A Dragon's Tale [SV]

OM DU SÄGER ATT DU SKRIVER DÅLIGT ELLER ATT DET DÄR KAPITLET INTE VAR BRA EN GÅNG TILL SÅ SKA JAG SÄGA TILL DRACO SOM KOMMER ATT SÄGA TILL SIN PAPPA!!!!!!

DU SKRIVER SÅ... GDBJFWKSAKHJSKEDBJFDSGJKVJHTDJHGFJV!!!!!!!!! ♥♥♥♥
DET KAPITLET SOM DU SKREV "VAR DÅLIGT" (FAST JAG FATTAR INTE HUR DU SKULLE KUNNA GÖRA NÅGOT DÅLIGT), VAR SUPERMEGAAWESOMEBRA!!!
(OCH OM DU SÄGER NÅGOT ANNAT SÅ SÄGER JAG TILL DRACO IGEN OCH HAN SÄGER TILL SIN PAPPA!!!!!!!!! ♥

DU ÄR SÅ HIMLA AWESOME!!!!!!!! ♥♥♥♥
Jag läste Dramiones först. Sen läste jag DM av Elzyii och kunde inte längre läsa ff:s om Draco för att hon skrev så bra och de andra skrev helt fel!!!!?? Men den här ff:en är bara... Alltså jag blev så himla glad när jag loggade in och så hade du laggt upp TVÅ kapitel!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Jag älskar den här ff:en!!!! ♥♥♥♥

Och du beskriver Drao så... FU*KING BRA!!!!!!!!!!!!!!!! ♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Det här är nog också den längsta kommentaren som skrivits (och kommer skrivas) av mig i hela världshistorien. Så njut av den och förvänta dig inga fler, för när jag tycker en ff är bra så kan jag inte beskriva den i ord. För det finns inte ord som beskriver hur bra den är i hela världen på alla språk som finns!!!! DU ÄGER!!!!!!!!! ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Hermione 1234 OMGF****JAG ÄR HELT SPEECHLESS AV LYCKA OCH GLÄDJE OCH BARA OSIFAWHFUIWAF JAG VET INTE HUR JAG SKA KUNNA TACKA DIG FÖR DIN KOMMENTAR OMG JAG GRÅÅÅÅÅTER SERIÖST AV TACKSAMHET! :''''''DDDDDDDD Det finns inget mer jag kan säga, du är guldvärd för din gåva att kunna ge komplimanger! TACK så JÄTTEMYCKET!! jag ska gå iväg och gråta nu ;''' )))))))

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥<♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥3♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Okej.... Awsome.... Bäst.... Mer....
Vad ska jag säga? Hallå.... inget typ....

Gillar den här Draco hoppas man får se mer av honom! ♥ ♥

Jättebra!!!
♥♥♥♥♥♥♥♥

FÖÖRLÅÅT D: Jag har inte kommenterat!!!D: Har haft fullt upp.. Jaja, här kommer en kommentar för alla kapitel hittills.


ASDFGHJUIKJNBGFghjuiKL AHH VAD BRA JAG ÄLSKAR DET:3
AWESOME
Men allvarligt, du skriver som Rowling :3
Du skriver på ett bra sätt, bra grammatik och sådant.
SÅ JÄVLA BRA ASSÅ♥
MER NU

Alltså ååååh jag vetintevadjagskasägaförjagärsåj*vlagladövereraunderbarakommentarer♥♥♥♥♥♥♥♥♥ :'''' TACK för att ni gör mitt liv ännu lättare, trodde aldrig att jag skulle få sånhärn respons för min fanfiction! Ni är alla stjärnor som glittrar uppe på himlen ♥♥♥ kram på er gullungar!! ♥ :' ))

Jag var tvungen att skriva ett kapitel till er för ni är så bäst! Men jag kan inte lova er lika ofta kapitel på grund av att julen börjar komma bakom hörnet vilket betyder massvis med extra saker i skolan osv..osv... -.- MEN jag lovar att försöka uppdatera åtminstone varannan/var tredje dag :' TACK än en gång!


Kapitel 5 - ”Knasiga förhållanden”

”Mamma!”flickan ropade förtvivlat med bruten röst. Hennes tårfyllda ansikte var vänt mot mörkret och det fanns inga tecken på att hon ville vända sig om.
”Mamma kom tillbaka!”fortsatte flickan desperat att ropa men hennes röst kunde inte höras genom sorlet av steg som plötsligt uppenbarats bakom henne. ”Mamma...”
Flickans röst dog ut, hon sjönk ner på marken och kramade om sina knän med de pyttesmå händerna som en gång hållit i sin mammas beskyddande grepp.
Ett par starka armar grep tag om flickan bakifrån och drog henne med sig mot ljuset, flickan sparkade och grät medan hon desperat försökte vrida sig ur armarna men utan resultat. Flickan skrek högt av förtvivlan innan hon slappnade av och lät en ensam tår rinna ner för hennes kind och träffa den hårda asfalten.


Jag vaknade med ett ryck och såg vilt omkring mig i det bäcksvarta rummet. Pulsen var skyhög och håret satt fastklistrat på min klibbiga panna. Vad hade jag drömt om egentligen? Mörker, ljus och en liten flicka. Jag skakade vilt på huvudet för att skingra mina tankar från den äckligt hemska drömmen innan jag satte mig upp och drog handen för ansiktet. Den blev alldeles blöt av svett.

Jag grimaserade innan jag sträckte mig till nattduksbordet för att tända lampan och knep ihop ögonen för att inte bländas av det starka ljuset som fyllde rummet. Panikkänslor som nyss varit över mig försvann med ens och jag kunde slappna av igen. Jag hatade mörkret, på samma gång som jag älskade det. Jag kunde inte direkt förklara vad jag kände för mörkret, det var både spännande och skrämmande på samma gång.

Långsamt ställde jag mig upp och sträckte på mig, klockan kunde inte vara mer än fem på morgonen och efter den drömmen hade jag absolut ingen lust att ens försöka somna om. Mitt ansikte såg blekt ut i spegeln, håret var skitigt efter att jag inte hade tvättat det på två dagar och ögonen intryckta i sina ögonhålor efter den plötsliga paniken.

Med ett konstaterande att jag inte kunde se ut på det viset plockade jag genast åt mig mina tvätt saker och gick till badrummet för att ta mig en lång dusch. Det hade jag inte gjort sedan jag hade varit i Finland, det var som om jag hade förändrats helt och hållet som person sen jag kommit till London. Tidigare kunde jag spendera timtal i duschen ända tills vattnet blev iskallt och jag tvingades stänga av vattnet.

Nu hade jag knappt tid att ge mig en blick i spegeln längre eller borsta ut mitt långa hår. Istället lade jag alltid upp det i en svans och så fick det vara tills jag gick och la mig. Det var underligt hur betydligt man kunde förändras på lite mer än en vecka, snart skulle jag vara på tåget till Hogwarts också. Det var endast två nätter kvar på Den Läckande Kitteln och sedan bar det av.

Nervositeten grep tag i mig där jag stod i duschen och funderade på det hela, det varma vattnet brände precis perfekt mot min lätt bruna hy. Vad ifall jag inte passade på Hogwarts? Ifall jag inte alls hade blivit antagen och var tvungen att flyga tillbaka till Finland och ansöka ett mugglarjobb? Det fick inte ske! Jag hade alldeles för mycket att göra med den här världen och jag kunde inte lämna mina bröder heller.

Charlie hade faktiskt börjat prata mer sedan familjen Wealsey hade anlänt till Den Läckande Kitteln, jag hade nog mr Weasley att tacka för det eftersom han hade tagit ett långt snack med Charlie dagen som de träffat honom. Cameron och mrs Weasley kom otroligt bra överens om allting, hade tvillingarna Weasley tvingat i honom artighetsstänger eller?

Jag stängde av duschen efter ungefär en halvtimme för att visa hänsyn till de andra gästerna och inte använda upp allt varmvatten. Jag torkade mig snabbt och klädde mig i min vanliga outfit som bestod av slanka jeans och linne. Sedan satte jag mig ner på pallen framför spegeln i mitt rum och började reda ut knutarna i håret som doftade starkt av rosor.

I hörnet av rummet mitt emot sängen låg min stora koffert med locket uppkastat mot väggen, kläder, böcker, pergament, fjäderpennor och dylikt låg huller om buller både i och runtom hela kofferten. Jag var egentligen mycket prydlig av mig då det gällde mina saker, men under gårdagen hade jag tappat min mp3 spelare och jag hade inte hittat den någonstans. Den var fortfarande spårlöst försvunnen och jag började starkt misstänka att det varit en husalf som hittat den och tyckt att den sett fascinerande ut.

Inte för att det gjorde något, jag hade en extra i reserv hemma i Finland då jag var expert på att tappa bort dem eller lämna dem efter mig någonstans. Nog för att det var lite nedlåtande att sitta tyst och stirra in i mina gröna, lysande ögon i spegeln. De var faktiskt lite skrämmande likt Harrys ögon då jag tänkte efter ordentligt, kanske var vi avlägset släkt eller nåt.

”Är du vaken redan?”viskade Charlie som kikade in genom en liten springa i dörren. Han var redan fullt påklädd med jeans och hoodie. I ena handen höll han sin välanvända skateboard och i andra en lista över vad han behövde till sitt skolår.

Han öppnade genast dörren på glänt och steg in. ”Jag trodde att du sov än, du brukade ju sova hela dagarna hemma i Finland.” Han pratade svenska och det kändes väldigt ovant i mina öron eftersom jag pratade engelska med Cameron då de andra var i närheten för att de skulle förstå vad vi sade. Det kändes som om jag inte hade samtalat med Charlie på flera år.

”Jag hade en konstig dröm”, svarade jag kort och log mot honom via spegeln. Han log tillbaka, hjärtligt till och med! Vad var det som mr Weasley hade sagt åt honom då han faktiskt log helhjärtat? ”Vad gör du själv uppe så tidigt?”

”Jag funderade att gå till Diagongränden och inhandla mina varor”, sa han och granskade sin lista. ”Det blir inte billigt i år.”

”Men vi har pengar”, sa jag svagt och han nickade med en bister min. Mamma hade ärvt en hel förmögenhet av vår gammel mormor då hon dött och vi hade stått näst på tur att få ärva dem. Det kändes lite sorgligt att använda dem, men vi var tvungna för att kunna utbilda oss och pengar var till för att användas. ”Sover Cameron än?”

”Jag kikade in i hans rum innan jag kom hit, han sov som en björn i ide”, berättade Charlie roat. ”Snarkade och allting. Jag tror han kramade om någon lärobok eller nåt.”

”Han kommer säkert studera dubbelt så mycket som oss och ändå är det du som ska ta FUTT-examen i år.”

”Jag vet, allting verkar vara av en mycket större betydelse här än vad det gjorde i Finland. Det känns konstigt att faktiskt behöva öppna en bok innan skolan börjar”, sa Charlie och skakade missnöjt på huvudet. I Finland hade vi aldrig haft några läxor över loven, men på Hogwarts hade de. Hermione och jag hade gjort alla uppsatser och frågeformulär färdiga kvällen innan, Ron hade suttit och tjatat om att han inte förstod något om ryggradslösa djurens betydelse i hjärndödens trolldryck. ”Har du fått ordning på allting då?”

”Det mesta”, sa han och viftade med pergamentet. ”Bara de här grejerna kvar så är jag redo att åka.”

”Asså det var jävligt länge sen jag fick prata svenska på det här viset”, sa jag med överdriven röst. ”Eller ens svära på svenska, jag menar vafan.”

”Nej våfflan menar du”, flinade Charlie med en blinkning. ”Papa sa ju alltid våfflan då vi sa vafan.”

”Just det! Jag hade redan hunnit glömma det”, skrattade jag. ”Våfflan, oj herregud. Vart kom alla den mannens tankar ifrån egentligen?”

”Du var inte bättre själv som inte kunde uttala kanin då du var liten, kimen var det istället. Vad är kimen för ord egentligen?”

”Kimen är mitt älsklings gosedjur, sluta mobba Charlie!” Jag ryckte snabbt åt mig närmaste sak från min koffert och kastade den mot honom. Nätt och jämt hann han väja undan för mascaran att flög in i väggen istället. ”Jag har faktiskt kimen med mig.” Från kofferten plockade jag upp en sliten gose kanin som varit i tvätten alldeles för många gånger. Det som en gång varit fluffigt mjukt hade skrynklat ihop sig och nästan försvunnit helt. Kaninens dräkt förut haft skära blommor på sig och inuti öronen hade det också funnits tyg som varit blommiga, men nu hade det blekts så mycket att man endast kunde urskilja små konturer av blommor.

”Kimen”, sa Charlie varmt och skakade på huvudet åt mig då jag hårt kramade om gosedjuret (den doftade fortfarande som det hade gjort i vårt hus i Finland) och lade den varsamt ner i kofferten igen. ”Det var mormor som köpte den åt dig va?”

”Japp, till min första jul.”

Vi satt tysta en stund under tiden som jag rädde ut de sista knutarna i håret, äntligen såg det ut som det skulle med sin fina kastanjebruna nyans som löst hängde ner över axlarna åt mig.

”Jag såg dig för några dagar sen i parken från mitt fönster”, sa Charlie plötsligt då han slutat stirra ut genom fönstret. Mitt hjärta stannade i bröstkorgen på mig och en djup röd nyans hotade med att sprida sig över mina kala kinder. ”Med en blond kille.”

Ett retligt flin gick över munnen på min bror, jag vände mig mot honom och blängde tjurskalligt in i ögonen på honom. ”Och? Jag får väl träffa killar om jag vill.”

”Eller hur”, sa han med himlande ögon. ”Jag ska allt granska pojken innan du får lov att dejta honom.”

”Jag är inte kär i honom, tönt.” Ibland kunde Charlie vara så trögfattad. ”Jag har bara träffat honom en gång, vi pratade bara om Hogwarts och sånt.”

”Det såg inte ut så när ni plötsligt började kramas i gräset.”
”Vi kramades inte! Han mobbade mig för min rädsla över skelett och jag blev arg.”
”Du vet lika väl som jag att du inte kan bli arg.”
Charlie granskade mig med höjda ögonbryn, jag kunde lika bra ge upp, vad jag än sa åt honom skulle han inte ändra åsikt.

”Tro vad du vill bara”, sa jag surt och vände mig mot spegeln igen. ”Kastar du hit mascaran?”

”Ska du sminka dig inför pojkvännen?”Han plockade smidigt upp mascaran från golvet och kastade den åt mig. ”Då är det bäst jag lämnar dig i fred i fortsättningen, men kom ihåg vad jag sa om att han måste godkännas av mig först.”

Jag räckte barnsligt ut tungan åt honom då han nonchalant vandrade ut ur rummet och stängde dörren efter sig. Min bror var omöjlig då det gällde mig och killar, han betedde sig som en överbeskyddande pappa, fast värre.

___________________________________________________________________________


”Skicka smöret, Ronnyponken.”
”Varför lyfter du inte upp ditt stora arsle och går efter det själv?”
”Du är närmare och yngre så du måste göra som jag säger, Ronnyplutte.”
”Sluta kalla mig för olika smeknamn, Fred!”
”Varför då? Det är kul och...
”SLUTA!”
Varenda en runt det lilla bordet stannade upp i sina rörelser och stirrade förskräckt på Molly Weasley. Hon var högröd i ansiktet med en stekspade i högsta hugg som hon höll i en hotande ställning.

”Lugna ner dig mamma, vi skojade bara”, sa George lugnande och klappade Ron på axeln som om han var en liten unge. ”Förresten är du i vårt hus nu och att säga åt oss vad vi inte får göra skulle vara...”

”Ett ord till från dig eller Fred och ni två åker ut från ert eget hus!”röt mrs Weasley. Stekspaden kom visslande förbi örat på mig och landade i väggen bakom Ron som nätt och jämt hade hunnit ducka för den.

Harry flinade diskret bakom handen framför mig då jag skräckslaget såg från tvillingarna Weasley till Ron och sedan tillbaka till tvillingarna. Mrs Weasley vågade jag inte titta mer på efter att det sett ut som om ånga hade börjat sippra ut ur öronen på henne.

Charlie skrattade bakom handryggen bredvid mig och Cameron, som satt på min andra sida, vred sig i stolen. Jag var nog den enda som hade hoppat till av rädsla av det plötsliga utfallet.

Fred blinkade åt mig då han upptäckte min oro vilket genast fick mig att slappna av en grad, det var nog en vanlig sak att mrs Weasley började skrika. Vi återgick genast till att äta av hennes underbara mat som hon tillagat i Weasleys Vassa Varors högsta våning som tvillingarna hade renoverat till en lägenhet. Det var riktigt hemtrevligt och tillräckligt stort att alla skulle kunna umgås och äta där, men resten av familjemedlemmarna hade hyrt rum på Den Läckande Kitteln för alla fick inte plats att sova i lägenheten.

”Är ni nervösa över att få börja Hogwarts?”frågan som mr Weasley ställde då mrs Weasley hade satt sig ner med blängande blickar på sina barn var riktad mot mig och mina bröder.

”Jag är inte nervös!”sa genast Cameron och satte sig rakare i ryggen. ”Jag har läst allt om Hogwarts och kan knappt vänta tills jag slipper dit!”

”Du kommer nog att trivas utmärkt, lille vän”, sa mrs Weasley och log mot Cameron. Jag var precis lika säker på det som hon var, om inte Cameron skulle trivas där kunde nog ingen annan göra det heller. ”Ät mer nu Harry, du är så mager.”

Jag log brett åt Harry som gjorde en menande min till svar, han var oerhört lätt att prata med. Hermione och Ron bråkade mestadels vilket resulterade att jag oftast diskuterade saker med Harry. Han påminde mig lite om Draco, fast de båda var uppfostrade på betydligt annorlunda vis var de båda ändå lojala, de ville det bästa och försökte allt vad de kunde. Fast ändå var det nog deras skillnader som fascinerade mig mest, Draco var den hemlighetsfulle killen som var allmänt vältränad och försökte vara någon som han egentligen inte alls var. Harry däremot vågade lita på folk, han var riktigt okej till utseendet och hade inget val då det gällde vem han var. Han hade blivit stämplad som pojken som överlevde innan han ens varit medveten om varken sig själv eller någon annan.

”Mamma blir alltid sådär när vi tjafsar lite med varandra”, sa Fred då vi senare på kvällen satt ensamma i tvillingarnas vardagsrum. Mr och mrs Weasley hade gått tillbaka till Den Läckande Kitteln tillsammans med mina bröder som varit dödströtta efter den utsökta middagen. Jag hade tackat mrs Weasley med hela mitt hjärta och hon hade kramat om mig i säkerligen fem minuter innan mr Weasley till sist hade dragit henne ifrån mig.

”Hon tror alltid att det är världskrig eller nåt”, flinade George.

Jag satt uppkrupen i soffan intill Harry som hade Ron på andra sidan. Ginny och Hermione satt i den andra soffan medan tvillingarna satt på ryggstöden på två mycket slitna fåtöljer som definitivt hade blivit reparerade mer än tjugo gånger.

”Man ska inte ta det alldeles för allvarligt”, fortsatte Fred.
”Hon skriker varje dag.”
”Ibland varje timme.”
”Om hon är på sånt humör.”

Hermione himlade med ögonen åt tvillingarnas sätt att prata om deras mamma och vände sig istället mot The Daily Prophet som hon höll i. Jag förstod inte varför hon ville läsa den tidningen, allting den innehöll var i stort sätt lögner, lögner och ännu mer lögner.

”Men hon har varit ganska stressad efter allt det här med ni-vet-vem”, sa Ginny lågt. ”Hon gråter hela tiden då hon inte tror att vi vet om det.”

”Pappa säger att hon måste få göra det för att få allting ur sig och allt det här med Percy gör inte direkt saken bättre”, sa Ron svagt.

Percy, Rons äldre bror, hade börjat jobba på ministeriet. Ron hade sagt att Percy i princip var som frånskild från deras familj nu för tiden och det gjorde mrs Weasley hjärtkrossad. Det rev även i mitt hjärta då jag tänkte på det, jag hade alltid varit empatiskt och kunde precis förstå hur hon kände då det gällde hennes sons misstyckte om familjelivet. En gång då Charlie och papa hade bråkat hade det faktiskt varit nära på att Charlie skulle ha flyttat, men tack vare mamma redde de upp saker och ting så allting blev som vanligt igen. Det hade varit den näst värsta tiden i mitt liv.

Fred smackade ilsket med läpparna och öppnade sin andra honungsölsflaska med tänderna för att få upp korken som förseglade den. ”Han är en idiot, vi borde banka lite vätt i skallen på honom.”

George nickade instämmande och drog fram en en meter lång hammare (som gör imiterande ljud från olika lärare på Hogwarts som skriker då man slår med den) bakom fåtöljen. ”Ska vi använda den här? Vi kan ju spela in Umbridge ton då hon säger 'jag kräver ordning'.”

Vi började genast skratta åt George imitation av läraren i försvar mot svartkonster från deras förra år, Harry hade berättat allting om henne och hennes fasoner. Jag hade verkligen blivit lättad då jag inte behövde ha henne som lärare i alla fall.

”Jag såg Malfoy idag förresten”, sa plötsligt Ginny med hat i tonen. Jag ryckte omedvetet till vid hans namn, jag hade fortfarande inte berättat för dem om vårt lilla 'möte'. Det hade aldrig riktigt kommit ett rätt tillfälle och jag ville inte ta upp det om det inte passade in. Jag kunde ju liksom inte bara gå fram till dem och säga: jo förresten, jag stötte ihop med Draco för några dagar sedan, han var riktigt trevlig och vi är typ vänner nu. Mentalt skakade jag på huvudet över mina idiotiska tankar, ibland funderade jag allvarligt på ifall jag hade blivit sjuk på något sätt.

”Vad ville den mallgrodan då”, sa Ron vresigt. Han kastade regelbundet upp en av tvillingarnas nyaste uppfinning; igelkottbollen. Om man kastade den tillräckligt hårt kunde sylvassa taggar spricka ut ur skalet och fastna på de även hårdaste ytorna. Jag måste erkänna att tvillingarna var väldigt kreativa av sig, fast den där bollen var nog lite för farlig enligt mig.

”Han, Bill och Bull var tillsammans med äcklet Pansy i Diagongränden och pucklade på en förstaklassare.” Ginny gjorde dramatiska gester i luften med armarna medan hon pratade.

”Bill och Bull?”frågade jag dumt och höjde ett förvirrat ögonbryn. ”Finns det ännu fler tvillingar?”

Harry skrattade ett hjärtligt skratt intill mig och skakade på huvudet. ”Vi kallas Malfoys biffiga vänner för Bill och Bull, de är lika dumma som gorillor och liknar lite på uppblåsta babianer.”

”De heter egentligen Crabbe och Goyle”, fortsatte Ron och kastade ännu hårdare med bollen som högst troligen snart skulle spricka upp och skära in i handen på honom. Ängsligt studerade jag bollen då den flög upp och ner. ”Man vill inte möta dem ensam i korridoren.”

”Men Pansy är nog värst av dem alla, det äcklet!”Hermione hade kikat fram bakom tidningen med en ogillande grimas. ”Hon är så...ååååh!” Hermione gjorde ett ilsket stön medan hon rev i tidningen för att få utlopp för sina hatiska känslor. ”Om det inte var förbjudet skulle jag ha knuffat ner henne från toppen av astronomitornet för länge sedan.”

”Du glömmer chefen av gänget.” Fred hade ryckt åt sig hammaren från George och riktade den mot bollen som Ron kastade upp. Med en smäll föll hammaren till golvet att hela byggnaden skakade till att jag blev rädd att den skulle falla ihop. Bollen flög in i väggen och fastnade med sina vassa taggar på de blekta tapeterna.

”Herre jävlar!”utbrast Ron då han såg taggarna. ”Tänkte ni döda mig med den där saken eller?”

”Jag räddade just handen på dig”, sa Fred och himlade med ögonen. ”Sluta vara en barnunge, Ronnyponken.”

”Just det”, sa George snabbt för att undvika ännu ett gräl mellan bröderna. ”Draco Malfoy, värstingen av alla på hela skolan. Det är konstigt att han ens har några vänner, hans sätt är vidrigt och hatet mot mugglarfödda är ju diskriminerande! Han borde skickas till Azkaban för reparation av den lilla valnötshjärnan som han har.”

Modet sjönk som en sten i magen på mig, det var helt omöjligt att jag kunde ta upp Draco för dem nu. De var helt inställda att han var ett svin, vilket han högst troligen hade varit mot dem, men mot mig hade han uppfört sig riktigt okej med undantag från hatet mot alla förutom renblodiga då. Diskret gav jag ifrån mig en djup suck, jag skulle aldrig kunna berätta för dem om vad jag varit med om, de skulle aldrig förlåta mig.

Fast vad hade de med mina relationer att göra? Jag fick väl vara vän med vem jag än ville utan deras godkännande. Jag kände knappt dem heller, fast de hade ju varit väldigt snälla och välkomnande mot mig och det skulle jag alltid vara tacksam över. Det skulle kännas fel att bara säga att jag var 'vän' med Draco då de alla hatade honom. Fan Ciara, vad hade du nu lyckats med?

Misstroget sjönk jag ihop i soffan med ett krampaktigt tag om dynan som jag kramade om. Allting skulle ännu förändrats och bli till ett rent helvete kände jag på mig. Och jag som hade börjat trivas så bra med det här gänget redan...

”Mår du bra?”frågade Harry av mig och lade försiktigt armen om mina axlar. Jag kunde känna hur jag fick en brännande blick av Ginny från andra soffan, vad var det nu då?

”Jag mår fint.” En svag röd nyans hade blossat upp över mina kinder då jag mötte hans allvarliga blick. ”Lite trött bara.”

”Vi borde nog gå och lägga oss innan mamma kommer och skriker på oss”, konstaterade Ron och ställde sig upp med en grov gäspning.

Ginny steg upp ur soffan och rusade nerför trappan innan någon annan av oss ens hann reagera. Hermione tittade förundrat efter henne som resten av oss. ”Vad tog det åt henne?”

Tvillingarnas blickar gick genast mot mig och jag tittade mig oskyldigt förvirrat omkring. ”Varför ser ni alla på mig? Jag har väl inte gjort nåt?”

Ron skakade snabbt på huvudet och gjorde en avvärjande gest med handen. ”Tjejer är tjejer, ta det inte för allvarligt. Kom nu innan mamma låser in oss hela morgondagen, jag vill inte spendera sista dagen inlåst i ett rum med kvadraten som en städskrubb.”

HAAAAAAHAAAAAAAAAA MRS.WEASLEY ÄR SÅÅÅÅ COOOOOOOOL D
Och jag tror jag är kär i Charlie 0.0

Ja! Tack, awsome... bäst....
Så sant och sorligt om Draco.... :'(
Jättebra ♥ mer

Awesome!! Känns så typiskt Fred och George med hur du beskrev dem