Prs(Elinthemagicwitch)

Lei log osäkert. "Ni får ursäkta men..jag minns inte riktigt det..Vad heter ni? Och jag....Jag heter Lei, eller hur? Det minns jag. Men jag minns inte så mycket mer, bara att jag är arton år och hemlös och..något om någon båt..." Leis röst blev ett mummel vid sista orden. Hon kliade sig bekymrat på huvudet, förde de långa lockarna bort från ansiktet. "Så...om du är min fästman...Är vi lyckliga? Älskar vi varandra?"

Texas kände sig dummare och dummare för varje sekund.

" Ja vi är jättelyckliga, vi älskar varandra. En gång i tiden var vi jätterika och bodde på en stor båt, men nu har våran båt blivit stulen och vi måste ta tillbaka den, sa han tyst.

Han hatade sig själv för att han ljög för henne. Det kommer bli synd om honom om hon får tillbaka sitt minne.

Lei nickade. "Men....Jag känner inte dig längre. Måste jag lära mig att älska dig igen?"
Hon kände sig osäker med det hela, hur skulle hon lyckas lära sig att älska honom igen? Det skulle nog bli svårt..

Texas ångrade allt han hade sagt.

" Nej du ska inte älska mig, sa han. Du borde hata mig.

Han la ansiktet i händerna och gömde sitt skamsna ansikte.
Han ville försvinna och aldrig mer återvända.

Lei såg oroligt på mannen, han verkade inte riktigt glad. På ostadiga ben tog sig Lei fram till honom. Hon lade armarna om honom i en mjuk omfamning. Hon drog händerna genom hans hår och lät honom luta sig mot henne. "Vad är det som är fel?" mumlade hon tyst.

" Det är mitt fel, mumlade han. Mitt fel att du är här, mitt fel att du nästan dog idag.

Han tog upp guldbitarna ur fickan och la dem på bordet, sedan tog han upp hennes halvtrasiga knivar och la även dem på bordet.

Lei förstod inte. "Vad menar du? Vad hände? Vem är du egentligen?" Lei släppte taget om mannen och backade långsamt. Hennes ögon såg skrämda ut, hela hon signalerade att hon var rädd.

" Jag är en patetisk tjuv, du också. Vi båda är fattiga och hemlösa, vi bor utomhus på olika ställen och vi stjäl saker från människor. Idag så träffades vi utanför en pub. Du pratade nåt om nån båt, jag följde med dig till hamnen. Du hade skurit mig i halsen och huggit mig i axeln. Jag var ganska arg på dig. Vi hittade båten och jag bestämde mig för att ta allt av värde själv. Jag fick dig att falla överbord och falla mot marken, du fick en pinne genomborrad genom magen....Förlåt, det var inte meningen.. jag hade tänkt ta emot dig, sa han tyst.

Lei såg storögt på mannen. Hon var inte längre rädd för honom. I,te heller var hon arg. Men hon kände något..medkänsla kanske? Det pirrade i alla fall i magen då hon betraktade honom. "Du är stilig..." mumlade hon tyst. Hon närmade sig honom vaksamt. "Jag tror inte att du är särskilt farlig. Man gör väl allt för sig själv, så är det för det mesta. Eller? Säg mig, vad är ditt namn? Jag har sagt mitt, så du är skyldig mig det." Lei log vänligt. Hon tog en stol och satte sig på den, så att hon satt framför honom.

Texas blev förvånad, han undrade varför hon inte var arg. Hon var sig verkligen inte lik, för bara ett tag sedan hade hon hållt en vass kniv mot hans strupe och nu satt hon framför honom och ville veta hans namn.

" Texas, sa han tyst.

Han suckade. Tänk om hon aldrig får tillbaka sitt minne, då får han ingen chans att be om ursäkt till henne när hon är sig själv.