Mörkretstid. (PRS)

Esilie ser Adina ligga och sova en bit bort. Hon reser sig upp men stannar till. Varje rörelse gör ont men hon försöker ignorera det och tar sig bort till Adina för att lägga en hand på hennes axel och skakar den mjukt.
"Adina", säger hon tyst och hör hur något prasslar lite längre bort. Vinden? Eller var det något annat? Esilies blick rör sig dit men hon ser inget konstigt.

Adina rycker till och sätter sig tvärt upp med handen mot kniven innan hon lyckas stoppa sig.
"Vad du skrämdes." sa Adina och såg upp på Esilie.
"Rör mig inte, är inte van att folk väcker mig vänligt." sa Adina och log halvt mot kvinnan. Hon drar sig sedan upp på fötter försiktigt, hon kan knappt stödja på benet men de måste ta sig vidare.
"Vi bör nog gå." sa Adina ansträngt och såg mot den döda kvinnan sedan på Esilie, männen skulle komma efter dem.

Esilie hoppar till då hon ser kniven.
"Oh", är det enda hon får fram då hon börjar förstå vad Adina levt för liv. En tanke som hittills inte slagit henne.
"Det bör vi", säger hon sedan.
Esilie börjar rota igenom ränslena som hon och den döda kvinnan tagit med sig ifrån tältet. Det finns inte mycket nödvändigt. Lite kläder men också bröd och lite torkat kött. Hon delar upp allt och lägger ned maten i ett av ränslena med en filt och några knivar. Sedan tar hon armborstet som varit den döda kvinnans och trycker ned tillsammans med pilarna hon hade fått med sig. Ett av svärden snörar hon fast i sin linning. Hon hittar en mörk mantel med huva och räcker den frågande emot Esilie.

Adina ser på manteln och nickar.
"Tack." säger hon och ler lite halvt, som trevande. Som det var något ovant för henne. Manteln är bra, den har huva som gömmer det eldröda håret och hennes ansikte som alltid är bra att dölja. Hon sätter det på sig och ser på det andra svärdet men sätter på sig det, försöker då hon är så ovan vid det.
"Vad ska jag bära?" frågar hon och ser på allt och på armborstet som det var bättre att Esilie bar som kunde använda det.

Esilie ler då Adina tar emot manteln innan hon börjar kolla igenom den döda kvinnan som hon finner två mindre knivar på.
"Tänkte att vi turas om", svarar hon lätt på Adinas fråga och drar upp ränslet på axeln.
Hon stoppar undan en av knivarna i linningen.
"Här", säger hon till Adina och räcker henne den andra. "Är du redo?"

Adina tar emot kniven och stoppar in den i sitt stövelskaft innan hon tar det första steget och blir grönblek i ansiktet av smärta men biter ihop.
"Finner du en bra gren som fungerar som käpp, säg till." flinar Adina mot henne som att det inte var så farligt och sedan ger de sig av. Adinas ben är stelt och svullet och det gör ont att stödja på, hon känner att det blöder igenom tygstycket, men kanske de skulle komma från skogen snart? Esilie verkade heller inte i toppform precis.

Esilie nickar och börjar gå, fortfarande i samma riktning de gått tidigare, bort ifrån lägret. Varje steg gör ont i henne men hon håller huvudet högt och låtsas inte om det. I hennes träning har hon fått lära sig att behärska smärta och ett minne flyter hastigt igenom hennes huvud. Hennes bror som fann henne gråtandes efter några av killarna slagit henne. Hon hade utmanat en av dem. Både större och starkare. De andra hade fått dra honom ifrån henne tillslut. Men hennes bror hade endast sett på henne med något som liknade avsky i blicken. Han hade alltid avskytt svaghet.
”Res dig upp”, hade han sagt bestämt men hon hade inte gjort det utan legat kvar tills han drog upp henne på fötter. ”Gå”, hade han skrikit till henne. ”Jag vill inte se dig förrän du lärt dig att ta smärta som en krigare. Inte förrän du lärt dig att kontrollera den och slutat vara svag. Låt varje slag stärka dig. Gå och kom inte tillbaka förrän dess.”
Esilie hade gått men hon hade kommit tillbaka. En vecka efter hon blivit tillsagd till att gå men då hennes bror testat henne hade hon misslyckats och misslyckats och misslyckats tills hon hade fått komma tillbaka.
En kall vind fick Esilie att stanna upp.
”Vi borde försöka få dem att tappa spåret. Gå tillbaka, sedan gå åt ett annat håll och försöka at dölja spåren. Kanske ta oss igenom en bäck eller något ifall de har hundar”, säger hon till Adina.

Adina hade gått i egna tankar försökt att tänka undan smärtan. Hon var vit i ansiktet och såret hade gått upp men tyget stoppade det mesta. Det snurrade för hennes blick, men hon blinkade bort känslan av att allt blev svart, skulle bli det.
Hon nickar och stannar upp lutar sig mot ett träd.
"Gå tillbaka?" sa Adina med ett svagt kvidande i rösten. Hon visste att Esilie säkert hade rätt men nu ville hon bara sjunka ihop och vila, sova, dö, vad det än var, kvittade.
"Vart ska vi ens?" fick hon fram och såg på kvinnan, hur ont hade inte hon? Det syntes inte ens på henne, hade hon ens ont?

Esilie tittar bakåt igen och sedan framåt. Hon känner sig vilse, om hon ska vara ärlig visste hon inte ens ifall de fortfarande gick åt samma riktning som de gjort ifrån början men försöker att se självsäker ut.
”Förtillfället ska vi bort, försöka komma undan. De är säkert redan efter oss”, säger hon och ser på Adina. Inte förrän då inser hon hur svag Adina verkar vara där lutas emot trädet.
”Är du okej?” frågar hon biter ihop inför svaret.

Adina ser på henne med halvsluten blick något road av frågan faktiskt.
"Tja, jag klarar mig men jag föredrar att ha mitt ben i brukbart skick." sa hon enkelt, men blev sedan allvarlig.
"Ärligt så klarar jag mig, bara du tar emot mig om jag faller." sa hon, hon var tvungen att lägga till det sista som att skämt drev bort känslan av att ge upp.
Hon ställer sig upp med ihop bitna käkar.
"Så bestäm vägen, blir vi här finner de oss." sa Adina med allvar men ser sedan på Esilie.
"Varför brände ni byn, tog oss till fångar? För så du vet, jag är ingen fånge." sa hon med bestämdhet.