Ett misstag, en förändring [Dramione]

Tackar, var ganska nöjd med det här kapitlet faktiskt



OMG ny läsare!! :' )) TACK så mycket!

Du gör rätt i att vara nöjd. Önskar jag kunde skriva såhär

Fantastiskt! hahhahaha kuuul att se Ron full & Neville och Luna är sååå gulliga!

Okej så det här kapitlet kanske inte är lika intressant och roligt som de innan, men det är ändå viktigt och allting blir mer förstående av det fastän det är lite trögt... Det är från Dracos synvinkel, hoppas jag inte har förstört något nu för har aldrig skrivit från hans perspektiv.. TACK för era varma kommentarer och förhoppningsvis ska ni gilla det här kapitlet också! :'' ))



Kapitel 7
”Den egentliga Draco”

Dracos POV

Hon var helt klart förtrollande vacker, jag hade faktiskt menat det fastän det inte hade varit meningen att komma ut så seriöst. Det var som om något hade förändrats under den lilla stunden som vi hade spenderat i källaren. Jag visste inte vad som flugit i mig, jag hade inte kunnat kontrollera mina impulser och plötsligt hade jag slängt ur mig att jag tyckte att hon var vacker. Det värsta var nog det att jag faktiskt hade menat det, det hade inte varit något som jag bara sagt för att komma lättare undan. Jag hade kallat en smutsskalle för vacker. Far skulle ta livet av mig och ändå var allting hans fel.

Under hela min livstid hade jag uppfört mig som en perfekt son, den som aldrig egentligen gjorde något fel och uppförde sig som en ängel inför vuxna. Far hade uppfostrat mig till en ordenlig gentleman, som skulle uppföra sig som en vuxen då andra vuxna fanns i närheten. Men genast som han hade vänt ryggen till hade jag aldrig kunnat hålla mig, att se andra barn springa och ha roligt utanför huset hade rivit mig i hjärtat. Även om det hade varit äckliga mugglare som min avundsjuka hade riktats mot.

Far hade alltid krävt mycket av mig, under mitt första år på Hogwarts hade han nästan skrikit på mig för att jag inte hade lyckats slå smutsskallen Granger i ett prov. Jag har aldrig slagit henne i ett prov, endast fått lika bra vitsord. Det hade gjort min far förkrossad, han hade sagt att ifall jag inte förbättrade mig skulle han kasta ut mig på gatorna dit jag hörde. Min mor skulle dock aldrig tillåta det, men hotet var tillräckligt för att jag skulle förstå vinken.

Min uppväxt hade inte innehållit mycket frihet, jag hade i och för sig varken sysslor eller påtvingande saker att göra hemma. Redan första dagarna som jag kunde använda mig av hela meningar att uttrycka mina viljor hade jag skrikit åt husalfen Dobby att städa mitt rum, det hade gjort min far mycket stolt. Genom åren hade jag även blivit lärd att renblodighet var det enda som kunde accepteras, att resten av människorna skulle behandlas som kryp.

Sedan, då jag hade fyllt fem, hade jag fått min första riktiga kostym. Far hade tvingat mig att gå med den en vecka i sträck, fastän jag hade gråtit och sprakat, han sade att riktiga män alltid skulle gå med kostym. Till sist hade jag lärt mig att det inte var någon idé att säga emot honom, kostymer var Malfoy familjens signatur. Jag var precis som min far på den faktorn.

Min mor hade däremot skämt bort mig, jag fick i princip göra vad som helst i hennes ögon. Det hade varit hon som lärt mig hur jag kunde leka, hon hade köpt hem kvastar som jag kunde flyga med hemma på herrgården medan far varit på arbetet. Far hade dock en dag hittat kvasten, han bröt den mitt itu framför ögonen på mig. Jag hade varit fyra år och förstod inte innebörden med att göra sin far besviken. Men den dagen förstod jag vad det betydde och allt efter det har jag aldrig gjort något försök att säga emot min far.

Han hade i och för sig senare förstått att quidditch var något som jag gillade och hade talang i, vilket gjorde att han tvingade på mig en kvast och sa att jag skulle öva flera timmar om dagen. Jag gillade ju quidditch, men jag fick inte sluta fastän jag hade tröttnat eller var utmattad. Far hade sagt att utmattning var för veklingar och Malfoys var inga veklingar.

Far var ingen som man lekte med, han hade kontakter som kunde ta ner en på en gång. Jag behövde knappt lyfta fingret för att förstöra någon som hade gjort något som jag inte gillade. Far hade inflytande överallt och det tog jag såklart till min fördel. Han var en hänsynslös man då det gällde andra individer, men mig och mor kunde han ibland kasta ett öga på och faktiskt visa oss värdiga. Jag och far hade ändå inte svårt att diskutera saker, han krävde att jag skulle berätta allting för honom om skolan. En del av mig förstod att det berodde på att jag gick på samma klass som Potter, men en annan del av mig ville tro att det var för att han faktiskt brydde sig om mig.

Sedan var det den delen då jag vägrade göra något som han tyckte att var rätt. Som yngre hade jag ofta vågat säga emot honom, försökt få honom att förstå att det var fel och att jag inte ville. Min far tålde inte olydnad, olydnad betydde dålig uppfostran och dålig uppfostran ledde till en skam för släkten. Vilket i sin tur ledde till straff. Då jag hade fyllt sex år hade jag äntligen förstått innebörden med vad släktens rykte betydde, jag började uppföra mig mer som far och till sist hade jag blivit en mindre kopia av honom.

”Mycket bra, son”, hade han sagt dagen som jag sparkat Dobby efter att jag beskyllt honom för att ha fällt min fars heligaste trofé i salongen på Malfoys herrgård. ”Det kanske finns en riktig Malfoy inuti dig i alla fall.” Det hade egentligen varit mitt fel, jag hade inte varit tillräckligt uppmärksam då jag sprungit omkring med en miniatyr av en gyllene kvick. Nästa stund hade gyllene kvicken flugit genom rummet och slagit ner trofén, Dobby hade bara varit vänlig och börjat sopa upp delarna. Far hade rusat in i rummet och av ren impuls hade jag sparkat till alfen i ryggen.

Jag hade tittat upp mot honom med rädsla i ögonen, vilket jag snabbt hade lärt mig att gömma undan eftersom rädsla även var en svaghet. Att bli en mobbare och få hög status i skolan hade alltid varit en självklarhet för mig, att få andra att bli rädda för mig och respektera mig hade varit det viktigaste i just den stunden som jag lagt min fot på plattform 9¾. Far hade i och för sig sett till att lära mig allting som hade med status att göra, han sade att det inte fanns något som kallades för vänner. Det fanns en född ledare, alltså jag, och flera undersåtar som skulle följa min minsta vink, alltså Crabbe och Goyle. De idioterna. De följande åren hade även Blaise hakat på samt några andra elever från mitt elevhem, men dem gick jag inte runt med på samma sätt som med Crabbe, Goyle och Blaise. De andra kunde jag bara kalla på om jag behövde dem till någon skitgöra.

Men då jag låg där, i soffan tillsammans med ingen annan än smutsskallen Hermione Granger, kände jag ett sting av ånger. Jag borde inte göra det här, använda henne till min fars behov. Allting hade varit planerat, varenda detalj som hade påverkat de följande händelserna som följt dansande efter mig. Än en gång hade jag endast behövt knäppa med fingrarna för att få min vilja igenom. Att övertala några idioter till hufflepuffelever att ordna en fest hade varit mycket lätt. Medan Granger själv hade lyckats fixa resten genom att dricka sig stupfull. Det hade varit för enkelt att utnyttja henne och sedan dumpa henne. Men något höll på att gå snett i min geniala plan. Jag höll på att få känslor för henne, äkta känslor.

I början hade allting varit ett skådespel, ett spel som min far var makthavare över. Jag var likt Granger endast en spelpjäs som skulle användas tills Granger föll sönder utan att förstå vad som egentligen hade hänt. Och vid det laget skulle jag redan vara långt borta. Far hade sagt att uppgiften hade varit jag, jag skulle utnyttja Granger för att hålla hennes tankar borta från mörkrets herre och dra henne ifrån Potter, att de på det sättet kunde arbeta ostört utan att behöva tänka på att Potter skulle få reda på något. Det hade aldrig varit meningen att jag skulle få känslor för henne, snarare tvärtom. Jag skulle få henne på fall för att sedan få henne att se ut som en idiot. Det hade på sätt och vis varit min idé, men dock på befallning från mörkrets herre själv som kommit via min far.

Far hade varit stolt dagen då han kommit hem och berättat att han hade fått uppgiften att försöka hitta profetian som mörkrets herre ville åt, jag hade aldrig kunnat tro att jag hade varit en del av planen. Vilket jag till min förvåning hade blivit indragen i. Att utnyttja Granger hade i början känts roligt och skadeglatt, nu fick det mig att känna mig illamående.

Egentligen hade jag hoppats på att jag skulle ha varit klar med henne efter festen, men min far hade andra planer. Jag hade även försökt varna Granger om mina handlingar genom att berätta för mina så kallade vänner att jag endast hade utnyttjat henne och försökt få henne att förstå vad allting handlade om. Men far ville att jag skulle gå längre än så, för att försäkra sig om att hon inte hade några som helst planer tillsammans med Potter på att kämpa emot mörkrets herre på en längre tid. Far hade sagt att bara jag fick henne på fall skulle hon göra precis som jag befallde.

Hon liknade på en ängel där hon låg, med fridfullt ansiktsuttryck och håret som lätt föll över henne axlar. Händerna hade hon under huvudet för att lyfta upp det i en högre ställning än den övriga kroppen. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle ha blivit intresserad av en mugglarfödd, det gick emot alla mina principer, det var förbjudet, äckligt och helt klart oförlåtligt. Ändå var det som om jag visste att jag alltid hade varit svag för henne, förmodligen omedvetet alla dessa år som vi gått på Hogwarts. Om det inte hade varit för min överbeskyddande mor skulle jag aldrig ha behövt gå på den här hemska skolan, jag skulle ha fått chansen att få en mycket bättre utbildning på Durmstrang som min far hade velat. Men mor hade inte velat att jag skulle utbildas så långt hemifrån och fått far att ändra sin åsikt.

Försiktigt strök jag handen för Hermiones kind, hon ryckte till vid beröringen i sömnen men fortsatte sedan lugnt att sova. Jag suckade tungt, jag hade inte sovit en blund den natten, fastän jag hade lagt mig ner så varsamt och försiktigt som möjligt bakom henne för att få en bekvämare ställning hade det inte hjälpt ett dugg. På min fars indirekta önskan hade jag även lagt armen beskyddande om henne, jag visste inte hur hon skulle reagera över att jag hade lagt mig ner intill henne i soffan. Förmodligen skulle hon börja skrika på mig, men det var mer roligt nuförtiden än något som jag avskydde. Granger var mycket komisk då hon var ilsken, det fick mig att känna mig vid liv.

Klockan kunde inte vara med än halv sju på morgonen och förmodligen skulle det ta någon timme innan Snape skulle komma ner till fängelsehålorna för att kolla sina förråd. Jag visste att han alltid brukade kolla förråden, eftersom han alltid var rädd över att något skulle försvinna. Vad han egentligen förvarade i det här utrymmet hade jag ingen aning om, kanske var det något till mörkrets herre som han höll säkert tills det kom till användning.

Hermione rörde oroligt på sig i sömnen, jag kände det eftersom hon spände sig som om hon var rädd och en rysning gick genom kroppen på henne. Reflexmässigt kramade jag hårdare om hennes mage där min hand milt vilade. Mitt huvud låg mot armstödet på soffan, precis ovanför hennes så att jag kunde få en bättre syn på vad hon höll på med eller ifall hon vaknade.

Jag hade redan förberett mig på alla reaktioner då hon vaknar, antingen skulle hon hoppa upp ur soffan och börja skrika på mig att alla andra i rummet vaknade. Eller först vakna förvirrat utan att förstå att jag låg bakom henne, då skulle hon högst troligen rycka till och falla ner från soffan, eller det sista alternativet; vända sig mot mig och kyssa mig.

Det sista alternativet hade jag endast i bakhuvudet eftersom jag skrattade åt det. Jag hade kommit på det alternativet bara för att jag hade haft tråkigt och tyckte att det var det minst troliga.

Plötsligt gick dörren upp och med en smäll flög den i väggen att den var nära på att hoppa ur gångjärnen. Alla i rummet vaknade med ens och satte sig yrvaket upp. Hermione hade genast satt sig upp i soffan utan att hon hade lagt märke till mig.

”Jaså, vad har vi här då?”sa Snape roat som stod i dörröppningen och lät blicken glida över var och en av oss i rummet. Jag kunde inte låta bli att le skadeglatt, jag och Blaise skulle helt klart klara oss från ett straff medan resten av dem skulle få åtminstone en veckas kvarsittning tillsammans med min favoritlärare.

Harry hade satt sig upp och slagit huvudet i bordet, till min stora skadeglädje. Jag och Blaise utbytte en snabb, menande blick, han hade förstått samma sak som mig.

”Det ska bli trevligt att höra er förklaring på det här”, fortsatte Snape hånfullt med ögonen fästa på Harry med sådan avsky som inte ens jag kunde skicka ut. ”Potter, vad gör du på golvet?”

Han hade satt sig upp medan han gned sig om bakhuvudet där han slagit i bordet, glasögonen hade åkt på sned och han såg mer än skrattretande ut. Weasley däremot såg ut precis som om han hade alla tiders bakfylla, vilket var mycket troligt efter den gamla eldwhiskeyn.

Potter blängde iskallt upp mot Snape, som hade börjat le smått i ena mungipan. Hans mörka ögon förflyttades sedan över till mig, där jag fortfarande halvt låg i soffan med Granger sittandes bredvid mig. Leendet i mungipan växte sig allt större.

”Mr Zabini och mr Malfoy”, sa han tonlöst fastän jag förstod hans vink. ”Jag tar hand om er två senare, iväg med er.”

Jag gav Blaise ett brett leende innan vi båda skyndade oss ut ur rummet. Jag hade inte ens besvarat Hermiones förvirrade blick, eftersom jag hade varit för självupptagen med att känna mig överlägsen. De andra skulle helt klart få en uppläxning de sent skulle glömma, själv tyckte jag förstås att det var väldigt tillfredsställande.

”Du skulle ha sett Grangers min då hon upptäckte vad som hände”, sa Blaise genast som vi kommit fram till ingången till vårt sällskapsrum. ”Den var obetalbar.”

”Hon har ingen aning om vad som händer”, sa jag med lätt skrattande ton. ”Den lilla smutsskallen kommer känna sig långt ifrån intelligent då hon fattar att allting bara är en lek.”

Jag hade egentligen inte ljugit för Blaise, allting var en lek. Eller det borde vara en lek, för min far och mitt egentliga jag tyckte att det var en lek. Men ändå var det något smått, irriterande läte som skrek åt mig innerst inne att sluta leka med hennes känslor och inse fakta. Men jag skulle absolut inte låta det ske, inte nu då jag hade kommit så pass långt på min plan att förgöra henne och Potter. Weasley var förstås också med på ett hörn, men han föll inte direkt för mitt intresse, hans äckliga förrädare till familj var tillräckligt av en börda redan.

”Ormtunga”, sa Blaise då vi stannat vid väggen som genast sköts upp och vi passerade in till sällskapsrummet. Jag hade alltid känt mig hemma där, det var exakt på det stället som jag kunde vara den som jag anförtrodde mig till – den egentliga Malfoy. Det var mitt rike och jag skulle inte låta någon ta det ifrån mig.

Det mesta därinne gick i en mörk nyans av grönt och silver, precis som elevhemmets färger. Ormens symbol fanns nästan överallt i rummet för att man säkert inte skulle missa att man hörde till det bästa elevhemmet av dem alla, nämligen slytherin. Jag kunde inte förstå hur någon skulle vilja höra till ett annat elevhem än det, för mig var det en ren självklarhet att jag tillhörde slytherin, då det gällde smutsskallar kunde de lika bra hamna i hufflepuff precis som alla andra idioter förutom Potter, Weasley och Granger som helt klart hade blivit tilldelade fel elevhem.

Jag och Blaise slog oss genast ner vid sofforna intill den öppna spisen då vi kom in, vårt vanligaste ställe som vi var på då vi var inne i elevhemmet. Vi vistades i och för sig mest utanför sällskapsrummet efter lektionerna, med tanke på att det oftast fanns något offer att tortera med flygande snöbollar på vintern eller kallbadsduschande förtrollningar. Jag var utmärkt på att kasta förhäxningar och kunde till och med några besvärjelser som de flesta andra i min ålder inte kunde. Om man inte räknade med Granger förstås, det överbarnet.

”Tror du att hon gick på det?”frågade plötsligt Blaise fullt allvarligt. ”Att du skulle vara kär i henne förstås.”

”Jag tycker själv att jag spelade den biten ganska bra”, sa jag och sträckte stolt på mig. ”Men det var för jävligt att Potter skulle dyka upp i korridoren, annars skulle jag helt klart ha haft henne i mina armar redan.”

Blaise ryckte på axlarna. ”Kanske det, men hon är inte direkt dum.”

”Tyvärr är det sant”, muttrade jag och lutade huvudet mot handen under tiden som jag desperat försökte skjuta bort en bild av hennes sovande ansikte från huvudet. Hon hade varit så söt, fridfull och faktiskt inte alls lika motbjudande som jag tidigare hade intalat mig själv att se henne som. ”Men jag kommer få henne, det ska du få se.”

”Du kan ju bjuda henne på middag”, skämtade Blaise. ”Med levande ljus, kuddar och … ”

”Äckla mig inte mer Blaise”, varnade jag och gjorde en grimas. ”Det räcker med att jag satte på henne, mer än det borde jag inte behöva göra.”

Blaise gjorde en motbjudande min och skakade på huvudet medan han stirrade in i elden. ”Jag kan inte förstå hur du kunde gå med på det, med en smutsskalle ännu till.”

”Farsan säger alltid att de endast duger till en sak”, flinade jag och blinkade mot Blaise. ”Tydligen hade han rätt, precis som han brukar.”

”Men det är ändå äckligt”, fortsatte Blaise.

Jag ville slå honom, skrika på honom och riva sönder honom. Jag ville inte att någon skulle prata om henne på det sättet, hon var inte alls som han trodde, hon var inte alls den som jag trodde hon var. Granger var en ängel, en människa som man kunde lita på, precis en sådan person som jag skulle behöva i mitt liv för att kunna motstå min far. Men det skulle aldrig hända, jag var fast i min fars grepp och skulle aldrig komma ur det hur jag än bar mig åt. Granger skulle falla, vare sig jag ville det eller inte.


~Dramione~ett misstag~en förändring~


Dagen gick segt framåt som då man satt på en dödande föreläsning som aldrig verkade ta slut. Redan efter dubbeltimmen i trollkonsthistoria trodde jag helt klart att jag skulle dö, professor Binns svepte omkring framme i klassrummet som om han fortfarande trodde att han var vid liv. Han pratade ännu till med en sövande, gammaldags röst som var ännu mer inbjudande att somna till. Jag kunde nästan slå vad om att professor Binns var över åttahundra år gammal med tanke på hans löjliga kläder med den utstående kragen och långa, slitna kostymen. Förmodligen hade han luktat mycket illa då han fortfarande varit vid liv också, som tur behövde inte vi utstå stanken nu i alla fall.

Jag spenderade i princip hela lektionen genom att stirra ut genom fönstret med en uttråkad blick, Blaise sov bredvid mig med halvöppen mun, förmodligen var han trött efter att vi spenderat natten i förrådet. Själv kunde jag inte sova, mina tankar hindrade mig. Senaste gången som jag hade sovit en djup sömn utan störande tankar hade nog varit förra året, då mörkrets herre inte hade varit existerande på sätt och vis. Det som gjorde mig mest skrämd var tanken på att jag snart skulle ansluta mig till hans dödsätare, som var min fars önskan. Min mor grät i princip varje dag då far nämnde det upprepande gånger. Jag själv hade förstås ingen talan, men att en tatuering av mörkrets märke skulle brännas in i underarmen på mig skrämde mig mer än något annat. Det var ett märke som jag aldrig skulle bli av med, något som skulle sitta kvar i all evigheters evighet och påminna mig om mina misstag.

Det var förstås en stor stolthet för vår familj om jag skulle bli en av dem, far skulle se på mig som någon som var mycket mer värd. Förhoppningsvis skulle han då se mig som en jämlik och inte längre behandla mig som en besvikelse. Mor skulle helt klart inte kunna sova på flera nätter, om ens det, hon skulle dö av oro över mig. Hon var alldeles för överbeskyddande, för varsam, men hon var min mor och jag älskade henne.

”Vakna Blaise”, snäste jag och slog till min kompis i armen då det äntligen ringde ut. En lättnad sköljde över mig då vi äntligen hade kommit ut ur klassen till friheten igen. Om man alls kunde kalla det för frihet, innanför de höga murarna var det mer som ett öppet fängelse.

”Vad har vi nu för timme?”frågade Blaise och gäspade stort medan han sträckte på sig. Crabbe och Goyle hade anslutit sig till oss med sina tjockskalliga miner, fastän Goyle faktiskt hade växt till sig och blivit en person som jag inte hade kunnat föreställa mig för tre år sedan. Crabbe däremot var fortfarande lika mycket till matvrak och brydde sig mer om bakelser än något annat.

”Håltimme”, svarade Pansy Parkinson och log strålande mot mig med sin motbjudande leende. Hon var precis en sådan renblodig som far skulle tycka att jag skulle gifta mig med efter Hogwarts, någon som var som vår familj. Själv fann jag henne som en hemsk människa som inte gjorde annat än äcklade mig.

”Perfekt”, sa jag och log tillgjort tillbaka. ”Kanske hittar vi någon snorunge vid innergården som vi kan spendera vår tid på.”

Med det gick jag tvärs över korridoren och fortsatte mot hallen, jag behövde inte ens titta mig över axeln för att förstå att resten av medlemmarna följde efter mig. Idioter, tänkte jag irriterat, att jag aldrig skulle lämnas ifred. De följde efter mig som insekter, hur man än viftade och slog fortsatte de att surra runt en.

Solen gassade högt ovanför våra huvuden, fastän klockan knappt hade slagit elva på förmiddagen. Det var väldigt varmt ute för att vara så sent på sommaren, eller tidigt på hösten kanske man skulle säga. Jag hade alltid gillat vintern bäst, då det var som mörkast och dystrast. Då jag varit yngre hade vi alltid spenderat somrarna på sommarstället, då hade förstås det varit min favoritplats, men även det hade förändrats sedan jag börjat Hogwarts. Ingenting av det som tidigare betytt något för mig fanns kvar, allting kändes mycket mer deprimerande på något sätt. Jag var inte samma pojke som jag en gång varit, och allting var på grund av min far och hans tal om mitt öde.

Smidigt hade jag klättrat upp i ett av de två träden som fanns på gården, det hade varit min plats förra året och jag gillade att sitta där. De andra gängmedlemmarna, förutom Blaise, hade ingen chans att klättra upp i trädet på grund av dess höjd. För mig, som hade klättrat i träd sedan jag kunnat gå då inte far hade sett på, var det en enkel match att slippa upp i den stora almen. Att klättra hade blivit min flyktväg från sådant som jag inte gillade, jag kunde gömma mig bland träden där ingen i vanliga fall skulle leta efter mig. Alla gömställen som fanns på herrgården kände far till och där hade jag ingen chans att gömma mig för varken honom eller någon annan.

Jag kastade upp benen framför mig mot en svagt sluttande kvist medan jag lutade ryggen mot grenen mitt emot som sluttade brantare uppåt. Det kändes aningen som att sitta i en soffa, bara att trädet var betydligt hårdare.

”Du där!”ropade Crabbe med sin mörka, skrämmande röst åt en andraårselev som passerade vårt ställe. Pansy höjde genast huvudet där hon satt under trädet på bänken med block och penna i famnen. Korkad som hon var hade det ingen skillnad ifall hon gjorde läxorna till ämnena, de var ändå alltid fel. Som var till min tillfredsställelse eftersom jag kunde dem utan att ha skrivit ner dem.

Andraårseleven var från ravenclaw, en spinkig liten kille som hade fyrkantiga glasögon och utstående öron. Jag själv hade redan haft tillräckligt roligt med honom förra året, han hade inte vågat sätta sig fot i närheten av utsidan då det varit snö ute då jag gett honom en rejäl omgång. Fan det hade varit kul att se hur han sprungit gråtandes in genomblöt efter snön som jag tillsammans med Goyle hade kastat på honom. Att förhäxa snöbollar var min specialitet, ryktet om mina kunskaper hade spridits som en löpeld genom hela skolan. Vilket ledde till att alla små elever inte vågade sätta en fot på just den här innergården.

Adam, som pojken hette, stirrade skräckslaget från Crabbe till Goyle som hotande närmade sig honom. Själv gjorde jag ingen ansats att hoppa ner från trädet än i alla fall. Jag var som sagt ändå prefekt, lite hänsyn var jag ju tvungen att visa åt mina bodyguards innan jag själv skulle spöa ungen då de hade fått nog med sina slag.

”V-vad vill ni?”stammade Adam och tryckte boken som han hade i famnen närmare sig. Crabbe skrockade högt innan han drog åt sig pojkens bok, granskade den utan att läsa vad det var för något eftersom han var mycket dålig på att både läsa och skriva, innan han sedan rev den mitt itu och kastade den på marken.

”Absolut ingenting”, skrattade Goyle. ”Harru nå godis?”

Goyle ryckte åt sig ungens väska och hällde ut allt innehåll på marken, han sparkade igenom högen tills han hittade det han letade efter – en ask med Bertie Botts Bönor i alla smaker. Han tog upp asken och öppnade genast den, till hans lycka var den full. ”Man tackar.”

Och sedan var det Crabbes tur, han tog upp Adam i kragen och tryckte honom mot närmaste vägg medan han hotade med knytnäven nära ungens ansikte. Det var min signal, snabbt hade jag hoppat ner från trädet och smidigt landat på mina fötter. Ungens ögon vidgades då han fick syn på mig, fantastiskt, han kunde fortfarande komma ihåg mig.

”Jag som trodde att vi hade kommit överens du och jag, Adam”, sa jag lugnt medan jag sakta stegade fram till honom och Crabbe som hade börjat flina sitt gorilla-aktiga leende. ”Du skulle ge allt ditt godis och alla dina fickpengar åt Crabbe och ingen skulle bli skadad. Men tydligen har ditt minne blivit lite ringrostigt sedan förra året, kanske skulle vi hjälpa dig minnas?”

”J-jag m-m-mins mycket v-väl sir”, stammade Adam och svalde hårt. ”J-jag h-har haft m-mycket att g-göra och … ”

Jag log tillgjort och skakade misstroget på huvudet. ”Jag tror inte riktigt han förstod oss ifjol, tror du Crabbe?”

”Absolut inte”, svarade han. Jag flinade och gjorde en gest åt Crabbe att kasta ner ungen på marken, vilket han genast gjorde. Adam landade brutalt på den hårda ytan och skrapade upp både knäna och armarna.

Jag tittade mig snabbt omkring för att försäkra mig om att vi var ensamma, jag ville inte direkt bli störd för tillfället eftersom jag behövde utlopp för mina nerver. Långsamt plockade jag fram min trollstav från innerfickan på min klädnad, Adam försökte desperat backa undan men kunde inte förmå sig att göra det på grund av sin skakande rädsla. Jag hade alltid varit en mobbare, jag gillade det, tillfredsställelsen jag fick av att göra andra illa och få utlopp av mina ilskna känslor. Jag visste innerst inne att det var fel och att jag skulle få betala tillbaka en dag, men för tillfället brydde jag mig inte. Jag orkade inte bry mig, det fanns ingen vits med det.

”Jag tycker vi ska prova en ny trollformel idag, Adam”, sa jag och riktade trollstaven mot pojken vars ögon hade blivit stora som pingisbollar. Crabbe skrattade bredvid mig, medan Goyle var upptagen med att äta upp alla bönor och Blaise stod roat lutad mot trädet som jag nyss suttit i. Pansy däremot betraktade endast mig med en drömmande blick, vilket äcklade mig mer än något annat. ”Den är säkert mycket kul för dig också. Levicorpus!”

Besvärjelsen sköts ut ur staven på mig och träffade Adam i bröstet, snabbt hade han flugit upp i luften och hängts upp och ner som om han var bunden i fötterna. Jag skrattade högt åt hans bistra min medan tårarna vällde upp ur ögonen på honom. Glasögonen hade fallit till marken och gått i två bitar.

”Bra gjord, Malfoy!”sa Crabbe och dunkade mig i ryggen. ”Jag visste inte att du kunde den trollformeln.”

”Jag lärde mig den i somras”, sa jag lätt och ryckte på axlarna som om det var en småsak, vilket det egentligen var eftersom besvärjelsen endast användes för mobbning.

”Vi sticker innan någon annan dyker upp”, sa Pansy som hade stigit upp från bänken och börjat gå mot ingången. Vi andra följde genast efter, medan Crabbe lätt klappade till Adam på kinden först och sa åt honom att vara en duktig pojke med hånfull stämma.

Alltså neeej stackars Adam :'((((
Meeeeeer :333

Stackars liiiiten Adam!!! :oooo Men sjuukt bra kapitel! Maaaaah jag hatar Lucius också för den delen -.-"

ME LIKE! skriv mer annars blir jag lessen XDDDD

Du skriver…

TACKTACKTACK så mycket!! ♥♥♥♥♥

Det var BÄST