PRS(Aia)

Helene såg skrämt upp på Freya. "Jag...jag försökte använda en sanningsformel på honom, men den blev fel, den slog tillbaka på oss båda och sammanlänkade oss" fick hon fram.
Cole tänkte hon panikslaget. Det kanske inte hjälper att döda mig, om vi är ihopkopplade så kanske du skadas om jag dör!. Hon ville leva.

Freya darrade utav ilska, blixtrar kunde skymtas i hennes ovanligt gula ögon. Efter Helena sagt orden kom en sylvass örfil från Freya.
”Dumma, dumma häxa!” sade hon igen.
Cole kände hur det brände till i sin egna kind som om han varit den som fått örfilen. Han drog efter andan, försökte lugna ned sitt skenande hjärta, försökte finna det inre lugn som alltid var med honom. ”
”Freya”, sade han varnade men Freyas ursinne var för stort.
En åskknall hördes utifrån men hon vände inte sin uppmärksamhet ifrån Helene.

Örfilen kom oväntat och smärtfullt. Helene försökte blinka bort tårarna och tryckte sig bakåt i stolen hon satt i för att undvika ännu en örfil. Kinden brände och smärtade. Men nu farade hon inte för en till örfil, utan föra tt Freya skulle göra något värre...Rentav kanske ta hennes liv själv.
Cole tänkte hon ännu mer panikslaget än innan. Hon kommer döda mig, eller..... Hennes koncentration flyttades till Mörker som flög upp från henne och rakt mot Freyas ansikte med klorna uppspärrade. Han tänkte skydda Helene.

Cole ryckte till.
Dumma, dumma flicka….
Ifrån ha suttit som om han varit förstelnad flög han nu upp på sina fötter. Med ett liten gest med sin ena hand fångade han fågeln. Freya flämtade. Blod rann ifrån rispor jämte hennes ögon som fortfarande var ilskna men efter bara en liten stund läkte såren mitt framför ögonen på Cole.
”Det här kommer du att ångra, häxa”, spottade Freya fram och i samma stund lät Cole fågeln dö.
Hon kommer inte döda dig, Coles tanke var bitter.
Freya vände sig emot Cole.
”Och du tar hit en liten snorunge som till råga på allt knappt skulle kunna tända ett ljus”, Freya gjorde en liten paus, ”men jag gillar hennes stil eller i vilket fall hennes djurs stil, synd att han var tvungen att dö.”
Cole nickade och började röra sig runt i rummet.
”Så kan du hjälpa mig med mitt lilla problem?”
Freya skrattade till.
”Ingen kan hjälpa dig, Eddie och även om jag kunde så tror jag inte att jag hade velat.”

Helene stirrade på Mörker. Som nu var död. Hon for upp i stolen och tog fågeln från Cole och tryckte den mot sitt bröst. "Nej" mumlade hon förtvivlat. Hennes enda vän, den som förstod henne var nu död.
Hon såg sedan upp på Cole och Freya med förtvivlan och lite hat. Det var Cole som dödat Mörker...."Kan jag inte tända ett ljus?" mumlade hon och mumlade en formel. Ur hennes bara handflata dök flera eldsflammor upp. Men de brände henne inte utan bara brann. Hon önskade så mycket att hon bara kunde sätta eld på Cole, för att hämnas för Mörker. Men hon skulle drabbas av det med...

Cole log stort då han såg flammorna flamma upp från Helenes hand och då han åter igen vände sin blick stod Freya vars leende hade stelnat men hennes ögon vilade inte längre på Helene utan något bakom dem. En kall vind fick den lilla dörren att slås upp och Cole flög upp för att vrida sig och se de svarta ögonen stirra emot honom
Cole kände hur han stelande till. Hennes ljusa långa hår och den vita, långa, enkla men vackra klänningen svajade i en vind som inte fanns. I hennes hand höll hon svärdet, avslappnat men Cole visste att ifall hon hade fått order att döda skulle han redan nu varit död och alla med honom. Hon var där endast för att skrämma, ett litet svagt hot att hans tid höll på att ta slut.
”Jag behöver lite mer tid”, sade Cole till henne lugnt och han försökte hålla sitt hjärta ifrån att skena i hans bröst. Hans liv var honom kärt.
”Valkyria”, väste Freya som om det, hon vore en förbannelse. ”Du har ingen att hämta här.”
Cole mindes sakta Helene med elden i sina händer.
Gör nu inget dumt, han hoppades att hon hörde hans tanke.

Helene kände knappt att elden var varm, den slickade hennes händer men huden var lika blek som vanligt. Hon mumlade något mer och rörde lite lätt på fingrarna. Eldsflammorna formades, till ett brinnande hjärta, sedan till en blomma. Då kände hon en annan närvaro, hon flyttade sin blick och satte den på kvinnan. Vart hade hon kommit ifrån?
Helene studerade henne tyst och hörde Coles och Freyas ord. Valkyria? Hon hade hört talas om dem, men aldrig sett någon själv. Sedan kände hon Coles skräck för att dö. Hennes egna hjärta bankade häftigt igen och hon släckte snabbt elden genom att stänga sin hand.

”Han kommer inte vänta mycket längre.”
Hennes ord ekade i rummet, en mäktig, fyllig röst som passade bra till vad hon var, vem hon var. Cole lyfte hatten och drog en hand genom håret för att sedan sätta tillbaka hatten, där den hörde hemma, på hans huvud.
”Oh, det är ingen fara”, sade Cole lugnt, så lugnt att han nästan trodde lögnen själv. ”Du ser jag har bara fått lite förhinder men snart är jag där. Lita på mig.”
Hon gav honom en blick som hade fått ett barn att börja gråta och han kände hur den verkade bränna honom inifrån, eller var det någon av häxorna?
Den vackra kvinnan tog två steg och var framme vis honom, la sin hand ovanför hans bröst och han kände en värme värre än den då han blivit bränd även om det här inte smärtade honom så djupt.
”Du har blivit märkt”, sade hon drog sin hand ifrån honom och försvann i vinden som inte fanns.

Helene var helt tyst då kvinnan var där. Men hon kunde inte låta bli att vara tyst då hon var borta. "Var det där verkligen en valkyria?" frågade hon, mest till sig själv högt. Hon hade nästan inte trott att de fanns på riktigt, hon hade aldrig hört något som stärkt att det funnits på riktigt fören nu.
Plötsligt hördes ett högt kraxande, från en korp som fick Helene att glömma bort allt annat för stunden. "Mörker?" sa Helene instinktivt och såg ner på golvet. Men fågeln låg kvar där, lika död som förut och med fjädrarna i trassel med varandra. Hade hon inbillat sig?
Långsamt böjde hon sig ner och tog upp fågeln i sin famn och rättade till fjädrarna på den. "Det var du som dödade honom" sa hon lågt till Cole då hon mindes det igen. Hennes röst var fylld med lite hat då fågeln varit hennes bästa vän.
Helene stod sedan tyst med fågeln en stund innan hon drog ett djupt andetag och vände sig om för att gå. Freya kunde inte hjälpa henne och Cole. Och hon ville sticka därifrån innan Cole fick för sig att döda henne var lösningen.

Cole såg på Helene för en stund, han hade nästan glömt att hon var där och varför de var där överhuvudtaget.
”Ja, anandes och levande”, sade han och tänkte fortsätta berätta då hon nämnde fågeln för att sedan gå.
Själv blev han stående medan värmen höll på att lämna hans bröst. Han vände sig om till Freya och insåg att han hade bemött det hela på fel sätt.
”Freya, älskade lilla Freya”, sade han och gick fram till henne. Han strök några av hennes hårslingor ur hennes ansikte. Han lät sitt finger följa en av de mörka tatueringarna tills han nådde fram till hennes panna. ”Du vet inte hur jag blir av med det bandet?”
Freya log och sköt sedan undan hans hand. Hon blickade ned i den en stund för att sedan knäppa upp hans väst och sedan skjortan under. De långa smala fingrarna smekte bort skjortan över axeln och blottade hans bara bröst. Värmen satt fortfarande kvar om än inte lika kraftigt.
”Om jag vore dig hade jag nog handskat med det här först.” Vid orden de här, gav hon honom en lätt knuff i bröstet med pekfingret. ”Innan de är försent! Och jag kan inte hjälpa dig, jag hade gjort det annars för om jag känner rätt så är det något med den där flickan, hon är speciell och jag känner på mig att hon kommer dra till sig bekymmer.”
Cole log åt hennes ord.
”Varnar du mig, betyder det att det fortfarande finns en del av dig som inte hatar mig.” Hans leende blev något bredare medan Freya drog något på munnen för att visa sitt ogillande, som om hon försökte påminna honom om hennes varande ord.
”Jag tror jag hamnar tillräckligt mycket i trubbel själv”, sade han tillslut för att sluta tystnaden. ”Tills vi ses nästa gång.” Han kysste henne på kinden som förväll och gick efter Helene.
”Du skulle bara våga visa dig här igen, hur många gånger måste jag säga det till dig.”
Han hörde hennes varanande ord och log åt dem.