Finnick and Annie [PRS]

[Vad bra att du inte hatar mig, haha. X) Jag gillar vanligtvis inte heller när någon kontrollerar mina karaktärer. Usch och fy, hihi!
Förlåt att det tagit så vansinnigt långt tid för mig att svara. Ibland blir jag helt lam gällande rollspel när det finns mycket annat i huvudet. Men jag tror och hoppas jag kommer bli lite mer aktiv här nu. ;P

Och nu fortsätter jag lite spontant här igen.]

När Finnick inte träffade Annie eller hade andra sysslor att utföra satt han ofta hos sin mamma. Den grönbleka kvinnan under lakanen såg på något sätt värre ut nu. Det finns inte ett spår kvar av skönheten som förut hemsökte hans mors ansikte så vänligt. Sjukdomen hade svalt allt det som såg levande ut, och lämnat ett tomt skal övergivet på samma sätt som snäckorna vid havet.
Han fruktade för hennes liv. Efter Sams död hade Finnick blivit mer och mer orolig. Han grät för minsta lilla grej, och blev tröstad lika ofta. Hans far övertygade sin son om att läget gällande modern var oförändrat.
"Hon kan inte försvinna så länge vi är där och hindrar det från att hända", brukade han mässa då Finnick grät sig själv till sömns.
Fadern lyckades till och med få tag i en sjuksköterska nere i hamnen en morgon, och bönfalla denne att komma hem till dem och undersöka modern för att lugna ner Finnick. Det kostade dem mer byten än vad familjen hade råd med, men efteråt bultande inte Finnicks hjärta lika fort. För läget gällande hans mor var oförändrat. Och fadern kände sig nöjd.
Snart började Finnick upptäcka att sorgen och oron blev lättare. Varje gång han slog upp ögonen släppte ännu en liten tyngd från hans hjärta. Och om det inte kändes bättre en dag, så visste han att det skulle förändras imorgon. Sakta, men säkert, började han hela sig från förlusten och leva som vanligt på nytt.

[Nu kanske hungerspelen kan sluta? Du kan välja en vinnare, haha. (Brainstormar lite halvt då mitt slut var för lamt för att få inspiration av) ]

[Usch för skola... Buhuhu orkar inte skriva något när jag kommer hem]

Annies liv fortsatte framåt trots att Blair var död. Det kändes så otroligt konstigt att inte kunna gå hem till Clara och att tillsammans med syskonen göra läxor eller bara prata. Det kändes så konstigt att hon inte längre kände sig trygg när hon gick förbi karriäristernas läger, trots att det nästan alltid var tomt där nu under spelen. En annan sak som var konstig var att ibland var Annie så säker, så säker på att hon såg Blair i korridoren i skolan. Det var ju bara en illusion men i stunden kändes det så otroligt verkligt att hoppat steg i Annies bröst.
När spelen slutade satt Annie ihopkrupen bredvid mamma i soffan och kalasade på kakor.
Mamma var på gott humör och Annie kinde knappt brytt sig mindre om ett man fick blåsa bort damm från en del av kakorna.
Det var då han med den obehagliga blicken som var så lik de som hängde utanför rökeriet innan puben öppnade stack sitt svärd i den magra flickan med galenskap i blicken. Hennes livslust slocknade men det galna i blicken stannade kvar.
"Jaha, då var det över", suckade mamma.

Annie går omkring i hamnen lite planlöst. Det är lördag förmiddag och dagen efter spelens slut.
En man travar upp lärare med fisk på varandra. En kvinna står i köksförråd till distriktets finaste restaurant och slänger inälvor mot havet.
Plötsligt känner Annie en sådan otrolig lust att gå och simma. Hon vet inte varför, men hon vet att hon måste det.

Väl framme och med sina nakna tår i vattnet är hon inte längre så säker. En rysning går igenom hela hennes kropp.
Hon är rädd. Hon minns paniken i vattnet den gången hon föll. Hon har aldrig simmat själv, och kanske är det en väldigt dum idé i alla fall?
Lite osäker lägger hon sig på rygg i vattnet och ser upp mot måsarna där uppe i skyn. Solen bränner mot hennes ansikte men hon bryr sig inte, hon älskar den stunden så otroligt mycket.

((This rollspel sooo much ♥. Har seriöst läst igenom hälften nu, och ber om ursäkt för att jag inte svarat på så lång tid! Men här är jag igen Känn inte press med att skriva nu bara för att jag skrev, älskar det här rollet lika mycket oavsett ))

Det var som om Sam aldrig existerat.
Efter spelens slut tänkte Finnick mer och mer på det. Egentligen kunde ingen i hela världen fastslå att Sam varit hans vän. Familjen Crewel hade tagit sitt pick och pack och flyttat till andra sidan av Distriktet, medan Huvudstaden likaväl kunde ljuga. Ingen kunde bekräfta att det var Sam som slagits på de stora skärmarna på torget.
Faktiskt kändes årets spel som en dröm alla drömt men ingen kom ihåg. Ingen pratade om hungerspelen. Det var bara Finnick som gick omkring och tänkte på dem. Eller det var i alla fall vad det kändes som.
Finnick insåg också för första gången att han var ensam. I skolan behandlade alla hans klasskamrater honom som luft, och hemma var det alltid fullt upp med en massa sysslor.
Han undrade om det alltid varit såhär. Att han känt sig ensam. Finnick trodde det. Den enda skillnaden var att han aldrig tänkt på det förut.
Den enda som fanns kvar var Annie. Det hade gått en vecka efter spelens avslut, och ännu hade de inte pratat med varandra. Inte för att de bråkat, utan mer för att det inte funnits tid.
Finnick ville så gärna dra igång simlektionerna igen. Förutom spelen var de det enda han tänkte på. Under sista lektionen hade Annie lyckats flyta på vattnet i hela sju minuter utan att börja sprattla oroligt av det förflutnas minnen. Det var enorma framsteg.

Några dagar efter de här tankarna gick Finnick ner till stranden. Det kändes som evigheter sedan han varit där senast.
Finnick lämnade sandalerna och t-shirten i sanden då han vadade ut i vattnet och började simma. Han kände salt mot tungan och vattnets kyliga beröring. Det var en ljuvlig känsla.

[Hii jag har saknat dig♥♥♥!
Och kolla! våra profilbilder ör värsta look-alike ]

Annie återvänder till stranden några gånger. Ligger på rygg och ser upp. Hon vågar aldrig testa att flyta, ligger alltid så att halva kroppen och ansiktet är ovanför vattenytan. Så att hennes rygg blir sandig. Så att mamma suckar eller blir jättesorgligt över att vara tvungen att tvätta kläderna.

Lärarna i skolan är helt dumma i huvudet. De försöker öka vänskapen mellan eleverna vilket i sig inte är helt dumt, men Annie och Clara har hamnat i samma grupp. Clara har knappt sett på Annie sedan Blairs döds. Det känns som om hon skyller på Annie. Men Annie har ju inte gjort något, Blair valde det ju själv.
Dessutom ska dessa grupper jobba med en del grupparbeten tillsammans, som nu när de ska intervjua tre människor med olika yrken och sedan göra en faktatext om det. Liksom helt seriöst, Annie kommer att jobba i mammas butik, Oscar kommer bli fiskare, Clara kommer bli läkare och Bastus kommer bli alkoholist. Eller okej, i alla fall arbetslös. Ingenkommer bry sig om vad de andra faktiskt gör på sitt jobb.

En dag känner Annie återigen att hon behöver simma. Eller okej, inte direkt simma, men nästan.
Hon småspringer till stranden och kämpar för att hålla sig på benen när hon skuttar över en hal klippa. När hon kommer fram ser hon ingen mindre än Finnick där ute bland vågorna. Hon skriker hej och hoppas att han hör. Hon vill gärna att han ska fortsätta att hjälpa henne med simningen. Så att hon också kan ta del av pratet om hur snabbt och långt man simmat. Och så gillar hon att vara med Finnick.

[Missed you too ♥ . Och Finnick och Annie, haha
Aah våra profiler! It's meant to be ]

Finnick skrattar innan han ens hunnit vända på huvudet, smilgroparna borrar sig in i hans kinder. Han vet att det är Annie utan att ens se gestalten av henne.
När han snurrar runt i vatnet får han sina misstankar bekräftade. Annie kommer skuttande emot honom.
Finnick avbryter för en sekund sitt simmande för att vinka åt henne. Sedan tar han sig mot grundare vatten och ställer sig upp. Det böljande turkosblå havet har hunnit ner till naveln då de nått fram till varandra. Finnick ser på Annie och plötsligt är huvudet tomt. Det finns inte ett enda problem i världen. Bara det som händer nu. Han tänker att Annie är världsmästare på att sudda ut oroliga tankar, och att ho borde få något slags pris för att hon får honom att glömma.
"Känner du dig redo för ännu en lektion?" Frågade han henne muntert, men ändå med en ton av retsam ironi. Han visste redan vad hon skulle svara.
Finnick föll frivilligt bakåt och lät vattnet fånga upp honom i farten.
Han kisade mot Annie. "Kommer du ihåg vad jag sa om saltvattnet?"

[Men ojojoj herre gud, förlåt!! Hade glömt denna och kom och tänka på den när jag såg Mockingjay!!! Skriver ett litet kort inlägg nu bara. Och du måste inte svara om du inte vill, men känner mig jättetaskig som bara lämnade detta. Och tyckte om detta väldigt mycket. ♥]

Det flyger upp vatten när Finnick slänger sig bakåt. Annie rynkar på näsan när hennes varma hud kyls ner av stänket. Hon tänker snabbt på hans fråga och hoppas innerligt att hon har rätt, det känns nämligen alltid bra att kunna visa att hon faktiskt har lyssnat och se ett lite stolt leende på Finnicks läppar.
"Det ... får en att flyta bättre?" svara hon tveksamt. "Och svider när man får det i ögonen och sår", lägger hon till och gör en grimasch.
Hon ser på Finnick där i vattnet och inser att han är en sån självklar del av det. En säl som simmat fel eller kanske en krabba som är precis rätt. Eller kanske, kanske, är han bara Finnick och det räcker helt perfekt, för att han ska visa henne hur man passar in där bland vågorna, även om hon just nu tvekar på att man kan lära sig något sådant.

[ Haha måste bara säga att jag har ödslat sååå mycket tid ikväll på att bara sitta och läsa igenom allt underbart vi skrivit här! Det är helt fantastiskt! Sitter på riktigt här och ler för mig själv Vi är genier som fångat den här storyn så fint. Är så glad över att du skrev igen! Hade också glömt bort rollspelet helt. Helt sjukt egentligen att vi låtit det vara i typ ett år!!

Tänker absolut inte sluta skriva här dock! Vet inte hur ofta det kommer bli, men ändå. Vi skriver när vi vill och kan tycker jag. Ingen press på något sätt, right?

Vi får se hur det här inlägget blir dock. Man är ju inte direkt "inne" i rollen som Finnick just nu, men det mjukas säkert upp! Hoppas i övrigt allt är bra med dig!! ♥ ]

Annies svar är så tillfredställande att Finnick inte kan låta bli att ge henne en liten applåd. Han kastar sig därefter ner under vågorna och tar ett smidigt varv runt hennes kropp samtidigt som ett stort leende leker på hans läppar.
"Jag trodde inte du lyssnade på mina simlektioner" skrattar han. "Men tydligen..." Finnick dyker ner under ytan igen. Känner hur vattnet omsluter hans kropp och skyddar honom mot allt ont. Han är en fisk. En fisk som blivit född i fel kropp.
När han kommer upp till ytan igen finner han att Annie tittar på honom. Hans slås ännu en gång av hennes ögon. De är så gröna... så intensivt gröna. Finnick tror inte att han sett något vackrare. Och för ett ögonblick är han förlorad i dem.
Sedan skakar han på huvudet så att vattendropparna kastas omkring honom. Skakar av sig det han kände när han tittade på Annie. Och så är ögonblicket förbi.