Prs(Dragon Fantasy)

"De är enorma och deras ljus skänker hopp bara man tar emot det." mumlade Uriah för sig själv. "Ja, de är långt borta. Men ändå så nära om man tänker på hur stort universum är."

Mina stönade lätt, mest för att hon inte var van att tänka så, i konstiga banor som inte var sakliga och praktiska.
"Kanske inte, men för mig är de långt borta, jag når inte till universum." sa hon bara.

"Visst visst!" skrattade Uriah. Han slöt ögonen. Kvällen var varm och behaglig, och Mina var också behaglig att vara med. "Har du humor?"

Mina slöt ögonen men såg förvånat på honom, "Humor? Nej, det tror jag inte." slår hon av. Känslor var onödiga saker det hade hon lärt sig med åren. Fast Uriah verkade så glad och trevlig var han med.

"Så synd. Får jag fråga - varför?"
Uriah var rätt säker på att han redan kunde svaret, men för säkerhetens skull frågade han. Sedan avgjorde ju hon om frågan skulle bli besvarad, men det brydde sig Uriah inte så mycket om egentligen.

Mina ser på honom, "Det är som övriga känslor som att le och skratta onödigt. Det fyller ingen funktion." säger hon enkelt som om det var en självklarhet.

"Klart det fyller en funktion!" sa Uriah suckandes. "Du vill bara inte inse det. Du låter inte någon komma dig nära - varför"

Mina svarar inte utan kommer upp på fötter, "Det börjar bli sent, God natt." sa hon och började gå mot sin stuga. Han skrämde henne aldrig förr hade någon lyckats eller velat se igenom hennes mur.

Uriah såg förvånat efter Mina. Han ville nå henne, men det var svårt då hon kämpade emot så hårt. Uriah kom på sig själv med att verkligen tycka om Mina. Han suckade tyst och gick till sin stuga. Under natten vaknade han flera gånger av att han tänkte på Mina. Vad var det som hade gjort henne till den stela flicka hok var idag?

Mina sov dåligt och följande dag hoppade hon över frukosten och tog sitt svärd. Ett sätt att få ut aggressioner och tankar, hon var skicklig och då hon åter fick sitt lugn hann hon till dagens första lektion.