nästa sprang jag blint efter Jodi mot flyktkapslarna. Hennes hand kramade runt min och jag hörde hur hennes hund flåsade bakom mig. Jag undrade hur många som hade hört hennes rop. Med tanke på stridslarmet i bakgrunden var det inte många, om än någon.

(Det blev lite kort, jag har gäster hemma)