Om du visste sanningen [Dramione]

Bra skrivet! Jag hatar Pansy, hon går mej på nerverna X'D

FANTASTISKT!

SUPER!!!!

Jag bönfaller dig Maja! Skriv mer, den är såå bra

Jag läser och tycker den är jättebra, men det drar mycket på min tid att skriva kommentarer. Du har inte gjort något fel, jag är bra upptagen. Läser ändå vad som än händer.

Jaa... Man kan ju skriva liiite till...


Kapitel 7 ~Början på slutet


Jag låg vaken tidigt på morgonen och tänkte på vad jag sagt till Hermione, vad jag sagt till mig själv! Jag hade gång på gång lovat mig själv att glömma bort Hermione, men utan resultat. Kanske om jag fick henne att hata mig? Eller kanske inte. Jag hade sagt att vi skulle ses igen, men jag kunde inte. Samma sak om och om igen. Nu var det dags att få detta från tankar till verklighet! Jag reste mig upp, satte på mig min klädnad och gick ner till uppehållsrummet med alla mina böcker. Jag skulle vänta på Pansy där.
Jag satte mig i en fåtölj framför brasan. I den såg jag Hermiones fladdrande hår. Jag vände bort blicken.
Sakta fylldes uppehållsrummet på folk, alla väntade på att frukosten skulle bli serverad. Pansy verkade utnyttja all tid hon kunde i sin sovsal, för när hon kom ned var det tio minuter efter att salen "öppnat".
"Pansy!" ropande jag. "Jag har väntat på dig!" Hennes kinder började skymta i rosa.
"Har du? Om du hade sagt..."
"Det gör inget." avbröt jag. Jag gick och ställde mig bredvid henne. "Ska vi gå?" Hennes kinder började skifta i rött nu.
"Mmm.." Med Crabbe och Goyle på släptåg började vi gå upp mot salen. Jag tog Pansy's arm.
När vi kom upp i den gigantiska hallen såg jag Hermione. Hon log och vinkade, men jag fick anstränga mig för att behålla mitt pokerface. Hon såg lite sårad ut, men gick in i salen som om ingenting hade hänt. Det här var början på slutet. Trots att vi bara känt varandra i cirka fyra veckor skulle det snart vara slut. Snart skulle jag glömma bort henne.

NEEEEEJ!! Draco hur kan du....

OMG NOOOOO VARFÖR DRACO?!?!?!?!? O.o

Skriv mer!