PRS(Dragon Fantasy)

Stefan gick fram till henne. "Konstiga människ" mumlade han innan han gav henne den blöta trasan. Sedan gick han och satte sig i sin säng. "Gör vad du vill, jag menar det" mumlade han och la sig ner och stirrade upp i taket. Han önskade Ina var där för att hon ville, inte för att hon var rädd.

Ina tryckte trasan mot läppen för att stoppa blödningen sakta satte hon sig vid hans sängkant. Hon ville visa att hon ändå brydde sig och tog trevande hans hand inget mer än så.

Stefan kände hennes hand i sin. Liten och kall. "Du måste frysa" mumlade han. "Jag ska se till så det kommer riktiga kläder till ditt rum". Han såg på henne igen. "Jag önskar du kunde tala...Dina ord är säkert ännu klokare än de på pappret...".

Ina log svagt han kunde dock se andras behov utan att hon bad om det hon tackade med en nickning. Men vad skulle hon göra? Hon litade inte på honom tillräckligt för att avslöja sig. För han och hela slottet var hon en stum kvinna, en som den unga lorden ägde. Att hennes ord var kloka? Ja, kanske. Men sanningen var att hon frös och det ordentligt och klänningen gjorde henne obekväm.

Stefan satte sig upp igen och granskade hennes tunna klänning. Tillslut räckte han henne sängrns täcke. "Värm dig". Han hade lordentliga kläder själv så han behövde det inte.
"Jag är ledsen att jag slog dig förut...Jag vill gå vidare " mumlade han sedan. Egentligen, hade han aldrig försökt helt, det var lättare att vara kall och biter.

Hon tog tacksamt emot täcket och virade det om sig.Hon nickade drog djupt efter andan och sade, "Då är självömkan inget bra alternativ." mumlade hon svagt fram. Rösten var svag och raspande hon hade inte användt den på länge och var rädd att använda den. Hon såg spänt på honom för en reaktion.

Stefan såg förvånat upp på henne och bara stirrade i några sekunder. "Du kan prata?!". Först kände han sig arg, hade hon kunnat prata hela tiden?! Men..han ville inte slå henne igen så han tvingade sig själv att lugna ner sig.
"Självömkan?" mumlade han istället och suckade djupt. Han kanske var självömkande...

"Förlåt." mumlade hon fram, hon borde inte ens ha sagt något. "Säg inget, snälla." bad hon med ögonen åter fyllda med skräck. Hon visste vilka straff som väntade henne om han avslöjade henne. Att han åter inte lyfte handen var ett gott tecken.
"Det var längesedan, alla är inte som hon. Du kommer aldrig finna någon om du inte glömmer och går vidare." sa hon försiktigt.

Stefan suckade igen och satte sig upp mer. "Men under alla de här åren har jag slutit mig själv och varit hemsk, jag tror mitt rykte är för hemskt nu för att någon skulle vilja ha mig". Han hade varit såhär i sju år...."Och jag ska inte säga något" mumlande han.

"Du är fortfarande rik och stilig alltid finns det någon. Kanske inte av de bästa adelsfamiljerna. Du får börja bygga upp ditt rykte." sa hon och log tacksamt till svar om han nu tänkte hålla det. Varför var hon idiotisk och sa något? Nu var saken att hålla honom lugn och inte vred.