Röda blåbär och gröna smultron

"Tänkte gå utanför stan och bada och tvätta." sa Lavinia och lyssnar på Annas fantastiska sångröst, innan hon tar några kopparmynt och köper såpa.
"Det är bara att följa med, jag vet en undanskymd plats." sa hon och ryckte på axlarna, varför var hon så givmild helt plötsligt?

Anna log tyst för sig själv innan hon fortsatte, nu hade hon så hon kunde ha mat nästa dag också. Det var skönt, kunde hon kanske bara vila imorgon. Hon skulle behöva sova ut ordentligt, eller så jobbade hon extra mycket då så kanske hon kunde köpa några nya kläder...
Hon fortsatte en stund till innan hon tog upp hatten och räknade mynten, sju silvermynt och två bronsmynt. Noggrant stoppade hon dem i sin blusficka och såg sedan mot Lavinia och Pling.

- Trevligt! Flinar Pling, lite överraskad över Lavinias vänlighet och generositet.
Hon går de sista stegen fram till Anna.
- Talang har du! Säger hon med ett axelryck.

"Verkligen, du kunde bli populär sångerska och framträda för tusentals människor i sidenklänning." ler Lavinia och börjar gå.
"Tänkte bada och tvätta." sa hon och försvann sedan i gatans vimmel och hoppades att de skulle komma efter.

Anna fnyste lätt, nu tog de väl i? Hon ville dock inte bli sångerska. Hennes högsta dröm var att hennes far skulle återvända rik och att de kunde leva ett bra liv tillsammans.
Hon nickade sedan, att tvätta sig lät inte dumt..Hon trängde sig imellan folk och försökte följa efter Lavinia. Hon var helt och hållet smutsig.

Pling går i rask takt efter Lavinia. Hon ler, snart ska hennes hår hänga tungt av vattendropparna mot hennes hud och varken svett eller smuts kommer finnas på hennes kropp. Tanken är underbar. Pling skyndar på stegen

Lavinia ser sig om över axeln för att se att de små flickorna var efter henne. Små och små var de väl inte men yngre än henne var de.
Snart kommer du ur staden, mindre folk och öppnare landskap. Hon vänder sig om för att vänta in dem, så de inte skulle komma bort eller något.

Anna log lite för sig själv. Hon var mätt och hon skulle bli ren, ett mirakel! Då de kom utanför staden skyndade hon på stegen lite fram till Lavinia.
"Du och Pling är väldigt snälla...Ni har min tacksamhet".

Pling ser ut över det allt öppnare landskapet.
- Har jag varit här? Mumlar hon tyst för sig själv. Hon vet inte - hon kan ha varit var som helst under de år hon inte minns.

Lavinia ler roat åt flickans ord, det lät fint på något sätt, högtidligt. Det hårdpackade gruset hade nu blivit till lera och det kändes i de bara fötterna. Men hon tog dem vidare längst landsvägen och ut på en äng där blommorna stod höga.