Lonely Island

"Dandelion." Svarar Dandelion i en så gott som säker ton och hoppas på att det finns vatten är någonstans, hon har aldrig känt känslan av sandpapper i halsen. Fast, det minns hon inte om hon har. Hon stör sig på att hon inte vet, hon vet ingenting säkert och trots det så känns det som att hon borde veta. Det är en extremt obehaglig känsla. Marken jämnas ut sisådär i tid för att hon ska börja tänka på annat när hon ser vattnet, udda nog så den andra tanken som kommer upp i huvudet "Kommer jag hitta tillbaka hit?" som om det var det näst viktigaste just nu. Inte faktorn att det finns en risk att hon kommer dö om tre månader och har ingen aning om var hon kommer ifrån. Vem vet, hon kanske inte ens existerar på riktigt? Det skulle vara hemskt. Dandelion ser på växterna runt omkring och hoppas för hälsans skull att det inte finns för mycket giftigt. Hon har en känsla av att hon inte är en speciellt praktisk person, faktiskt känner hon sig osäker på... allt. Sedan minns hon sin sandpappriga strupe och då var hon inte speciellt intresserad i naturen om det inte gällde att gå fram till vattenfallet och släcka törsten. Hon vågar inte ta från sjön, det kan finnas fisk där och hon har ingen lust att bli biten av en mystisk fisksak hon inte känner till.