The chosen ones

Figuren vände sig sakta om, det var en man...En äldre man med ett kort grått skägg och grått hår. Han hade en del ärr i ansiktet och såg allvarlig ut, men samtidigt vänlig.
"Välkomna ungdomar". Han hade en klar stämma som ljöd genom rummet. "Mitt namn är Robert Melning, och jag har kallat er hit".
Miranda svalde hårt till då hon märkte att hon var längst fram av de....Varför ville mannen ha de här?
Robert log vänligt mot henne plötsligt. "Var inte rädd Miranda, jag ska berätta". Hon stelnade till, hur kunde han svara så? Som om han visste vad hon tänkte...
"Jag har kallat er hit för att ni är mycket speciella ungdomar, ni är de utvalda". Roberts röst ekade om i rummet. "De utvalda till att kämpa för denna stad, innan den faller ner helt i mörkrets klor, ondskans".

Cameron stirrade på mannen, var det här ett skämt? Han kunde inte rädda någon alls! Han hade inte kunnat rädda sina föräldrar heller så hur fan skulle han kunna rädda någon annan?
"Jag tror att du har fått nåt från bakfoten där, hörru", sa han och såg allvarligt på mannen. "Jag har tillräckligt mycket att tänka på redan och behöver inte nåt sånt här skit att tänka på."
Han skakade misstroget på huvudet och gjorde ansats att gå därifrån, aldrig i livet att han skulle stanna där och lyssna på nån virrig gammal gubbe heller!

(Vi kanske ska vänta in AlexZz lite xD Förresten, måste försvinna nu nog och kommer var borta lite under dagen imorgon, så ni får väl avgöra hur mycket ni kan rolla utan mig och gubben xD)

Eli har ställt sig längst bor, närmast utgången. Han litar inte på det här, alls. Han fnyser smått irriterat. Det är bara... vad var det hans pappa brukar säga? Humbug, det är vad det är. 'Ondskans klor'?
"Du kanske borde hitta hjälp från doktorer eller något." Säger Eli mumlande och lutar sig mot en av väggarna. Han hade också lagt märke till den svarta skepnaden som rörde sig bakom mannen som om den väntade på en signal. Därför håller Eli sig nära utgången, även om han inte kan förmå sig att gå ut ur rummet. Han kan inte förklara det dock och det stör honom. Något rejält.

Mannen suckade lätt och såg allvarligt på dem. "Ni kan inte gå, inte fören ni accepterat ert uppdrag, jag har studerat er i flera månader. Ni kanske inte tror det själv amen ni alla har viktiga egenskaper som behövs, ni är en perfekt grupp". Han gjorde en lätt gest med ena handen mot utgången och det svarta tunna i den. "Barriären hindrar er att gå, och det här...". Skuggan bakom honom for snabbt ut och bildade som en ring runt ungdomarna.

Miranda stirrade på mannen och flämtade lätt då skuggan for runt dem. Hon sträckte ut ena handen men det var som att sträcka ut handen mot en vägg. De var fast i ringen och rummet.

- JAG SA JU ATT VI INTE SKULLE GÅTT HIT!! Muttrade Lei surt. Hon gick fram till mannen och petade på honom med sin armékniv.
- Låt oss gå!! Nej, låt MIG gå!! Jag har inget att göra med de här idioterna, fattar du inte det!?!?!? Sa hon argt.
- Och du snackar ju bara nonsens!!
Lei stirrade på mannen. Hon tänkte aldrig gå med på något han sa, liksom, varför skulle hon det?

(Men de var väl fast i den där cirkeln så då kan hon väl inte gå ut och peta på honom? xD)

(Gå ut?? Är han inte i cirkeln? :O My bad :3)

Mannen suckade djupt och med ett vift med handen så åkte en mörk skugga runt Lei och slog undan hennes kniv. "Idioter? Jag ser bara unga och starka människor, något förvirrade möjligen, men inga idioter" sa han lugnt.
"Ni måste göra det här, det är försent att ändra sig nu, så fort ni gick in i rummet var det för sent".

Cameron himlade med ögonen, han kunde lika bra låtsas vara intresserad för att sedan slippa därifrån snabbare. Det var ingen idé vad han än försökte få Cameron att göra, han var tillräckligt envis för att göra som han själv ville. Jay var en av de som visste det bättre än någon annan, Cameron vägrade ge sig.
"Berätta om den här jävla saken som vi ska göra då så slipper vi härifrån nån gång!"muttrade han irriterat och lade händerna djupt ner i fickorna på shortsen. "Jag har inte hela natten på mig, om herrn förstår."