Duddley, kär i en… häxa?

Dudley, ibland är du lika korkad som du var när du var elva... Du borde prata med tjejen du älskar, inte skrika åt henne. Just saying...!

*bevakar*

Jag är en ny läsare som tycker att du skriver super bra ge mig ett nytt kapitel

Yees, will do.

*Selfboost right there*

Yay, ny läsare!

Jag vet att jag inte lagt upp på.. vetefan.. två veckor. MEN, men, nu har jag en ursäkt! Två egentligen.
Ursäkt till att jag inte lagt upp ett nytt kapitel på två jävla veckor.
1. Jag simmar i läxor. Och inte i bara läxor utan läxor i dom ämnerna som jag hatar. Fysik och franska..
2. Har haft lite slut på ideer, men frukta ej, ty min hjärna har kommit på en fortsättning. Så ni skall vänta er ett kapitel om sex soluppgångar.

Yay ska börja räkna soluppgångar då ^^

Jamen hörrni, nu är det dags! (Jag kanske är en soluppgång för tidigt, men ingen skada skedd, right?)

Hon stod precis framför mig. Hennes ögon fyllda med svek och hennes hår utsläppt och lite rufsigt. Det var kväll och vi stod mitt ute i ingenstans, det enda som gav oss ljus var fullmånen.
"Jag är rädd Dudley, hjälp mig!" skrek hon i terror samtidigt som hon sträckte fram sin hand. Jag skulle ta den, men ingenting hände. Ju mer jag försökte att röra vid henne var det som att hon flyttade bort från mig. Plötsligt hörde jag någon skrika något konstigt ord, Crucio tror jag, jag vände mig om för att se vem det var, men ingen var där. Ingen person i sikte, ingen som sa konstiga ord. Ett blodisande skrik skar igenom luften som fick mitt hjärta att sluta slå hördes bakom mig, jag vände mig om för att se Cho ligga på marken i fosterställning. Hon skrek och skrek som att hon aldrig upplevt något så smärtsamt i hela sitt liv. Tårar strömmade ut ur hennes ögon och hennes kropp verkade så nära.. döden.
En stråle ljus träffade henne igen och hon skrek. Jag sjönk ner på knä precis bredvid hennes kropp och la min hand så nära hennes hand utan att röra den, hennes ögon kollade på mig mellan tårarna och smärtan. Hon andades tungt och plågsamt samtidigt som hon lyfte sin hand, som darrade som ett asplöv, och förde den precis ovan för min. Jag såg in i hennes ögon och såg hur hon tappade kontroll. Handen föll ner på min utan några svaga muskler i hennes kropp som styrde den. Samma sekund som hennes hud rörde min skar ett ljussken igenom mitt synfält.

Jag tog ett djupt andetag samtidigt som jag satte mig upp ur sängen. Min tröja var fastklistrad på min överkropp av kallsvett. Jag andades tungt och drog handen igenom mitt bruna hår som hade blivit ganska långt.
En till dröm. Bara en dröm.
Jag hade haft mardrömmar ända sen kvällen då jag och Cho bråkat. Det har alltid varit likadant, fast alltid annorlunda.
Vi är ute i ingenstans, och hon blir skadad. Ibland blir hon huggen i magen, ibland osynligt torterad, och ibland så ser det ut som hon blir huggen men det kommer ut sicksacka lila flammor ur hennes kropp, som att någon högg henne innefrån. Samma skrik, och varje gång, precis innan hon tappar kontroll och hennes hand rör vid min så ser hon in i mina ögon. Det sättet som hennes ögon ber om att det ska sluta.
En rysning drog nerför min rygg och jag sneglade mot klockan, 04.43. Ingen ide att försöka somna igen.
Jag slängde benen ner mot golvet och reste mig upp. Cho och jag hade inte pratat med varann sedan den kvällen. Jag hade inte sett henne, men jag antog att hon var i gläntan. Vart skulle hon annars vara?

Det hade gått en timme när jag satt i köket och kollade ut. Jag hade tagit en tyst dusch och bytt om till kläder, samtidigt som jag märkte att mina åtsittande byxor börjar bli större och större [varsågod Maja, nöjd?].
Varje gång jag stängde mina ögon kunde jag se Cho ligga på marken och hennes ögon be för hjälp. Och då kommer känslan av hjälplöshet hälld över mig som en hink med kallvatten. Sen hör jag ett sista skrik innan jag öppnar ögonlocken och måste påminna mig själv om att det bara är en dröm. En hemskt dröm, men en dröm.
Ett klickande ljud fick mig att hoppa till men när jag märkte att det var kaffekokaren fick jag hejda mig själv från att inte hälla kaffet ner min hals på en gång.
Vore det dumt om jag skulle försöka säga förlåt. Jag menar, jag var taskig, men jag är alltid taskig. Om jag ber om förlåtelse och citerar någon poet kanske hon kommer överväga att förlåta mig. Kanske..
Jag satt och tänkte ut olika scenarion om hur jag skulle be om förlåtelse.
Hon kanske inte ens dejtar Neville-killen. Och om hon gör det så.. så får jag stå ut med det. Det här är ju Cho vi pratar om, förmodligen världens snällaste och omtänksammaste människa. Det är ju inte värt att förlora henne för ett bråk. Jag är villigt att be på mina knän för att få henne tillbaka... Och sömn på natten.
Jag hällde i mig det sista kaffet innan jag tog på mig min jacka, lämnade en post-It på dörren om att jag var ute och tog friskt luft, och sedan gick jag med bestämda steg mot den enda riktiga vän jag haft.

Super bra skriv mer

Ja! Eller nej, eller ja! Fast okej du skriver jätte bra!

Supéer!!

[Jag är nöjd!]
Superbra!
Och Dudley.
Jag han en illavarslande känsla av att hon inte är där..