Den tredje världen

Esther höjde på ögonbrynet medan hon drog jackan tätare om kroppen. "Jag har inte hittat något annat. Det här är kläderna jag bar samma dag huset jag bodde i brann ner." Och genom åren hade hon hållit sig i ständig rörelse, aldrig stanna på ett ställe för länge. Under kalla höstkvällar och vinterdagar levde hon i ödehus - ödehus tillräckligt utrustade för att man skulle kunna överleva. Hon var fortfarande förvånad över hur länge hon vistats i det här området med tanke på alla soldater. "Det är inte mitt val", avslutade hon bittert. En enda gång hade hon faktiskt hittat ett klädesplagg, bara för att inse att det var slamsor hon höll i. Rena, rama tygslamsor av en gång vindtäta byxor. Hon var fortfarande bitter över det och drog automatiskt handen över låret när hon mindes. Esther snörpte på munnen.

((Alltså ajg vet i sjuttsingen hur ajg ska komma in i rollet, så jag tror inte att jag kan fortsätta. Hade itne tid att skriva innan))

(Det är bara jag och flyttnyckeln som träffats typ så skriv bara nått inlägg xD)

"Jo det är det väl, men du borde kolla i ett kvarter bort. Det låg en klädesbutik där förr, i källarlokalerna finns det kläder. Risk för ras dock." svarar Atala och suckar, flickan fick göra som hon ville och Atala brydde sig inte, varför skulle hon det? Kvinnan var inte hennes bekymmer och skulle troligtvis aldrig bli det heller.

((Okej, bra xD Tack så mycket!))

Zet, som vandrat omkring i skogen efter att jeepen passerat, befann sig sedan i tryggt förvar i trädkronorna i skogen. Hans sista skymt av flickan var från när hon ahde backat bort mot väggrenen, och han hade ingen aning om vart hon kunde befinna sig. Men det var något som gnagde i honom, en känsla av att han på något sätt var tvungen att leta upp henne. Hon var som sagt den enda levande varelse vems mening inte var att attackera honom som han träffat under de senaste åren.
Men där stod han med alla fyra och höll om den grova trädgrenen. HAns bara fötter gjorde det lättare att få grepp om den så att han inte trillade ner, för det var en bra bit ner, verkligen. Med sakta men säker takt började han ta sig framåt åt det hållet som jeeparna hade försvunnit. Vem vet, flickan kanske också hade begivit sig ditåt. Hon var ju nära att göra det innan Zet hindrade henne. Hans händer var vana vid grenarna, han ahde övat något rejält på sina ensamma timmar. Han kände inte av någon värk, och det dröjde innan händerna ens blev röda av risporna som barken orsakade. Zet visste NÄSTAN precis vart han skulle placera sina händer för att få den minsta smärtan, men självklart skulle han också testa några trick. När han kommit en bra bit fram, i alla fall någon kilometer, provade han att snurra ett helt varv om och svinga sig vidare. Grenen han var på knäcktes när han var mitt på toppen, och han åkte ner till grenen under. Han lyckades fatta ett grepp och häva sig upp på magen på den. HAn flämtade ansträngt, men började sedan le och skratta. Det där bara var han tvungen att göra om senare, även om det värkte i hans bröstkorg efter fallet.
Tillsist kom han fram till en skogsdunge.

Det var det. Kvinnans adjö. Esther nickade. Varför hade hon delat med sig av den informationen? För att vara snäll? Hon hade inte gjort något mot henne. Det fanns ingen anledning till att vara hjälpsam. Var det en enkel gest av mänsklighet? Esther trodde inte på sånt, inte längre. Men hon fortsatte att nicka, hon kunde alltid kolla in stället. Och hon gick förbi Atala och insåg att när hon snuddade vid hennes arm, att det var första gången hon ens rört vid en människa på flera år. Esther vände sig om när hon gått en bit. "Och du, tack" Sedan fortsatte hon mot riktningen där hennes x på kartan fanns - kläder. Ett flin lekte på hennes läppar.

Atala ryckte häftigt till vid beröringen, den var för henne något fientligt. När en soldat greppade efter henne eller någon ville få henne dödad. Det var nära att hon dragit kniven mot Esther men hindrade sig.
"Ingen orsak, ta det försiktigt bara." svarar hon och lämnar gränden och Esther, nu skulle hon ha maten och sedan ut i skogen.

Ronnie ryckte till något då hon såg den unga mannen, igen. Rädslan for igenom henne, hade han följt henne dit? Minnet av förra gången hon litat på en man även om han varit äldre än denna som egentligen inte var mer än en pojk hade han emot hennes vilja våldfört sig på henne. Det var en av dem få gångerna hon kände sig glad över att de hade steliserat henne. Det var en lögn. I början hade hon sett det som en gåva. Varje gång en man kom in genom hennes dörr i horhuset som varit hennes hem så hade hon kunnat trösta sig med att inget av deras barn skulle växa inom henne. Det hade tagit lång tid för henne att förstå hela innebörden. Inte för att hon hade några planer på att föra in ett barn i deras brutna värld men tanken på att det var ännu ett bevis på att det var något allvarligt fel på henne, störde henne.

Ronnie stoppade undan boken i hennes hand och grabbade tag i ryggsäcken för att sedan klättra ned igen. Med en svag duns landade hon tillslut på marken. Medan hon suttit där hade hon funderat. Något hade gnagt på hennes minne och även om hon inte var säker på sin sak hade hon hört rykten om att de hade makten att se dem ifrån luften. Inte endast genom sina plan och helikoptrar utan genom något som fanns långt ovanför dem, som inte syntes med blotta ögat. Inte för att hon kunde tänka sig att de skulle bege sig ut i skogen för att leta upp någon ungdom men Ronnie hade haft nog utav att vara oförsiktig.

”Hey”, ropade hon svagt men tillräckligt högt för att den unga mannen skulle höra henne.
Han befann sig några tiotal meter ifrån henne och även om det var så att han hittat hennes spår, följt henne så var tanken på att bli utnyttjad inte lika skrämmande som att bli tillfånga tagen igen.

Darren rörde sig snabbare än tidigare då han letade efter mat. Han måste komma ut ur staden; det fanns ingen chans att förstärkningar inte redan hade skickats med allt som pågick den natten.
De flesta butikerna fanns alldeles i centrm och Darren insåg att det vore snabbast att ta sig dit trotts att det antagligen fanns fler soldater där. Han sprang inte, men hans steg var långa och raska och det tog inte mer än fem minuter att komma in till centrum.
Då han gick förbi ett bageri stannade han och med en blick runt sig drog han ärmen över sin hand och slog den igenom en av glasrutorna i dörren. Försiktigt för att inte skära sig öppnade han låset innifrån och smet in. Han stängde dörren och öppnade sin ryggsäck färdigt.
Han packade in en par limpor och log nästan då han hittade ett fat med frukter. I ett av skåpen fanns det torkat kött, och allt detta tog Darren innan han återvände till gatan och siktade ut ur staden med huvudet nerböjt.
Då han äntligen kom till skogen hade adrenalinen tagit slut och han började känna sig trött. Det värkte ordentligt i sidan och Darren var rädd att han brutit ett revben då han attackerats av soldaten. Dessutom dunkade det i hakan och hans högra hans blödde från knogarna och risporna glaset orsakat. Han skulle behöva hitta en plats att vila på, men litet längre in ännu.

Zet hörde ett dovt hallårop och han undrade om det var till honom själv eller om den var ämnad för någon annan. Han hoppades faktiskt det sistnämnda då han försökt att hitta till stället där jeeparna höll till, men han är itne så säker på att det här är rätt ställe ändå. Han är ganska osäker på om han hoppade åt rätt håll vid ett par tillfällen. Även om hans armar hade börjat värka något ordentligt vid det laget så försökta han ansträngt att häva upp sig på den grenen han har ett tag om, och sätter sig på den. Han känner sig inte så oroad över att den som hälsade på någon skulle vara fientlig gentemot honom, men om det skulle vara så så hade han ju ganska bra skydd här uppe. Fast det i och för sig, hans armar hade ju blivit trötta av den långa färden, och hans bröstkorg värkte. Zet dinglade med benen på grenen och kollade sig omkring, innan han tillsist fick syn på flickan igen. Han ryckte till vid åsynen av henne och ett roat leende letade sig fram på hans läppar. Han hade faktiskt lyckats söka upp henne!
"Tjena!" hälsar han tillbaka med nästan lika hög röst. Hans tankar for fort till kniven i sin ficka. Inte för att han skulle använda den, utan för att se om den fortfarande var där efter fallet. Väskan och solglasögonen hade i alla fall inte fallit av, för de kände han av. Han för sakta handen till fickan, men när han känner att den finns där utbuktad lägger han sin hand om den skrovliga grenen igen, med förhoppningen att hon inte skulle tolka det helt fel och tro att han var på väg att anfalla henne.
"Vad gör du här egentligen? Förlorat allt du har och skyddar dig från de andra bland skogens dunkel?" frågar han då han länge tänkt på den frågan. "Du behöver inte svara om du inte vill, den frågan kanske blottar dig för mycket. Ursäkta mig."

Esther satt på huk bland högarna av kläder. Hon hade i slutändan hittat det hon behövde: vindtäta och åtsmitande byxor (äntligen), två par tjockare byxor, en fodrad jacka och några långärmade tröjor. Alla gick i samma färg, svart. Linnet behöll hon på men hon drog av sig, med vissa besvär, shortsen i det trånga utrymmet. Några minuter senare när de vindtäta byxorna satt på kroppen, tryckte hon ner resten av fyndet i väskan. Även den tunna jackan satt kvar på axlarna, än så länge fanns det ingen anledning att dra på sig den andra. Esther hoppade upp på en av bänkarna i rummet och slet upp skåpluckor efter skåpluckor. Hon fann ingenting. Det var inte förrän hon kämpat ett tag med det fjärde som hon fann något mer värdefullt än damm. Mat.
Torkad frukt i förslutna påsar låg i en hög i ena hörnet av skåpet. Hon skuffade ner allting i väskan, aldrig att hon skulle lämna mat efter sig. Till hennes förvåning fanns det ännu en överraskning. Under påsarna hade inget mindre än en liten tändsticksask dolt sig. Det fanns fyra tändstickor kvar, men i hennes ögon var de guld värda. Hon stoppade ner tändsticksasken i väskan också. Sedan letade hon sig ut ur butiken.

Esther flyttade undan gren efter gren när hon vandrade mellan granarna i skogen utanför staden. Okej, Esther. Hur gör man nu? Ska jag hitta en plats att övernatta på eller fortsätta gå?, tänkte hon och bet sig på läppen. Hon klappade väskan lätt med handen medan hon gick, och bestämde sig senare för att fortsätta gå och se vad som kom härnäst.