PRS Jessica Tonks|AlexZz

Saergoth ger henne inte så mycket som en blick när hon talar med honom. Han är ond på henne och vill inte svara eftersom det är troligt att han kommer låta mer som en ilsken ödla än något annat om han öppnar munnen. För det första har hon fått honom tappa humöret, för det andra tvingades han dessutom lämnade han sin trygga vrå och var inte ens i trygghet när han gjorde det. Kanske kan han ta ut sin ilska på byn, straffa dem för deras idioti och dessutom avreagera sig tillräckligt för att inte förstöra rum på slottet igen, eller krossa någon. Bokstavligen. Han hatar att tappa humöret, hans principer är inte att inte gå på bärsärkagång. Som drake gör han det medvetet, men han tänker inte göra det på grund av någon helvetesflicka som inte förstår att hans liv och rykte står på att han är en hämndlysten drakdemon som mördar för sitt eget höga nöjes skull.

Samantha drog ett darrigt andetag och sänkte blicken. Hon var riktigt rädd nu och ångrade att hon ens försökt gå. Då kanske han inte skulle vara så här. Men det var försent och hon kunde inte komma därifrån.
"Saergoth..." sa hon tillslut med mjuk röst och ned undantryckt rädsla. "Jag ska inte försöka gå fören du tillåter mig, tills jag kommit på något bra. Men jag saknar min familj, mina föräldrar, mina bröder...". Hon ville hem till byn där man berättade spökhistorier om draken. Inte var själv i den.
Vagnen stannade tillslut och de var vid hans herrgård. Tjänaren öppnade dörren för dem så de kunde stiga ut. Samantha drog av sig handskarna och såg på Saergoth. Hon vågade inte säga något mer utan tog sig ur vagnen och ställde sig och såg tyst på honom, spänd över vad som skulle hända.

Saergoth svarar henne inte utan lämnar vagnen. Tjänaren ryggar bakåt, till synes livrädd.
"Ska jag ta flickan till hennes rum?" Frågar tjänaren. Saergoth vänder sig mot honom och nickar kort. Han vill inte säga något, det kommer troligen sluta med att han väser eller liknande. Sedan rör han sig mot slottet. Han måste lugna ned sig, om han inte gör det riskerar han faktiskt att agera vårdslöst, han vet dessutom inte vad han ska göra, han kan avreagera sig genom att attackera byn. Självklart, men det vore dumt. Om han gör det har hon ingen anledning till att stanna eftersom hennes uppoffring skulle vara till ingen nytta då. Helsike. Han kan dessutom inte släpa hit hennes familj, det vore ett tvättäkta självmord för hans del. Drakdemon eller inte, en människa kan med lätthet ta honom när han släpper sin gard.

Tjänaren som inte ville ha Saergoths vrede över sig tog tag om Samanthas handled och drog henne in i slottet. Inte hårdhänt men inte heller speciellt försiktigt. Han drog henne genom korridorerna och tillslut till hennes rum där han slängde in henne.
Samantha drog efter andan darrigt och sjönk ner på sängen. Hon bytte snabbt från den krämfärgade klänningen till en enklare hon funnit i rummet. Hon stirrade in i väggen.
Så satt hon tills hennes ögonlock blev så tunga att hon somnade och föll ihop. Nästa morgon vaknade Samantha sent, hon mindes gårdagen och tog sig från sängen.
Hon vågade inte förarga Saergoth mer, men han kanske hade lugnat sig nu? Försiktigt tvättade hon sig innan hon tog sig ut ur rummet och började söka efter honom.

Saergoth hade inte somnat. Han hade inte kunnat. Han hade dock lugnat ned sig till den grad att han faktiskt kunde samtala med sina tjänare. Eller just nu den tjänarinna som råkat vara dagens stackare till att väcka honom. Saergoth suckar tungt.
"Mästare, det hjälper inte att tala med mig, du måste tala med henne om det hela." Säger tjänarinnan och Saergoth rätar på sig. Hon ser skräckslagen ut på grund av Saergoths hotfulla uppsyn.
"Vad föreslår du att jag ska göra då?" Frågar han henne och tjänarinnan ser lättad ut.
"Jag... tala med henne, lär känna henne. Du kanske underskattar henne." Konstaterar tjänarinnan. "Varför måste jag göra det?" Muttrar Saergoth, men reser sig. Han är ledigt klädd i skjorta, byxor och stövlar när han lämnar rummet. Lära känna henne?

Samantha gick runt ett tag, herrgården var stor och hon mindes knappt vägen till Saergoths rum. Då och då såg hon tjänarna i ögonvrån, men trots det kände hon sig ensam här. Tänk om hon skulle behöva stanna här för evigt? Om hon aldrig kom på något? Hon suckade djupt och såg ner i golvet då plötsligt steg hördes.
Hon såg upp igen, Saergoth kom ut genom dörren. Hon såg för en stund skräckslagen ut, tänk om han var som kvällen innan? Men hon drog ett darrigt andetag och mötte hans blick. "Godmorgon...". Hon lät stadig på rösten men inombords var hon rädd för bemötandet hon skulle få. Men vad var hon rädd för egentligen? Det värsta var att hon kunde dö väl? Men hon trodde inte hans skulle döda henne direkt.
"Jag är ledsen för igår, men jag ska stanna...".

Saergoth hade inte hört henne, varför hade han inte hört henne? Det skrämmer honom att han inte lagt märke till henne.
"God morgon." Svarar Saergoth och han gör sitt bästa för att komma på en ursäkt... inte en ursäkt. Vad säger han? Han kan lika gärna vara så ärlig som han kan med tanke på att han faktiskt hittat på en fungerande anledning till hans dumma beteende under gårdagen. "Jag ber innerligt om ursäkt för mina bristande fasoner under gårdagen, jag vill bara vara säker på att din by inte bara anser dig som ett hot eller anser det som misslyckat och försöker igen." Säger Saergoth och han kan skymta tjänarinnan som ler eftersom han fortfarande inte stängt dörren. Men han stänger den så fort han märker att den är öppen.

Samantha mötte hans blick än, hon drog inte ner den även om hon ville. Hon väntade på hans svar, tålmodigt och lugnt. Tillslut då det kom så log hon mjukt. "Jag förlåter dig, och jag förstår...Men du skrämde mig verkligen ett tag". Hon hade varit livrädd minst sagt. "Och du har rätt....Om jag kom tillbaka skulle nog prästen försöka offra mig igen, kanske genom att döda mig själv" mumlade hon och ryste till av blotta tanken. "Så jag kanske inte borde återvända" mumlade hon sedan, en aning förtvivlad över tanken.

Saergoth ser faktiskt fundersam ut. Det finns sätt, han är trots allt Xavier Mays. En av de stora adelsmännen i området. Han borde egentligen bara kunna lämna henne i byn och säga att han lyckades slakta draken. Men då... Saergoth skakar av sig tanken. Aldrig, aldrig. Helsike.
"Jag ber allra ödmjukast om ursäkt än en gång för att ha orsakat obehag." Säger han igen. "Men till mer lättsamma ämnen, vad vill du göra?" Fortsätter han för att byta ämne samt en chans att lära känna henne. Som tjänarinnan sagt.

Samanta nickade lätt, hon godtog hans ursäkt och var bara glad att han bad om ursäkt, ångrade sig. Hon såg sedan förvånad ut, vad ville hon göra? I byn hade hon haft fritid, men då hade hon spenderat den med sin familj eller vänner, de var inte här nu. "Jag vet inte riktigt..." mumlade hon innan hon plötsligt fick en ide. "Jag har bara sett bitar av ert hem, skulle ni vilja visa mig runt?" undrade hon med ett svagt leende. Hon skulle väl vara där ett tag, lika bra att hon lärde sig hur allt såg ut, så hon slapp tappa bort sig.