Skinny Love [SV]

Superbra :3
AAAH JUST KISS ALREADY o.o

Kapitel X.
”There is never a time or place for true love. It happens accidentally, in a heartbeat, in a single flashing, throbbing moment.” – Sarah Dessen.

Draco vaknade med ett ryck, han trodde att han hade hört höjda röster, och han blev mycket förvånad av att finna sig själv i en säng i sjukhusflyglen. Med ens kom allting tillbaka, quidditchmatchen, Harry som fångade kvicken, när Draco sparkade till hans kvast, hur han kastade sig efter Harry grep tag i hans handled. Och där tog minnena slut. Draco gav ifrån sig en liten suck och han tänkte precis falla tillbaka till sömnens värld när han hörde samma röst igen.
”Det har inte ’hänt någonting’ mellan mig och Malfoy okej?” Det var Potters röst, Draco skulle känna igen den även om han var döv, ”Jag vet inte varför han ’räddade mitt liv’ eller vad i helvete han försökte göra, men ingenting har förändrats. Jag hatar honom fortfarande, och han hatar mig. Så har det alltid varit och kommer alltid att vara”, Draco hade sina ögon hårt slutna och hans grepp om täcket var så hårt att hans knogar vitnade. Han försökte att svälja, men det satt en stor klump i hans hals som inte verkade vilja försvinna. Han hörde Harrys röst mumla någonting igen och Draco försökte inte ens höra vad han sa. Någon som Draco gissade var Granger sa någonting och han hörde fotsteg från hur någon lämnade salen. Hans sida gjorde ont, precis vid revbenen, och det var svårt att andas. Han visste inte om det var för att han andas alldeles för snabbt eller för att det smärtstillande han hade fått hade slutat att verka. Jag hatar honom fortfarande. Slytherinaren visste inte vad han kände, vad han tänkte, vad han trodde eller tyckte. Allting kändes tomt, som om all luft hade gått ur honom, och han höll fortfarande ögonen hårt slutna. Av någon konstig anledning hade han lust att gråta, men inga tårar brann bakom ögonlocken, det kändes som om han simmade i tomhet. På något sätt så lyckades han tränga bort allt han kände, allt han trodde att han kände, eller vad han tänkte eller tyckte. Och han lyckades somna igen, en orolig sömn den här gången.

Nästa gång Draco vaknade var det mörkt i sjukhusflyglen. Han såg att lampan på Madam Pomfreys kontor var släkt och den enda ljuskällan var månen som lyste genom fönstret. Han kände sig bättre, fysiskt, än vad han hade gjort förra gången han vaknade. Utan att riktigt tänka på det vände han blicken mot Harrys säng. Draco blev inte förvånad av att se att Harry låg och såg upp i taket, fortfarande med glasögonen på och det såg inte ut som om han hade sovit någonting. Draco svalde hårt, orden Harry hade sagt fortfarande var fortfarande färska i hans minne, och han tänkte inte glömma dem. Jag hatar honom fortfarande. Draco ville tänka, ”Jag hatar honom också”, han ville så, så, så gärna känna det där hatet mot Gryffindoraren som han hade känt i så många år. Men han kunde inte, det kändes omöjligt att hata Harry nu. Efter att ha tillbringar nio timmar tillsammans inlåsta i ett förråd och sorterat glasburkar och räknat böcker. Draco satte sig långsamt upp i sin säng, och när inte huvudet protesterade sådär väldigt mycket så svängde han benen över sängkanten. Han var endast iförd vita pyjamasbyxor och en t-shirt, och det hårda stengolvet var kallt mot hans fötter när han ställde sig upp.
För att vara helt ärlig så tänkte inte Draco överhuvudtaget när han gick fram till Harrys säng och slog sig ner på sängkanten. Gryffindoraren ryckte till, han hade varit så inne i sina tankar att han inte ens hade märkt att Draco hade kommit fram till honom, och bet sig i läppen när han mötte Slytherinarens ögon.
”Hej.”
”Hej”, Dracos röst var tjock och han svalde hårt innan han fortsatte att prata, ”Hur känner du dig?”
”Det kunde varit sämre, antar jag”, svarade Harry, och Draco önskade att han inte hade känt sig så otroligt nervös. Han hade ingenting att vara nervös för, han hade bara försökt att se till så att Pojken-Som-Överlevde inte blev Pojken-Som-Överlevde-Voldemort-Men-Dog-I-En-Quidditchmatch, ”Hermione sa att du räddade mig, så jag antar att det är min tur att säga tack”, fortsatte Harry och bet sig i läppen igen. Draco ville också bita i den läppen. Han… vänta… va? Nej. Det ville han inte. Såklart han inte ville. Han ville inte bita i någons läpp annan än sin egen. Och speciellt inte Potters. För Potter hatade honom. Draco fann sig själv bara nicka efter Harrys ord (efter att han slitit blicken från Potters läppar vill säga). Harry drog en hand genom håret och Draco fann sig själv undra hur det kändes att dra fingrarna igenom det. Han tog snabbt tillbaka tanken, nu fick han verkligen ta och skärpa sig! Hur starka mediciner hade Madam Pomfrey egentligen gett honom?
”Ni vann i alla fall”, sa Draco tillslut, han gillade inte när det var tyst mellan dem.
”Ja, men det var ju för att du är helt blind när du spelar quidditch”, sa Harry och flinade mot honom.
”Bara för att jag inte är en jävla naturbegåvning betyder det inte att jag är blind, Potter. Du om någon är ju blind här”, sa Draco, han gjorde en gest som visade att han syftade på Potters glasögon. Harry skrattade till, ”Vad är det som är så roligt?”
”Du kallade mig naturbegåvning”, sa Harry och skrattade till igen, ”Draco Malfoy kallade mig naturbegåvning!” Draco var precis på väg att börja protestera när han såg hur lampan på Madam Pomfreys kontor tändes. Potter stirrade på honom, ”Stick då!” mumlade han och nickade mot Dracos säng. Slytherinaren halvsprang tillbaka till sin säng igen och han precis dra täcket över sig när Madam Pomfrey kom ut i salen med trollstaven tänd. Draco hade lust att börja fnissa eller något där han låg under täcket, men han trodde inte att det var någon bra idé. Efter några sekunder kunde Draco höra dörren till Madam Pomfreys kontor slå igen och han öppnade ögonen för att precis se hur ljuset släcktes. Innan Potter han säga någonting så hade Draco satt sig på hans sängkant igen. Till Slytherinarens förtjusning så tog Harry fram sin trollstav och mumlade ”Muffliato”. Draco kände till från en av kvällarna i Snigelhorns förråd att Harry hade hittat den och ett x antal andra trollformler i Snapes gamla trolldrycksbok (”Va?! Så du bara testade första bästa trollformlen på mig inne på Missnöjda Myrtles toalett? Jag kunde ha dött!” Draco hade försökt att se sårad ut men Harry hade slagit till honom i huvudet med en bok). Nu log Slytherinaren och höjde ena ögonbrynet när Harry lade tillbaka sin trollstav på nattduksbordet.
”Oooooh, så Harry Potter vill att vi pratar ostört?” Draco ville tro att han såg en rodnad på Harrys kinder, men det var för mörkt för att avgöra om han hade rätt.
”Ja, för annars blir vi upptäckta, och jag tror att vi två har haft nog med straffkommendering för den här terminen”, sa Harry, men tittade ner i knät i några sekunder.
”Erkänn, du gillar att prata ostört med mig, bara du och jag, inlåsta i ett förråd, i sjukhusflygeln, på Missnöjda Myrtles toalett, på quidditchplanen-”
”Hallå, det var du som kom och ville prata med mig den gången”, sa Harry och försökte protestera.
”Du fattar min poäng, Potter”, flinade Draco, han tyckte faktiskt att situationen var ganska rolig.
”Äh, knip käft, Draco.”
”Tvinga mig.”
Och utan att någon av de båda pojkarna egentligen visste vad som hände, så hade Gryffindoraren satt sig upp i sängen, kupat sin hand runt Slytherinarens nacke, tryckt honom mot sig och kysst honom.

omfg det där var så perfekt omg. och när draco tänkte att han ville bita i potters läpp men sen bara wut omg det var bäst ♥ xD

LOVE IT ♥
Du skriver så himla fint och awsome, deras konversationer är så verkliga ^^
DRARRY yay älskar kyssar 8}
Längtar efter mer 83

Jag satt och använde min förmåga (bankade i bordet och mässade "kapitel" att få saker jag vill hända hända medan sidan laddade, och vad fanns där om inte ett kapitel?

Alltså åhhhh, jag älskar att du inte kör världens personlighetsswap utan låter Draco vara Draco, och Harry vara Harry.

Sen var det så välgjort att använda Gryffindoraren när Harry kysste Draco, just för att det krävs en hel del mod för att göra det.

Gah.

Jag är en ny läsare, och innan jag säger något mer så vill jag att du ska veta att jag har sträckläst allt.

Jag har funderat på att börja läsa din ff flera gånger, men jag har alltid glömt bort det eller helt enkelt inte haft lust/ork att läsa.
Men, nu tog jag tag i det, och började läsa.

Allvarligt talat, efter det första kapitlet var jag helt stum. Dina beskrivningar fångar mig, det är som om jag är med i berättelsen och iakttar varenda sak som händer.
Jag shippade inte Drarry, men allvarligt, den här ( och några andra ff's ) har fått mig att shippa Drarry lite grann.

Jag älskar hur du visar att Draco kan vara snäll och att han inte alltid gör saker för att skada Harry.

Är helt kär i din ff, det är bland det bästa jag har läst. Du får aldrig sluta skriva, för det här är något riktigt stort, och jag hoppas innerligt att du kommer publicera en bok. Om du gör det, skicka första upplagan till mig!

Iiiihhh!!! Erica, kom igen nu, posta ett nytt kapitel u, jag sitter ju här och freaking piper som en himla fjortis! ♥♥♥♥♥

Jag hade nästan glömt att det var söndag, oops.

Kapitel XI.
”One day you will kiss a man you can't breathe without, and find that breath is of little consequence.” - Karen Marie Moning

Harry Potter var ingen vanlig, artonårig pojke. Han hade varit med om mycket, han hade till och med räddat hela trollkarlsvärlden. Han hade träffat många olika typer av människor och varit med om saker som andra personer bara skulle läsa om i böcker. Han hade upplevt saker som han skulle ta med sig ner i graven. Han hade haft många fiender genom åren, många som fortfarande hatade honom. Så man kan väl säga att han hade varit med om det mesta.
Däremot, någonting som han aldrig, någonsin skulle kunnat ha föreställt sig var att han en dag skulle kyssa en av sina fiender. Att det skulle vara han som tryckte sin före detta fiende mot sig och kysste honom. Och man tycker ju att om man gör någonting så korkat som Harry gjorde, så skulle man dra sig tillbaka snabbare än blixten, hämta andan, springa därifrån och sedan gömma sig under täcket i några veckor. Men det gjorde han inte.
Harry visste inte hur starka mediciner Madam Pomfrey hade gett honom, eller hur hårt han hade slagit i huvudet när han fallit av kvasten, men han kunde inte tänka på någonting annat än hur varma Dracos läppar var mot hans. Hur rätt det kändes, hur fel det borde kännas. Harry hade fortfarande handen kupad runt Dracos nacke och hans hjärta slog dubbla slag när Slytherinaren äntligen kysste honom tillbaka. Det var ingen perfekt kyss, långt ifrån, båda pojkarnas läppar var lite torra och ingen av dem var några vana kyssare. Och speciellt inte vana att kyssa någon av samma kön. Harry hade bara kysst två tjejer tidigare, och han tyckte helt klart att känslan av att kyssa Draco var mycket bättre. Slytherinarens läppar var inte lika fylliga, utan smalare, mjukare, försiktigare. Jag kan helt klart vänja mig vid det här, precis när Harry hade tänkt den tanken kände han en hand i sitt hår och hur Dracos fingertoppar ritade någon typ av mönster i hans nacke. Gryffindoraren hade sina ögon hårt slutna, han vågade inte öppna ögonen, han var rädd att han sov och allt detta bara var ännu en dröm. Det var lite som om tid och rum hade upphört att existera. Harry visste inte hur länge han hade haft Malfoys läppar mot sina, hur länge han hade känt Slytherinarens händer i hans hår eller hur länge han hade känt Dracos varma hud under sina fingertoppar. Det kunde ha gått tio sekunder, tio minuter, eller tio timmar, Gryffindoraren hade förlorat all tidsuppfattning. Det enda han kunde fokusera på var värmen från Dracos läppar.
Att en kyss kan få dig att tappa andan hade innan bara varit någon fånig överdrift i Harrys öron, men när de båda pojkarna slutligen var tvungna att dra sig ifrån varandra för att hämta andan, så var Harry säker på att han gärna skulle ha kunnat dö i andnöd om det betydde att han fick ha de där läpparna mot sina.
Draco stirrade på Harry, och Harry kunde inte göra annat än att titta tillbaka på Draco. Då insåg han vad som hade hänt. De hade kysst varandra.
”Jag-” började Harry, men han hade ingen aning vad han skulle säga. Till hans förvåning avbröt Draco honom.
”Snälla, säg inget, förstör inte det här”, Slytherinarens röst var liten, som om han hade krympt. Harry bara tittade på honom, hans mun var halvöppen och han visste inte vad han skulle svara. Så han sa det första han kom och tänka på.
”Kyss mig igen.”
Det slutade med att de båda pojkarna föll tillbaka mot de mjuka kuddarna i den lilla sängen i den alldeles tysta sjukhusflygeln, alltför uppslukade av varandra för att kunna tänka på vad som skulle ske nästa morgon. Harry hade delat upphetsade kyssar med Ginny innan, men ingenting som varit som detta. Draco var försiktig, kysste honom försiktigt, sakta, var försiktig när han lät sina händer utforska Harrys kropp. Samtidigt var kyssarna så intensiva, närgångna och varma att Harry blev alldeles yr i huvudet. Sekunderna av kyssar blev till minuter, och minuterna övergick sakta till timmar.

Nästa gång Draco vaknade kände han varma andetag mot hans nyckelben, och armar runt hans midja. Han vågade inte ens öppna ögonen, och hans hjärta slog dubbelvolter. Han behövde några minuter innan han överhuvudtaget vågade tro på vad han kände. Vågade tro på att det som kittlade honom på kinden var svart, rufsigt hår. När Draco tillslut öppnade sina ögon så stannade hans hjärta. Han kunde inte tro det, han vågade inte tro det.
Harry Potter hade hans armar runt honom. Harry Potter sov i detta nu mot hans axel.
Draco hade ingen aning om vad klockan var, eller hur länge han hade sovit. Men att döma av ljuset som silade in mellan gardinerna så var det snart morgon. Draco ville inte att det skulle bli morgon, han ville gå tillbaka till att sova och känna värmen från Harrys kropp mot hans egen. Men Draco visste att han inte kunde somna, dels för att hans hjärta slog alldeles för snabbt och dels för att han inte kunde riskera att Madam Pomfrey hittade honom i Gryffindorarens säng. Eller värre, att Gryffindoraren själv vaknade. Med ens greps Draco av någon form av panikkänsla, han visste inte vad han skulle göra. Så han tryckte bort Harry – försiktigt så att han inte skulle väcka Gryffindoraren – och svängde sina ben över sängkanten. Så fort han hade rest sig så kändes det som om han skulle svimma, huvudvärken kom tillbaka snabbare än vad han hade räknat med och rummet snurrade så mycket att Draco var tvungen att blunda i några sekunder för att överhuvudtaget inte falla pladask ner på stengolvet. När han äntligen återfått någorlunda balans så gick han (på något skakiga ben) bort till den sängen han egentligen skulle ha tillbringat natten.

”Sådär, Mr. Malfoy, nu tror jag att huvudet ska kännas bättre”, Draco hade egentligen tänkt ta sina grejer och sticka ifrån sjukhusflygeln när han hade vaknat, men på något sätt hade han varit så trött att han ändå hade somnat på sängen. När han vaknade nästa gång så höll Madam Pomfrey på med att blanda någon form av trolldryck som hon sedan tvingade i honom. Draco försökte att inte tänka på den hemska smaken på drycken, och han försökte att inte titta åt det hållet Harrys säng var. Han försökte så mycket. Men det gick inte.
Istället höll han nästan på att spy när han skulle svälja drycken (”Ja? Vad hade du tänkt dig? Att det skulle smaka som pumpasaft”, vilket tydligen var någonting som Madam Pomfrey alltid sa till sina patienter), och han tittade åt Harrys håll allt för många gånger. Draco var röd i ansiktet varje gång han hade vänt blicken mot Harrys säng, och Draco Malfoy rodnade aldrig. Dumma Potter. Och det värsta var att Potter sov fortfarande. Så han kunde inte ens möta Dracos blick. Slytherinaren kunde inte förmå sig annat än att undra om Potter – när han vaknade – skulle tro att allting som hände föregående natt verkligen hade hänt, eller om det bara var en dröm.
Bara en timme senare fick Draco lov att lämna sjukhusflygeln, eftersom det enda som återstod av hans skada var en väldigt retlig huvudvärk. Han höll precis på att packa ihop sina saker när Madam Pomfrey fick ett brådskande besked om en elev som hade ramlat nerför marmortrappan i entréhallen (”Hur klantig får man vara?” hade Draco frågat men Madam Pomfrey hade fräst åt honom att vara tyst för han hade själv ramlar ner från en kvast). Så Draco lämnades ensam i sjukhusflygeln med en sovande Harry Potter. Och då gjorde han någonting som krävde mycket mod.
Han gick fram till Harrys säng och satte sig på stolen bredvid, där Granger hade suttit dagen innan. Där satt han bara och tittade på Gryffindoraren i några minuter, utan att egentligen göra någonting. Harrys svarta hår stod som vanligt åt alla håll, och Draco ville dra sina fingrar igenom det. Hans läppar var lätt särade, och ögonen slutna. Ett stort, blågult blåmärke hade börjat formats vid högra tinningen, men av någon anledning tyckte Draco bara att det gjorde pojken framför honom ännu vackrare. Plötsligt, så att han inte ens själv märkte det, hade han böjt sig fram och mycket försiktigt kysst Harrys kind. Inte som förra gången utanför Professor Snigelhorns förråd, utan sakta, mjukt. Gryffindoraren var ju ändå fortfarande skadad. Tjugo sekunder av idiotiskt mod är ibland det enda man behöver för att göra något som man verkligen vill, och Draco log lite när han drog sig tillbaka.
På vägen från sjukhusflygeln mötte han syskonen Weasley och Granger, och han lyckades faktiskt pressa fram ett ”hej”, som en något förvånad Hermione Granger besvarade.
Draco visste inte vad som skulle komma härnäst, han visste inte vad som skulle hända när Harry vaknade.
Men en sak var säker.
Malfoy tänkte göra allt för att få kyssa Potter igen.


---

Nu ska jag skriva en novell till svenskan i skolan, och den får handla om vad som helst så länge den innehåller en konflikt och inte blir mer än fyra sidor. Några idéer? Själv har jag idétorka.

♥♥♥♥♥This is seriously killing me♥♥♥♥♥

ÅÅÅH, MIN GUD, BESKRIVNINGARNA AV KYSSARNA, OMG, SÅ FINT OCH BRA BESKRIVET.

Jag ljuger inte när jag säger att det här är en av de bästa novellerna jag har läst. Det är så underbart, hela storyn, och gah, jag får drömma mig bort en stund i din berättelse.

Jag hatar vanligtvis söndagar, men allvarligt talat, det här kapitlet gjorde min kväll. ♥