Kriget om Akilia

Djuret rycker lite i hennes knä när hon tvättar såret på dess bakben. Hon doppar trasan i det kyliga vattnet och tvättar bort den gula salvan från såret. Den desinfekterar såret och hjälper till att få bort det torkade blodet. Med en ren trasa stryker Selene på blå salva från en annan flaska och klappar sedan månkaninen över öronen medan hon väntar på att den blå salvan ska börja verka. Den har en bedövande effekt så att hon kan sy såret utan att djuret känner något.
- Schh, så ja, allt kommer att bli bra ska du se. Mumlar hon med sin mjuka röst, sedan börjar hon att nynna, till slut börjar hon sjunga en vacker melodi på ett annat språk.
- O Kal'kaua he inoa, O Ka pua mae ole I ka I', Ka pua maila I ka mauna, I ke kuahiwi o Mauna kea, Ke'maila I K'lauea, M'lamalama I Wahinekapu, A ka luna o Uw'kahuna, I ka pali kapu o Ka auea... Hennes röst är silkeslen medan hon sjunger om blommor som gror och aldrig vissnar under solens sken, blomman som växer på bergets sida, i skuggan av allting, om hur den sprider sitt ljus och aldrig sviker.

Kaninens ben ligger slappt över hennes lår, hon klämmer det mellan sina fingrar, djuret reagerar inte. Hon tvättar mjukt bort den blå salvan och plockar fram nålen och tråden. Nålen håller hon över lågan till stearinljuset bredvid fönstrets kant så att alla bakterier ska dö. Sedan börjar hon metodiskt att sy ihop såret med små, täta stygn. Efter ett par minuter kan är det klart. Salvan från den tredje flaskan stryks över stygnen för att hindra infektioner och hjälpa läkeprocessen att gå fortare. Hon lindar lägger en pinne mot benet, på sidan såret inte finns och lindar sedan med ett bandage. Pinnen är så att benet ska vara stilla medan det läker.

Hon ser på djuret och ler,
- Så vännen, då var du fixad. nu får du stanna hos mig tills ditt ben har läkt så att du kan ta hand om dig själv. Säger hon och lyfter upp månkaninen, hon stryker sin näsa mot hans näsa och fnittrar lite.
- Undrar vart Mikel tog vägen? Säger hon högt för sig själv och lägger djuret på en kudde på golvet.
- Det får vänta, jag måste försöka fixa ihop någon form av säng till dig som påminner om naturen och någon plats där du kan uträtta dina behov. Vad säger du om det vännen? säger hon och ler mot djuret som halvsover på kudden.

Efter nästan två timmar av springandes ut till stallet och in till hennes sovrum på tredje våningen med kånkande av brädor, hö, gräs, och allt annat hon behövde för att skapa en inhägnad åt djuret så är det äntligen klart. Hon har byggt ihop en liten inhägnad på ungefär 2 och en halv kvadratmeter. 1 meter bred och 2.5 meter lång. Golvet är täckt av gräs hö, pinnar, några morätter och några salladsblad. En vatten skåls tår i ena hörnet och i andra hörnet finns en liten buske som fungerar som gömställe för djuret.

Selene går till sitt arbetsrum och hämtar djuret som fortfarande halvsover. Hon sätter ner honom i buren och ser glatt på honom medan han ser sig om och sedan börjar tugga på ett salladsblad som ligger framför honom.
- Du verkar trivas. tur att du inte kan hoppa någonstans annars hade jag behövt ett tak till din bur. Stanna nu här medan jag går till Aragon. Säger hon och hennes gula ögon tindrar mjukt och hennes gröna hår svänger från sida till sida medan hon rör sig ner för trappan mot stora salen för att prata med Aragon. "Hmm, jag undrar vart Mikel är..?" tänker hon när hon kommit ner för trappan.

Mikel stirrade upp i taket och log. Energin i honom tog slut snabbare än i andra varelser eftersom han hade andra själar i sig som gnagde på den också. I sin tysthet så undrade han hur det gick för miss Devonshire och hennes månkanin, om hon förstod hur mycket tid hon skulle få tillbringa i sjukstugan med blödande soldater som fått gå mot Ephysalorna. De som kom tillbaka i alla fall, Mikel skulle inte vara till så mycket hjälp, han skulle vara här nere, beroendet skulle börja och han skulle nog göra mer skada än nytta. Men han skulle ta vara på glädjen han hade nu och lade sig på sidan för att försöka ta igen lite sömn.

Medans timmarna gick hade Aragon ( som började känna sig allt mer oroad och stressfylld ) skickat iväg Mrs Eden efter många tack och en betalning för besväret. Efter det hade han skickat Atki för att informera Sir Nicholaus om att något måste göras åt Ephysalorna, nu. Sitt andra meddelande skickade han ut i byn till Erak. Eftersom Mikel inte var tillgänglig, eller någon bra plan egentligen, så fick någon annan vara Selene's livvakt. Sist, men inte minst, så tänkte han leta upp Selene för att informera henne om ändringarna. Sen så kändes det som om han behövde vara nära henne nu, det kändes rätt.

Selene vandrar ner för de breda trapporna på väg mot Aragon, hon nynnar lite tyst för sig själv på en vaggvisa som hon minns från sin barndom. Hon beundrar de vackra pelarna som stöttar det 6 meter höga taket. Slottets hall fylls av hennes mjuka nynnande.
- Selene! Hej! Selene kan höra fotsteg och det är rösten från en glad flicka som hörs. Hon vänder sig om och Mira springer in i hennes famn.
- Mira! Hej, vad gör du här? Frågar hon den unga flickan glatt innan hon släpper taget om henne.
- Mamma jobbar i köket, hon sa att det var din reko- öm, rekomenditation, nej, öm..
- Rekommendation, är det det du menade? Frågar Selene den unga flickan som heter Mira.
- Ja! Så heter det hihi. Mamma ville jag skulle tacka dig.
- Ni behöver inte tacka, du är en väldigt smart flicka och om du ska kunna gå i skolan måste din mor ha ett bra arbete så att du kan få riktigt bra utbildning. Mira, jag måste gå nu och du borde hjälpa din mamma i köket.
- Okej, vi ses Selene! Säger Mira och skuttar glatt iväg.

Selene börjar nynna igen medan hon långsamt vandrar genom hallen mot stora salens dörr. Men när hon kommer in i den stora salen blir hon tyst.
- Aragon? Hon stirrar på Aragons rygg, han står lutad över sitt krigsbord där alla kartor ligger. Han vänder sig långsamt mot henne, hela tiden med en hand på bordet. "Vad håller han på med? Han står ju alltid rak i ryggen när han tänker, han brukar inte ens stå still, han brukar ju vandra fram och tillbaka med sina händer knutna bakom sin rygg." Tänker Selene medan hon stirrar på Aragon med oroliga ögon och tar långsamma steg mot honom.
- Aragon?! Skriker hon ut när hon ser hans ansikte, det är blekt med blå och röda pulserande linjer. Hans ögon är blodsprängda och uppspärrade, hans mun vidöppen som om han inte kan få luft. Hon springer fram till honom och fångar hans kropp innan den fallit till marken.
- Aragon!!! Aragon! HJÄLP MIG! Snälla! Någon!!! Skriker hon förtvivlat med Aragons kropp börjar skaka våldsamt, hon vet exakt vad som hänt med honom, han har blivit förgiftad. Hon kan känna doften av giftet i rummet och från hans mun.
- Aragon! Håll ut! Skriker hon och sedan tar hon sitt halsband i sin hand och sätter sin andra hand ovanpå Aragons hjärta.
- Erat ek houl. Sorra elto SI eta! Dra det ur honom. Skicka in det i mig! Hon upprepar det tre gånger och kan känna hur hennes halsband nästan brinner i hennes hand, hur Aragons kropp slutar skaka och hans ansikte återfår sin normala färg. Men han är medvetslös.
- Aragon... Viskar hon med tårarna strömmandes från hennes ansikte, sedan faller hon ihop med känslan av hur giftet långsamt sprider sig i hennes kropp. "Jag gör det inte för dig Aragon... Jag gör det för detta riket och för alla oskyldiga liv... Som Mira och... Mikel..." Hennes kropp viker sig under giftets kraft, bredvid Aragons medvetslösa kropp.

Erak stod på baksidan av sin gård och övade med sitt svärd mot den, tyvärr, orörliga dockan. Det blev inte en lika bra träning utan en rörlig motståndare, men Erak såg på ett eller annat sätt till att få sig så svettig som möjligt. Med sin solbrända hand svepte han undan sitt ljusbruna hår så man fick tillgång till att se hans grå, men livliga ögon.

Ett ljud i hans bakgrund fick honom att vända sig om. Där stod en kort, smal pojke. Han kändes bekant, men han fick inte meddelandet från kungen allt för ofta. Så han kunde inte säga namnet på pojken.
- Kung Aragon har skickat ett meddelande för att informera er om att han vill anställa dig som miss Devonshire's livvakt. Om ni vill anlända till slottet så snart som möjligt så skulle det uppskattas, så att ni kan diskutera om det närmre. Förklarade Atki, mer avslappnad. Han kunde nog inte bli mindre formell än sådär.
Erak tänkte kort på saken och nickade.
- Låt mig tvätta av mig så kommer jag sedan. Bestämde han och fyrade av ett vitt leende mot Atki innan gick han in för att friska upp sig.

En kort tid senare kom han ut ur huset och Atki hade gett sig av igen. Kungen ville träffa honom så snart som möjligt, så han fick skynda sig. Han ökade på takten på stegen och kom snart ut i byn då han knappt bodde mer än något hundratal meter därifrån. Hans svärd dunkade honom i sidan och han hälsade kort på de flesta han stötte på.
- Grattis i efterskott på din tjugosjunde födelsedag! Ropade en man från slakteriet och ett glatt tack ropades tillbaka.

Erak anlände till slottet utan några förhinder och vakterna tvekade inte för att släppa in honom. Allt han behövde göra var att säga sitt namn. När han kom in ställde sig en vakt vid hans sida för att visa honom till den Stora salen. En röst skar genom rummen, en kvinnas:
- Aragon!!! Aragon! HJÄLP MIG! Snälla! Någon!!!
Utan att tänka längre än steget framför honom hade han lämnat vaktens sida, vakten försökte förvirrat komma efter då han också hört rösten.

Erak följde spåret av rösten och hittade mycket riktigt till en stor sal. Kungen låg på golvet och bredvid honom låg en kvinna. Med hjärtat uppe vid halsen rusade han fram och kände på kungens puls. Han levde fortfarande. Folk som hade hört skriket började nu komma in i salen och stod och stirrade. Erak brydde sig inte om dem och kände sen på kvinnans puls. Den slog, men det kändes svagare och svagare. Dessutom började hon se sjuk ut. Han luktade försiktigt på hennes läppar och funderade.
- UT MED ER! Röt han ilsket när folket fortfarande stod där och pekade på en av pojkarna.
- Inte du, kom hit. Sa han och pojken rusade över till hans sida.
- Spring till sjukstugan och hämta en Peraq-knöl, en mortel och Lein med dig... Glöm inte Yplapsusblad också! Men skynda då, spring! Sa han stressat och tog fram sin väska. Han hade en spruta av metall för sådana nödfall, men nålen var inte liten. Utan försiktighet tvingade han hennes hals att dricka vatten från hans vattensäck och hoppades bara att det skulle späda ut giftet lite grann.

Pojken var som tur snabb och kom tillbaka med allt han sagt. Frenetiskt krossade han bladen och knölen och gjorde sedan det rinnande med vatten och Lein. Barnet stirrade när han jobbade och Erak sa åt honom att gå ut också eftersom han gjort det han behövde hjälp med. Motvilligt lämnade pojken rummet och han lossade hennes klänning och borrade utan någon mjukhet ner läkemedlet nära hennes hjärta för att det skulle pumpas ut så snabbt som möjligt. När allt var klar backade han undan och hoppades på det bästa.

Hennes kropp ligger på det kalla golvet, hon kan känna en stark smärta som genomborrar hennes hals och någon kylig vätska sprider sig hennes blod. Hon kan känna hur hennes kropp långsamt stänger ner men det går långsammare nu än innan. Hon hör dova röster från långt borta, hon kan inte bestämma vart rösterna kommer ifrån eller vem det är. Efter ett par sekunder kan hon känna en ännu intensivare smärta genom borra hennes svaga bröstkorg precis vid hjärtat. Men hon kan inte röra sig, det är som om hennes hjärna är frånkopplad från kroppens funktioner, som om hon bara kan känna och höra. Inget mer.

Hon kan se minnesbilder från sin barndom och en tr strilar ner för hennes nu kalla kind.

Efter ett tag kan hon känna hur hennes puls börjar bli starkare, hennes hjärta stabiliseras långsamt men hennes kropp är utmattad. "Mikel... Är det du Mikel..?" tänker hon, hon försöker lyfta sin hand för att hitta honom men hennes hand rör sig bara någon centimeter upp från golvet. "Mikel..."

Han suckade av lättnat och tog hennes hand.
- Vila. Mumlade han smekte hennes handrygg, sen kastade han en blick bakåt mot Aragon. Han såg inte sjuk ut och hans bröstkorg höjdes och sänktes. Så det var inte något fel på honom. Utanför fönstren mörknade det nu snabbt och han lyfte upp kvinnan i sin famn och förde henne mot sjukhusflygeln. Pojken som hämtat sakerna åt honom var faktiskt Mrs Row's son, så det var väl inte så konstigt att det gått så snabbt.

Erak bäddade ner henne med stor omsorg i en av sängarna och Mrs Row såg på henne och skakade på huvudet.
- Om hon fortsätter så här kommer hon slå rekord. Hennes kropp kommer inte klara att offra sig för vår kung hela tiden. Sa hon sorgset och började pyssla med henne.
Erak skyndade sig för att hämta Aragon så han också kunde få vila i sjukhusflygeln men fokuserade mest på kvinnan. Hon var så vacker...

Mikel hade sovit gott men vaknat då han hörde hur en vakt sprang iväg från sin post. Han satte sig upp och andades tungt. Han kände sig något otroligt tom och svalde. Hans gom kändes slemmig. Hans bröst sved men det var inte farligt. Men repen var obekväma.

Selene kan känna hur hennes kropp lyfts från det kalla och hårda golvet av två maskulina, starka armar. "Mikel...?"
- Mm... Mumlar hon medan hon bärs av armarna som håller fast hennes kropp i ett starkt och stadigt grepp. Efter ett tag kan hon känna hur hon varsamt läggs ner ovanpå något mjukt och hennes kalla kropp täcks av ett mjukt täcke eller en filt kanske. Hon blir varsamt och mjukt omstoppad.

Hon hör fotsteg...
- Om hon fortsätter så här kommer hon att slå rekord. Hennes kropp kommer inte klara att offra sig för vår kung hela tiden. Hon känner igen den rösten, "Mrs Row..? Vart är jag..?" tänker hon medan hon hör henne tala och sedan går hon, "Så låter inte Mrs Row´s steg... Vem, vem gick?"
- Mhhm... Selene försöker att tala men bara ett mumlande kommer ut ur hennes mun.
- Schh, Miss Devonshre, vila er, ni har varit med om alldeles för mycket, er kropp måste vila. Om du kan höra mig så vila, snälla. Säger Mrs Row och stryker henne över håret med lugna rörelser. "Aragon?! Vart är han, klarade han sig, vad hände? Vem tog hit mig? Var det Mikel?! Vart är Mikel..?" Tänker Selene medan hennes hjärta slår så hårt och fort i hennes bröst att det nästan gör ont men hon kan inte röra sig, det bara rycker en gång i henne finger.

Erak återvände till sjukstugan och lade ner Aragon i sängen bredvid Selene's. Han satte sig sen mellan de båda sängarna, men var mer intresserad av henne. Han fick en känsla av att hon inte vilade sig som han sagt och smekte lätt hennes hand igen i ett försök att lugna ner henne.
- Han är okej. Sa han lugnande och log smått.
Mrs Row vände sig om mot honom och rynkade pannan.
- Varför hjälpte ni inte ers nåd först, om jag får fråga? Undrade hon, som om hon tvekade på hans lojalitet.
- Ja, det får du, som du kan se. Så hade hon redan hjälpt kungen, bättre än vad jag skulle kunna ha gjort... Hon är modig. Sa han och satte sig så han satt med sidan mot väggen och ansiktet mot hennes säng.

- Hur kommer det sig att du visste vad du skulle göra på direkten? Sen så har du en spruta i din väska, varför? Frågade hon nyfiken men han tyckte bara det var roligt att svara på hennes frågor.
- Min far var doktor Mrs Row. Han tjatade om sitt jobb hela tiden. Praktiskt taget nattade mig med receptet på bedövningssalva. Sprutan fick jag när han dog. Den var dyr. Sa han och skrattade till.

Hon känner inte igen rösten som tillhör mannen som smeker hennes hand och pratar med Mrs. Row. "Vem är han?" tänker hon, men hon känner hur hennes kropp börjar ge upp kampen mot sömnens ängel.
- Mmm... Mi... Hon försöker säga Mikel men det går inte höra vad hon vill säga, et går knappt att höra henne alls över tumulten i sjukstugan och samtalet mellan mannen om smeker hennes hand och Mrs. Row.
- Varför hjälpte ni inte ers nåd först, om jag får fråga? hör hon Mrs. Row säga till mannen, "Aragon..? Hjälpte mannen mig först, varför?" tänker hon förvirrat.
- Ja det får du, som du kan se. å hade hon redan hjälpt kungen, bättre än vad jag skulle kunna ha gjort... Hon är modig. Sa han oh hon kunde hör hur ha flyttade sig till någon annan plats rummet, men fortfarande nära henne.

- Hur kommer det sig... Hör hon Mrs. Row säga men sedan försvinner hennes röst som omen dimma av sömn och lugn lägger sig om henne. Hon lämnar medvetande bakom sig och träder in i sömnens och drömmarnas land.

Hennes fötter landar mjukt i det gröna gräset, hon skrattar ljudligt och ser bakåt, hon räcker ut sin hand mot... inget, det finns ingen där. Hennes skratt dör långsamt in till tystnad, gräset blir gult, sedan svart, sedan blir det till jord under hennes nu kalla fötter. Hon ser sig förtvivlat omkring, hon står ensam i mörkret...
- Aragon?! Mikel?! Mira?! Någon..? skriker hon med en röst dränkt av rädsla. Hon sätter sig ner på den kalla marken och börjar att gråta, tårar strilar ner för hennes kinder.
- Någon..? *snyft* Någon, vem som helst? Viskar hon mellan sina snyftningar och en kall vind blåser omkring henne, hennes kropp börjar långsamt att skaka. Hon reser sig upp ,marken är nu täckt av ett tunt lager med vit snö. Hon vandrar långsamt utan skor genom kylan. Hon huttrar och skakar, hennes andedräkt lir vit som dimma när hon andas ut och när hon andas in kyler luften hennes lungor.
- Någon där? Skriker hon ut i intet, hon kan inte se något, men hon hör hovar.

Ett skrik genomskjuter luften,
- Mor?! Selene känner ingen skriket från natten då Morgul´s män kom till hennes by, hur hennes mor skrek när deras svärd trycktes in med våld i hennes kropp.
- MOR?! Vart är du?! Ropar hon ut, men inget svar, ljudet av hovar kommer närmre och närmre...


( Skyblue är dröm ^^, tänkte hon kunde vakna i panik mitt i natten i nästa inlgg jag skriver)

Efter en stunds prat återvände Row till sina andra patienter och Erak gjorde sig bekväm. Han antog att han skulle få sitta här ett tag så det var lika bra att göra sig bekväm. Det som var jobbigt med att sitta stilla på samma ställe hela tiden var bara att det var riktigt tråkigt. För att hålla sig upptagen så höll han koll på patienterna i rummet. Det var en pojke med ett tjockt bandage på huvudet och en man som sov tungt.
En flicka som det inte såg ut att vara något fel på jämrade sig lågt.
Sen så var det Aragon och... Tja, han antog att det där skulle föreställa miss Devonshire.

Mikel satt lutad mot sängen och skakade. Han frös och var varm. Bröstet brann i honom. Munnen var torr men slemmig på samma gång och smakade vidrigt. Han kunde inte heller tänka klart utan hörde bara viskningar, utan att kunna avgöra om det var viskningar inuti honom eller utanför. Han försökte berätta för sig själv att det var bäst för honom att sitta still och ta det lugnt men han ville inte lyssna, för han visste inte om det var hans egen röst eller någon annans. Mikel försökte röra på händerna och upptäckte snart att det var lönlöst. Mrs Eden hade inte gjort något dåligt jobb. Han skrek ut sin ilska över att allt var så hemskt och darrade. En skälvning for genom hans kropp och han böjde sig ner för att spy upp.. Ingenting. Ingenting alls förutom vatten och magsyra. Han märkte inte ens hur tiden och timmarna gick. Allt blev bara värre.