Ghost Hour [Rollspel]

"Ah, du gör som min läkare gör." Säger Birdie smått road och tar Evelinas hand och skakar den lätt. "Jag heter Bridie men jag kallas Birdie." Svarar hon och släpper handen för att sedan ta ett steg ifrån. Birdie hade dock inte räknat med att ännu en skulle dyka upp, en ung man dessutom.
"Var det han du hörde?" Frågar Birdie halvt om halvt pekandes på mannen som dykt upp och anser sig sig själv som allmänt lost. Hon ville se om det fanns något neråt eller uppåt. Hon vet om att de möblerar om i huset som smått varenda säsong, eller om det bara är nya delar av huset, och i den senaste hade det funnits en jättestor trappa som ledde nedåt. Fast den trappan hade förstås lett i princip överallt i huset, de använde den många gånger om i den säsongen.

"Well... Yes", säger Evelina när hon hör mannen, ser på honom. Hans arm är hur konstig som helst... vad är... "Åh... Axeln är ur led", viskar hon lågt och ser sig sedan om. Skriket är borta. Hon vet att hon inte inbillade sig, eller gjorde hon? Kanske hon gjorde... Hon skakar lätt på huvudet. Fortsätter betrakta mannen framför henne. Evelina svär på att hon är yngst av båda kvinnan och mannen. Fan att det alltid ska vara hon som är yngst... Hon funderar ett tag, försöker kommer på vad hon ska göra och börjar omedvetet att sjunga på "Human" av Christina Perri då den var bland dem senaste låtarna hon hade laddat ner.
Hon skulle kunna vrida tillbaka den, axeln alltså. Hon har gjort det på Sam en gång när han idiotiskt nog hade försökt göra något hon inte riktigt minns. Men, hon minns hans skrik, när den hamnade ur led och sedan när hon fixade den för att deras föräldrar inte skulle märka något. Då var det förmodligen när de tränade, eller åkte skateboard, hon minns verkligen inte.
"Sjukstuga. Det borde finnas något ställe med mediciner. Bedövande", börjar hon mumla. "Pundare. Jag minns när de hade en pundare och ett förråd fullt med massor med sorters mediciner. Killen dog av förgiftning..." mumlar Evelina för sig själv skakar sedan på huvudet, inser att hon hade sjungit lätt. "Jag ska inte droga dig, kan jag redan tillägga", ler hon. "Jag vet bara vad jag ska göra", säger hon med en nick mot hans axel. "Evelina, förresten", säger hon och räcker fram handen mot honom.

Innan hade det känts så rätt att hitta någon annan, att försöka slå sig ihop med någon och helt enkelt slippa vara ensam i spökhuset men nu …
Han ser från den ena unga kvinnan med organet hår till den andra med långt brunt. Från första stund känner han på sig att de inte är typen som skulle ha kunnat vara hans vänner ifall de träffats någon annan stans, en annan tid. Inte för att han är typen som har vänner.

Owen tar inte den unga kvinnans hand då hon presenterar sig utan stirrar endast på den en stund men han inser att ifall hon vet hur hans axel ska fixas borde han godta den hjälpen.
”Owen”, säger han efter en stunds tystnad.
Han tar dock inte hennes hand men ger henne en nickning.
”Så, Evelina. Vem är din vän?”
Owen ser åter igen på den andra. Hon verkar leta efter något.

Joseph sjönk ihop på en av de åtta köksstolarna kring det avlånga bordet. Hans högra fot värkte efter sparkarna och han känner hur vreden hotar inuti honom. Han har aldrig kunnat kontrollera sitt temperament, ena sekunden kunde han uppföra sig hur artigt och vänligt som helst, nästa kunde han vara som en hemsk mördare.
Han gömmer ansiktet i händerna och andas in några djupa andetag i ett försök att stabilisera sin ilska, men utan något större resultat. Då det inte hjälper ställer han sig upp med sådan fart att stolen åker bakåt och flyger in i diskbänken med en smäll.
Han börjar rota i alla lådor och skåp efter något som skulle kunna hjälpa honom, han finner sylvassa knivar vars blad är större än hela hans underarm, en köttkniv som han inte vågar röra med tanke på ilskan som bubblar inuti honom och massvis med oanvända bestick.
Joseph hade aldrig sett sig själv som en farlig person, men han kunde hoppa på människor ifall de hade något otalt med honom eller ifall de inte gjorde som han bad. Kanske var det för att han var en sorts kontrollfreak som vägrade ge upp, eller på grund av de hemska omständigheterna i hans barndom som orsakats att han är rädd för att inte bli älskad. Han visste inte, och för tillfället ville han inte det heller.
Han förflyttade sig till det enorma kylskåpet och ryckte upp dörren. Med ens ryggade han tillbaka då en syn som han hoppats på att aldrig behöva bevittna uppenbarades framför honom. Där, precis vid hans synfält i huvudhöjd på en tallrik, fanns en avskuren blodig hand.
Joseph stapplade bakåt och var nära på att tappa balansen, men lyckades nätt och jämt upprätthålla den. Han knep ihop ögonen och kämpade emot spykänslan som vällde över honom. Chocken slog över honom då han sjönk ihop intill väggen mitt emot kylskåpet, hans händer darrade av blandning med skräck och ilska. Ögonen stirrade mot den avskurna handen som hånande lös mot honom.

"Öhm... Bridie var det va? Fast kallas Birdie..." svarar Evelina och tar tillbaka sin hand, ser på honom och suckar samtidigt som hon vänder mig om. "Förra året var den på tredje flygeln, vi får se om vi har tur, eller om den åtminstone är i närheten", säger hon och börjar nynna lågt igen. Hon hatar den här situationen, och hatar ännu mer att hon framstår som en snäll liten flicka, det är så jäkla irriterande, men hon vill inte att de ska stämpla henne som sjuk eller liknande, det är det hennes gamla "vänner" gjorde när de fick höra hur hon hade fått en av sina blåmärken, och hon hade riktigt känt hur ögonen tindrade av upphetsning vid minnet, när Sam hade råkat utföra ett sådant avancerat grepp att de förvånade båda. Och det ännu bättre var att han sedan efteråt mindes hur han hade gjort det. Det är bland Evelinas bästa grepp. Hon förväntar sig att de andra ska följa efter medan hon försöker komma på hur hela stället är byggt medan hon hör röster igen, oroliga den här gången. Och skräckslagna. Hon hör folk genom väggarna, som ber för sina liv. För sina barns liv, hur de gråter, hur de skriker. Allt. Och det får henne att tappa kontrollen för en sekund. Rädslan sköljer över henne som en våg från havet och tar med hennes lugn och hon slutar sjunga, stannar , börjar nästan skrika men rädslan, ilskan, fasan och frustrationen kommer istället fram som smärta då hon gräver ner naglarna i handflatan, och tårar. Tårar som väller över i hennes ögon när hon hör någon skrika igen. "Sabina!" ekar det och hon fryser till, hör att det är en mammas röst. En mamma som håller på att förlora sin dotter.
Vetskapen om att man inte kan göra något förtär Evelina mer än hon trodde det skulle göra. Fysiska saker har hon alltid kunnat ta hand om, men inte saker som inte kan rå för.
Hon torkar bort tårarna och vänder sig om. "Ni hörde väl det där?" måste hon fråga, hennes röst darrar inte, det är hon glad över. Det tyder på att stunden av svaghet snart är över.

Erin hörde fortfarande smällar mot dörren på första våningen. Nu hade hon satt sig i en knipa. Nu var hon väl säkert en misstänkt från hans sida, men han var hon osäker över om han skulle vara farlig eller inte.

Efter att yrat omkring i herrgårdens väldiga korridorer och rum kom hon in till ett badrum. Rummet var inrett som i nutid förutom att skåpet under vasken såg lite omodernt ut och spegeln har silverfärgade kanter.

På toaspegeln stod en lapp.

"DEN SOM FINNER LAPPEN OCH DÄRMED BÄR HUSETS NYCKEL, HAR ÄVEN TILLGÅNG TILL SKÅPET DÄR DU FINNER NÅGOT SOM KAN VARA ANVÄNDBART"

Erin öppnade skåpet under och där stod en vattenflaska av glas, samt en tallrik med två ostmackor.

På flaskan stod ännu en lapp.

"DRICK INTE VATTNET FRÅN NÅGON KRAN ELLER ÄT MATEN FRÅN KÖKET, ALLT ÄR FÖRGIFTAT. BARA MAT SOM SERVERAS HÄR ÄR ÄTBART ELLER PÅ ANDRA PLATSER ÄN DET SOM FÖRVÄNTAS".

Korridoren verkar vara oändlig. Elizabeth inbillar sig att ljusskenet svävar allt längre och längre bort, men tanken är så fruktansvärt obehaglig och barnslig att hon slår bort den ur huvudet och istället fokuserar på att göra sina fotsteg så tysta som möjligt.
"Jäkla skräckfilmer", mumlar hon och drar försiktigt med en hand mot de guldfärgade tapeterna som pryder väggarna. Det nästa hon förnimmer är hur något hårt och kompakt träffar hennes kropp.
En dörr.
Elizabeth gnuggar sig i pannan med ena handen medan hon rynkar pannan. Vart kan den leda? Kanske... Nej, förmodligen inte... Men det är värt ett försök.

Hon ska precis knacka på den hårda ytan när hon hör ett ljud inifrån. Som om någon försökte komma ut...
Usch. Nej. Inte tänka så.
Hon knackar försiktigt på den kompakta ytan, stelnar till när ljudet av fotsteg hörs inifrån.
"Hallå?" Hennes röst darrar lite. "Är det någon där?"

Joseph ryckte till då han hörde rösten vid dörren, var det Erin som hade kommit tillbaka? Knappast. Henne skulle han definitivt inte komma överens med, det var en sak som var säker. Han hävde sig smidigt upp från golvet och stängde dörren till kylskåpet med en smäll för att inte behöva se på handen längre. Om Jim hade sett hans reaktion skulle han säkert skämmas ihjäl, de båda brukade kolla på Ghost Hour tillsammans och skratta åt idioternas missöden. Nu var det inte det minsta roligt längre.
Eftersom han gissade att det inte fanns något lås på andra sidan om dörren som personen som stod där kunde låsa upp med, ignorerade han att svara ifall någon fanns här. Istället gick han fram till de utdragna lådorna och började leta efter något vasst att lirka upp låset med. Allting där var alldeles för stora för att ens rymmas in i nyckelhålet och då han var på väg att ge upp sitt försök att hitta en nål eller liknande drog han av misstag ut en låda att den flög i golv med en duns.
"Fan", svor han och satte sig ner på huk för att lyfta tillbaka lådan, men stannade mitt i rörelsen då han upptäckte ett gömt skåp inuti hålet där lådan varit. Nyfiket hävde han sig fram mot hålet och kikade in.
Det var endast en svart dimma som han kunde urskilja och han övervägde att lämna det så utan någon större granskning.
Fast det var något med det som fick honom att hålla sig kvar, vem skulle gömma ett skåp inuti ett skåp om det inte fanns något användbart där? Han sträckte in handen i hålet och fumlade med handen mot skåpdörren som han smidigt drog upp och kikade sedan in. Fortfarande kompakt mörker, men då han sträckte in handen längre greppade hans hand tag om något hårt och kallt.
I handen på honom låg en svart pistol, han vägde den klumpigt i handen och rynkade pannan då han upptäckte att det var en Glock 17. De användes oftast av militärer eller poliser, trodde han i alla fall efter allt Jims prat om vapen.
Skickligt tog han bort magasinet för att se ifall det fanns någon ammunition och han blev inte besviken då han upptäckte att det var fullt. Han sträckte sig ännu längre in i lådan för att leta efter fler patroner, vilka han lade i tryck förvar i ena fickan på sina jeans. Pistolen lade han i gömman under skjortan vid ryggen i byxorna och kontrollerade att den inte syntes bakifrån.
En av patronerna krossade han och hällde ut krutet i nyckelhålet innan han sträckte sig efter tändstickorna på köksbordet och tände på krutet. En svag smäll hördes och det rykte med en äcklande lukt, efter det måttade han en spark mot dörren att den lätt flög upp. Äntligen var han fri från köket i alla fall.

[Kan man fortfarande hoppa in? Jag vet att det redan har börjat och så, men det är en sjukt häftig story och... *sprinkla glitter i ögonen och blinka sött*]

Alltså, för mig är det helt OK. Vi har ju en plats över nu och alla har inte ens skrivit sitt första inlägg... och du är en duktig rollare så för mig är det totally fine. Dessutom blir vi ett jämnt antal.