Om du älskar mig tillbaka [Drarry]

Snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla
Mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer
Nu nu nu nu nu nu nu nu nu nu nu nu nu nu nu nu nu nu nu
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Asså jag dog.
Dat is sao cuute♥
DRARRY 4-EVAH♥

Man tackar

Fortsättning:

Nästa morgon vaknade jag tidigt. Jag öppnade inte ögonen utan lät dom vara slutna. Jag ville bara somna om.
Jag hade fullkomligt glömt bort att jag befann mig på Hogwarts så min första tanke när jag vaknade var: vad är det för konstigt ljud? Håller Dobby på att rota runt bland mina saker? Försiktigt öppnade jag ögonen. Sen spärrade jag skräckslaget upp dom.
Jag satte mig snabbt upp. Jag var omgiven av grönt silkigt typ, ett sängdraperi. Då kom jag på att jag var på Hogwarts och att jag låg i min säng. Jag kände mig dum och rodnade en aning, fast ingen kunde se mig eller veta att jag blev rädd för ett sängdraperi. Jag lade mig ner igen och lyssnade på Crabbe och Goyles snarkningar. Det var säkert dom som väckte mig så tidigt. Jag slöt ögonen och försökte stänga ute alla ljud. Det var svårt. Jag suckade tungt och drog försiktigt bort draperiet för att titta på klockan. Men när jag sträckte mig efter klockan på sängbordet stannade jag upp i rörelsen. Vad var det som nyss lät? Inte var det en snarkning iallafall. Jag satte mig upp och lyssnade noga. Det var svårt med tanke på Crabbe och Goyle. Men så hörde jag det igen. En snyftning! Det var någon som snyftade förtvivlat från en av sängarna.
Nyfikenheten tog över och jag placerade tyst fötterna på det kalla stengolvet. Jag rös till och sträckte mig efter min strumpor som låg i en liten hög på golvet under sängbordet.
När jag dragit på mig dom smög jag mig tyst över golvet mot sängen till höger om min. Jag stannade brevid och lyssnade. En tung snarkning hördes inifrån. Crabbe eller Goyle då. Ja, då dämpades väl mina fotsteg.
Jag smög vidare. Ännu en tung snarkning. Jag tassade försiktigt vidare. Var det bara en inbillning? Hade jag verkligen hört någon snyfta. Snyftningen hördes igen. Jag stannade upp och lyssnade vid sängen. Det hördes klart och tydligt att det kom från den sängen. Jag lutade nyfiket men försiktigt örat närmare tyget. Någon andades snabbt och hackigt inifrån tyget. Jag övervägde att slita undan draperiet för att kolla vem det var men istället smög jag tillbaka till min säng. Det var bättre att kolla vem det var när det var dags att stiga upp.
Jag slängde en blick på klockan och konstaterade att den var tjugo minuter över tre på morgonen. Jag suckade och drog för draperiet. Försiktigt, så ingen skulle höra.

Nästa gång jag vaknade var klockan sju. Jag vaknade av en skärande signal från en väckarklocka. Jag vaknade med ett ryck, Crabbe föll ur sängen och Goyle grymtade förskräck till.
"Stäng aaav...!", klagade Blaise med släpig, trött röst. Jag fumlade med klockan och hittade avstängningsknappen. Jag släpade mig gäspande upp. Crabbe ställde sig vinglande upp. Jag skrattade lite åt honom. Crabbe gav mig en sur blick och puttade på Goyle. De släpade sig upp och några andra pojkar jag inte kände staplade också upp ur sängarna. Sist upp var Blaise. Jag stirrade på honom.
"Vad?", sa han oroligt och slängde en blick i spegeln för att kolla om han hade något i ansiktet.
Det var inte sant! Det var Blaise som snyftat sorgset innanför draperiet. Blaise! Av alla i sovsalen.
Jag räknade sängarna flera gånger för att se om det var fel säng men jag kom alltid från till att det var i den tredje sängen snyftningarna kom ifrån.
"Är... Är det där din säng?", undrade jag och pekade på sängen.
"Ja?", svarade Blaise lite frågande."Vadårå?".
"Äh...", sa jag och ryckte på axlarna."Bara undrade". Blaise gav mig en konstig blick och började klä på sig. Jag började också dra på mig min uniform och undrade vad sjutton Blaise grät över mitt i natten?
Men när vi sprang ner för trappan och ut i sällskapsrummet glömde jag snabbt hans problem för där stod en flicka och strålade mot mig. Jag log lite mot henne och styrde stegen mot dörren. De andra hängde på. Och flickan. Vad tror hon hon håller på med? Jag såg på henne med frågande blick och en låga slocknade lite i hennes ögon och leendet blev stelare. Då kände jag igen henne. Hon var ju flickan från tåget! Jag stannade tvärt så Blaise krockade rätt in i mig. Han mumlade något ilsket åt mig men jag ignorerade honom och sa helt fräckt:
"Men det är ju du från tåget!".
"Ja", sa hon svagt och hon såg lite ledsen ut för att jag inte kände igen henne direkt.
"Pansy? Pansy Parkinson, va?". Tur att jag var bra på namn.
"Ja, det är jag!", sade hon glatt."Du är Draco Malfoy". Det lät som om hon repeterat mitt namn flera gånger. Jag var lite smickrad och log mot henne.

Väl i stora salen satte jag mig på samma plats som gårdagen. Pansy brevid och Blaise mitt emot. Jag vred mig lite obekvämt på stolen. Jag var lite osäker på den där Pansy.
Jag struntade i det och sträckte mig efter lite bacon och ägg. Samtidigt sneglade jag bort mot Gryffindor- bordet. Jag rodnade lätt åt tanken från igår.
Medans jag spanade bort mot Gryffindor- bordet råkade jag lägga handen i de stekta äggen och vaknade snabbt till liv när den slemmiga vätskan rann ner i ärmen. Jag kastade mig efter en servett och skyndade mig att torka bort ägget från ärmen. Jag grimaserade och Blaise skrattade lite åt mig. Pansy tog fram en ny tallrik åt mig. Hon log mot mig och jag log tillbaka.
Varje gång fler elever strömmade in till stora salen lyfte jag uppmärksamt huvudet och spanade efter Harry Potter. Jag hade konstaterat att han inte satt vid Gryffindor- bordet.
Men efter en liten stund när jag uppmärksamt lyft huvudet såg jag honom komma in. Jag höll på att ramla av stolen. Inte för att jag borde vara förvånad och så men så fort jag såg honom pirrade det i magen och jag fick lust att rusa fram till honom. Jag rodnade djupt. Igen. Jag rodnade ofta nu för tiden. Och bara för det rodnade jag ännu mer.
"Men vad kollar du på egentligen?", undrade Blaise nyfiket och sträckte på halsen. Pansy kollade också nyfiket upp."Och varför är du så röd?", skrattade han. Jag rodnade ännu mer och försökte hitta en ursäkt. Som tur var räddade Pansy mig.
"Det är säkert smutskallen Granger som smittar!", skrattade hon och pekade på flickan jag krockade med i tåget. Hon kom in i stora salen nu med näsan i en bok. Rodnaden lugnade ner sig lite. Det var elakt av Pansy med hon räddade mig ändå. Jag fick lust att ge henne en likadan blick som Harry Potter gav mig för första gången vi möttes. En blick som sa att det inte spelar någon roll om man är mugglarfödd och att hon är en liten snorunge som inte fattar något. Så fort jag tänkte på det ögonblicket riktade jag blicken åter igen mot Gryffindor- bordet. Han satt på samma plats. Jag såg honom perfekt härifrån. Försiktigt sneglade han åt mitt håll, vi såg på varandra och jag tror vi tänkte samma sak: han sitter precis där så att vi kan se varandra. Han sitter där för att han ska kunna se mig.
Jag log. Han log och vi tittade bort. Jag fortsatte att le, jag fnittrade till och med lite okontrollerat. Som en tonårstjej som upptäckt att hennes drömprins tittat på henne. Åter igen, han var absolut inte min drömprins. Men varför betedde jag mig som en tjej? Jag ville inte bry mig utan fortsatte att le. Blaise kastade en blick på mig. Jag förstod varför. Men jag log ändå.

Men när professor Snape, våran elevhemsföreståndare, delade ut våra scheman hakade jag upp mig på min glädje. Lyckan drunknade i en fråga. En ganska hemsk fråga om du frågar mig. Varför mötte han min blick nu? Han hatade mig ju förut. Hur kunde det ändras så fort? Hade något ändrats i mina ögon sen mötet i Madam Malkins butik? Jag hade ändrats, det visste jag. Men syntes det?
Jag befann mig djupt inne i mina funderingar så jag märket inte att jag försökte dricka pumpajucie genom kinden. Jag märkte inte det förrän den kalla vätskan gled ner i min uniform. Jag skrek till och fick åter igen kasta mig efter en servett. Jag kollade bort mot Gryffindor- bordet för att kolla om han hade sett det. Det hade han. Han skrattade och satte pumpajucien i halsen. Jag skämdes, detta var ju pinsamt. Jag såg fortfarande på honom så jag märkte inte att jag slängde servetten i det lilla av ägget som fanns kvar på min tallrik. Det skvätte upp på mig. Jag suckade. Typiskt att man ska vara så klantig just nu när han kollar på mig. Jag rodnade igen såklart.

Hahah åååh Draco sötnos :' )
Vad gullig :3 och rolig
Mer snälla

Haha! Lade ju precis upp nytt men tack så mycket! Man blir glad av sådant
Man klantar ju sig lite när man är kär, speciellt Draco

Gulligt ju...
Insåg att i min ff är han inte kär...

What?? Klart han är kär Fast där klantar sig Draco ännu mer, han ignorerar Hermione flera gånger och det är ju inte det smartaste!

Haha, nae..

Mera! Skicka gärna ett meddelande när nästa del kommer ut, om du kan.

Det här är.den första Drarry jag läser för jag har inte tyckt att de passar. Du har fått mig att ändra mig. Du skriver helt fantastiskt!!! Draco är så söt ^\\\^