New Orleans vampires

"Och om jag inte vill döda?" frågade hon men hon visste svaret utan att han behövde svara. Hon var tvungen, eller hon skulle vilja det. Det var väl som vattnet tänkte hon då hon fick det av honom, hon skulle inte överleva utan vatten.
Döda? Det här vampyrlivet verkade inte toppen även om det hade sina fördelar, speciellt och komma hit så mycket rikedom hade hon aldrig sett.
Hon sveper glaset i ett stort glas, hon var törstig, konstigt? Kanske inte? Hon hade ätit mycket.....
Lavinia lät tankarna gå och såg in i brasan.
"Hur många vampyrer finns det? Finns de överallt? Hur gamla är de?" frågar hon och ser upp på Dorian.

Dorian log sorgset till svar. De hade inget val. Även om en vampyr bestämde sig för att inte döda, drev febern dem alltid till det. Dorian hade i sin ungdom bett att vli inlåst av en väninna, som inte visste vad han var. Han beordrade henne att inte släppa ut honom vad som än hände: han tänkte se om febern skulle passera. Efter någon vecka blev han som galen, men hon släppte inte ut honom. Då han lugnade ner sig hade hon öppnat låsen, och Dorian hade ögonblickligen dödat henne, driven till vansinne av hunger.
"Jag vet inte?" svarade han på hennes fråga om vampyrerna. "Vi är utspridda över hela världen. Vi lever länge, men föder sällan. De flesta har adapterat sig till människolivet, men det finns de som ser människorna som mat, inget annat."

Lavinia nickade och ställde från sig glaset, tungt slöt hon ögonen men lyssnade till honom om han skulle närma sig oombeddes.
"Varför föder ni sällan? Det skulle väl göra vampyrsläktet starkare?" sa Lavinia, något stämde inte, eller annars var det bara som hon misstänkte. Hon ville inte in i det här, men det hade räddat henne. Tänk om hon hamnat hos en annan? Hon hade troligen dödat en massa. Tänk om han inte funnit henne. Samt såhär bra hade hon aldrig bott, vackert, rikt och hon skulle bli bildad med.

"För att modern överlever aldrig födseln", svarade Dorian kort och vände blicken mot lågorna. Det kändes mysigt, att sitta där vid elden med Lavinia. Dorian visste inte när han senast hade kunnat beskriva något med ordet 'mysig'.
"Det är förståeligt att de inte vill offra sina liv villigt. Men då en vampyr älskar, älskar den kraftigt, och då är man villig att göra stora uppoffringar." Dorian stängde ögonen och lyssnade till Lavinias andetag, som var så lugna nu jämfört med tidigare.
"Jag önskar att det inte vore så, men än har jag inte funnit något som skulle hjälpa." Han hade dock aldrig varit på plats då en ny vampyr föddes, så han visste inte om han skulle kunna hjälpa. Några år sedan hade han läst om ett människobarn som hade skurits ut ur sin mor då hon inte orkade föda honom, och han hade länge undrat om det skulle vara lösningen för vampyrernas problem. Dorian skulle antagligen aldrig få chansen att ta reda på saken.

"Åh" var det enda Lavinia först fick fram vid nyheten. Hon hade alltid trott att hennes mor levde, men kanske hennes far?
"Förstår inte att man skulle offra sig för en sådan sak." sa Lavinia oförstående och insåg att hon hade varit orsak till sin okände mors död.
"Jag trodde att min mor kunde vara vid liv. Det var storm den natten jag kom flytande i en korg till ön. Som den där pojken." berättade Lavinia och syftade på Bibelns Moses i vassen.
"Ett skepp hade förlist och de hittade mig bland massa vrakdelar. Inlindad i ett vitt skynke, med ett sådant fast annorlunda." sa hon slog upp ögonen och pekade på en av vapenskördarna över spisen och såg frågande på Dorian.

Dorian lyssnade intresserat på Lavinias berättelse om sina rötter. Han log lätt åt jämförelsen med Moses, men då hon pekade på vapenskölden blev han fundersam. Den han hade var symbolen för att urgammalt adelsläkte från Frankrike, ett släkte som dött ut länge sedan, med undantag för honom då såklart.
De äldre vampyrerna var ofta från något högvärdigt släkte, då deras föräldrar funnits runt så länge att de hunnit ta sig upp i samhället. Gamla vampyrer nöjde sig sällan med att leva som en okänd, fattig bonde.
"Har du det kvar ännu? Skynket?" undrade han slutligen. Det kunde ge någon inriktning varifrån hon kom. Dorian hade dessutom i sin bibliotek en gammal bok dit han samlat bilder på vapensköldar han visste hörde, eller hade hört, till vampyrer och vampyrsläkten. Om hon kunde hitta sin därifrån...

Lavinia tvekade och tog bort blicken från vapenskölden och såg på Dorian.
"Nej, jag har inget kvar slavhandlaren tog allt förutom särken jag hade på mig. Han ville väl sälja allt av värde." mumlade hon och sänkte blicken, inte för att hon ägt mycket men saker av minne hade gått upp i rök då byn brann ner.
"Men jag minns ur det är utformat tror jag." sa hon slöt ögonen för att försöka dra sig till minnes.
"Det är blått och gult, sedan har det några fågelvingar eller liknande." sa hon nickade och såg på Dorian.
"Vad innebär ett sådant märke?" frågar hon intresserat i oskuldfullhetens tecken.

Dorian kunde inte placera emblemet hon beskrev genast, men det betydde inte att det inte skulle finnas i hans bok.
"Förr hade inflytelserika släkten sina egna vapensköldar, och vampyrer har sina egna släkten. Vissa av dem är kända även i människovärlden. Jag har samlat de jag träffat på i en bok i biblioteket, vi kan imorgon se om vi hittar ditt därifrån", svarade Dorian och kastade en blick på klockan på väggen. Det var litet över midnatt och Lavinia måste säkert vara trött.
"Du vill antagligen sova något i natt, så jag föreslår att vi fortsätter vår diskussion imorgon?" sade han och ställde sig upp. "Du får vara här så länge du önskar, jag tänker inte längre hindra dig om du vill ge dig iväg. Men jag lovar att du kommer att vara i säkerhet här, och jag kan lära dig allt du vill veta om du bestämmer dig för att stanna."

Lavinia nickade och log lite, "Låter som en god ide, om den nu finns där." sa hon tvivlade då hon själv inte kunde tänka sig in i en adelssläkt. Hans erbjudande lät lockande och även om inte tilliten fanns helt där så hade rädslan släppt sitt grepp om henne. Men hon hade ingen annanstans att ta vägen, hennes by var nerbränd och de få som var kvar i livet sålda som slavar.
Hon bet sig i läppen och ställde sig upp, hon stödde lätt på foten då isen smällt.
Hon mötte hans blick men visste inte hur hon skulle säga det.
"Du äger mig?" sa hon i frågande tonfall då hon inte var säker på det. Men han hade lagt ner enorma summor på henne och nu skulle hon även få bo där och lära sig saker? Han gav så mycket och vad hade hon gjort? Inget, förutom att råka säljas som slav.

Dorian såg förvånat på henne; han hade alldeles glömt att han faktiskt köpt henne. Han skakade slutligen på huvudet med ett leende.
"Inte längre. Jag har hellre en gäst än en slav", svarade han bestämt. Enda orsaken varför han köpt Lavinia var för en måltid. Med hushjälpet han betalade för att komma om dagarna hade han ingen nytta av slavar. Och att äga en vampyr var förnedrande för den ägda parten. Det fanns vampyrer som vägrade böja sig för en blodmästare, och även de krävde respekt och jämbördighet.