Hon den där tjejen som är syster till Lily

Jag har inte kunnat skriva alls de här månaderna. Fingrarna kan inte röra skrivbordet när jag öppnar dokumentet.
Tack så sjukt mycket ni som kommaterat från förra kapitlet och om någon fortfarande läser den här. För jag hade slutat bevaka för en månad sedan.
_____________________________________

”Tell me about the dementors again!”
Petunia satt uppe i ett träd och såg Lily och Severus sittandes på gräsmattan under henne. Lilys ansikte var så fyllt med förundran när Severus berättade om de grå, hemska varelser som vaktade Azkaban.
Hon visste att det var fel att spionera. Men hon var motvilligt nog också ganska nyfiken på dementorerna.
Plötsligt så kände hon hur grenen hon satt på gav vika. Den knäckte till och hon föll, löven virvlade, hennes skrik var högt och i några ögonblick var panik och rädsla av det som väntade det enda hon tänkte på.
Hon landande med grenen under sig, men av rädslan så började hon gråta.
Lily tittade på Severus, på Petunia, sprang fram till sin skadade syster och hjälpte henne upp.
Petunia orkade inte lyssna på deras bråk, hon var fortfarande paralyserad och det enda hon hade i huvudet var känslan av att falla. Lily skrek något, Severus skrek något och plötsligt var de på väg hem.
Lily kunde inte förstå hur Severus, hennes bästa vän, hade kunnat göra något sådant som att skada Petunia. Hon hade kanske haft fel honom.
Han kanske var galen precis som alla sa att han var.
Petunia kom in i sitt rum. Stirrade upp i taket.
För där så hade hon haft en lampa.
Men nu var det ingen lampa där, konstigt nog.
Den hade fallit ner på golvet och var trasig.

Lily hade alltid tyckt om lukten av tågstationer. Blandningen av metallen, det smutsiga golvet och lukten av bränt som bildades när tågen stannade var helt unik. Det var märkligt, det visste hon, men hon kunde helt enkelt inte låta bli att ta ett djupt andetag med näsan och känna den speciella lukten strömma in mellan näsborrarna.
En bit bort stod Severus med sin mamma. Hon såg sur ut och Severus skakade hand med henne när han sa hejdå.
Han kramade henne inte.
Lily däremot kramade sina föräldrar hårt. Hon kände en liten tår rulla nerför kinden.
”I'll miss you. I love you.”
”We love you too, dear. We'll miss you too, but remember to have fun.”
”I will.”
Sedan kramade hon Petunia.
”I'm sorry you can't go,” viskade hon. Petunia öppnade munnen för att säga att allt var orättvist, men sa istället något annat för att själv må bättre.
”It's only freaks like you and Severus who go to that school.”
Lily backade från sin syster, gav henne en arg och ledsen blick men tog sedan sin koffert, gick med stela steg genom väggen till perrong nio och tre kvart.
Och det var då som Petunia sprang fram till Severus.
”What do you want?” frågade Severus med äckel i blicken.
”Take care of my sister. Promise me that.”
Severus blick klarnade lite. Han mötte hennes bruna ögon, nickade.
”I promise.”
Sedan gick han genom väggen också.

AWESOME!!!!!!!!!!

Jättebra! Superbra! Extremt bra!

Men åh så duktig du är ♥

Vad bra för mig att jag inte slutade bevaka, då hade jag missat det här jättebra kapitlet!

♥♥♥♥♥♥♥♥♥ Awesome, just awesome

Braaaiii

Amazing, speciellt slutet var helt fantastiskt!♥♥♥

LOVE it! Tycker verkligene om din ff
Tycker också om hur du växlar mellan engelska och svenska.
Hoppas du får tid och lust att fortsätta skriva