Everything has changed [SV]

NEEEEJ!!! Varför måste du sluta så!!!??? JAG VILL HA MER!!!!! GUD VAD MEGAAWESOMEGHBJKSHGJKABKJSBRA!!!!!!!! MER!!!!!!! Du skriver supermegaawesome!!!!!! ♥♥♥♥♥♥♥♥♥ Skynda dig att skriva nu så jag får veta när hon berättar om hennes mamma!!!!!! Fast känn ingen press! ♥

SUPERDUPERBRA!!!!! ♥♥♥

Här kommer kapitel nummer tioooooo (omg bara 6 kapitel kvar på första boken :> )


Men i varje fall, hoppas ni gillar det! ^^




Kapitel 10
Julmiddag

Stephanie hörde hur de båda satte sig ner på varsin sida bredvid henne utan att säga något.
”Förlåt.” Var allt Stephanie med en svag röst kunde få ut.
”Vad har jag sagt om att säga förlåt? Allt är inte ditt fel, och jag är ganska säker på att det här verkligen inte är ditt fel.” hörde hon George svara.
”Ja. Det enda jag undrar är… är varför du inte sa något.” undrade Fred försiktigt.
”Jag var trött på allt. Jag är trött på allt. Jag är trött på alla medkänsliga kommentarer. Det var därför jag stannade här över jul, så jag inte behövde höra kommentarerna min släkt troligen skulle säga till mig.” Svarade Stephanie med tårar innan för ögonlocken, som efter några sekunder letade sig tut och långsamt rann ner för hennes kinder. Hon begravde ansiktet i händerna innan hon kände hur Fred och Georges långa armar kramade om henne från sidorna.
”Jag är ledsen. Jag skulle aldrig ha tagit upp brevet. Det var ditt ändå.” Hörde hon Georges röst om vänster utbrista efter en stund.
”Det är inte ditt fel, du visste inte. Jag skulle troligen ha mått dåligare om jag hade läst brevet ensam ändå - ” sa hon och letade sig ut ur kramen. Hon ställde sig upp och torkade sina kinder med de för långa ärmarna av hennes stickade tröja. ” - Så… ehm… tack” sa hon med ett litet leende tvillingarna snabbt gav tillbaks.

*

Resten av dagen tillbringade de nere i sällskapsrummet med Fred och Georges bröder Percy och Ron, samt Harry Potter som tydligen var Rons bästa vän. Stephanie spelade till och med ett parti trollkarlschack med sina nya saker mot Ron, men Stephanie kunde knappt någonting så både Harry och Ron fick försöka hjälpa henne varannan minut medan Fred och George låg på golvet och åt godis, samt skrattade åt henne.
”Äh, håll käften.” sa Stephanie till tvillingarna när Ron väl vunnit. Hon tog snabbt fram två kuddar som låg bakom henne på soffan och kastade dem på Fred och George som tystnade när kuddarna träffade båda två rakt i huvudet. Harry och Ron skrattade högt åt det, och Stephanie tycktes se ett litet leende på Percys läppar också. Percy satt helt ensam på en fåtölj i hörnet av sällskapsrummet och pluggade.
”Men kom igen Percy. Bara för att du är prefekt betyder inte det att du inte får ha roligt.” var Freds kommentar, men Percy bara fnös och sedan dess hade han suttit och läst, men fortfarande lyssnat intensivt på hans bröder, Harry och Stephanie.


*

Julmiddagen tog snart plats och Stephanie hade aldrig känt sig mer hemma. De skojade och drog smällkaramellerna som tvillingarna på något sätt fått tag på och på eftermiddagen gick Harry, Stephanie och Weasleybröderna ut och hade ett rejält snökrig. Percy – som starkt övervägt att gå upp till brasan i Gryffindors sällskapsrum och istället läsa – var också med. När de äntligen kom in till sällskapsrummet igen var de alla kalla, våta och utmattade. Harry som hade fått en schackbräda under middagen från en av smällarna, spelade nu med Ron. Percy – som för en gångs skull inte läste – försökte hjälpa honom, vilket bara ledde till att Ron vann avlägsnare.
Efter en temåltid som bestod av kalkonsmörgåsar, tekakor, sockerkaka med vaniljkräm och jultårta kände sig Stephanie väldigt sömnig, men stannade nere ändå bara för att se Percy jaga Fred och George över hela Gryffindors sällskapsrum för att de tagit hans prefektmärke. Ron och Harry gick efter en stund upp till sin sovsal medan Stephanie utmattad la sig ner på soffan, och med utskällningarna från Percy som äntligen fått tag i tvillingarna, somnade hon.

______________

Hoppas ni gillade det lol *awkward silence*

ÄLSKAR HUR DU SKRIVER

supperbra kapitel♥

GUD, JAG BARA ÄLSKAR HUR DU SKRIVER!!!! Du skriver så himla bra!!! ♥ Jag vill bara ha mer!!!!!!!! ♥♥♥
Vilken tur att jag hittade den här ff:en!!! Den äger!!!!!! ♥♥♥

Åhvi gillade det inte vi älskar det how can we not?! ♥

Guys jag ändrade koden på min mobil och nu kommer jag inte ihåg deeeeen. fuck off.

Anywaay, här kommer ett extremly cheesy och typ konstigt kapitel. Hoppas ni gillar det. Eller nåt.
Kapitel 11
Quiddichbråk och hemligeter

Dagen innan terminen började kom näst intill alla elever tillbaks igen. William, Luke och Melanie var tre av dem. William och Luke tillbringade resten av eftermiddagen till att lära Stephanie hur man spelade schack, medan Melanie pratade på om sin jul med Sophie och Tess bredvid.
Stephanie koncentrerade sig på vad William och Luke sa ända tills hon mötte Lees blick från andra sidan av rummet. Han log mot henne och hon gav tillbaks leendet medan hon granskade Fred och Georges – som stod mittemot Lee – ansiktsuttryck. De såg väldigt bestörta ut, och därför ursäktade sig Stephanie från schackspelet för att gå fram till dem.
”Varför ser ni ut som om något hemskt just har hänt?” frågade Stephanie och kunde inte låta bli att skratta åt tvillingarna som skrämt hoppade till när hon började prata, men när de förstod vem det var log det två fejkade leenden mot henne.
”Jag vet. De ser ut som att deras mamma just dött eller något.” skrattade Lee medan Stephanie kände hur tvillingarnas blickar trängde in genom henne.
”Ja, verkligen.” hon fejkade ett kort skratt innan hon vände sig mot tvillingarna igen. ”Men ärligt, ni ser verkligen inte glada ut. Vad har hänt?”
”Snape ska bedöma matchen på söndag.” svarade Fred med en suck.
”Va?” fräste Stephanie. Snape hade alltid hatat tvillingarna och Lee, det hade Stephanie sett redan första lektionen på terminen. Eftersom Stephanie nu var nära kompis med de alla tre hade han börjat hata henne också, Stephanie började tro att Snapes hobby var att hata folk, speciellt elever.
”Det är sant.” George skakade lätt på huvudet. ”Han kommer att bestraffa oss för vartenda litet fel vi gör. Det är Quiddich, det är inte meningen att man ska spela sjyst!” utbrast George med en om möjligt högre suck än hans bror.

*

När söndagen hade kommit gick Stephanie tillsammans med Luke och William upp till Quiddichplanen. Melanie hade drabbats av en stark förkylning och behövde därför stanna i sjukhusflygeln och kunde inte följa med och kolla på matchen.
Stephanie gick upp på den närmaste läktaren och hittade direkt Ron Weasley som satt med flera andra förstaårselever, en av dem kom Stephanie svagt ihåg som Hermione Granger.
”Hej, kan vi sitta här?” frågade Stephanie Ron och Hermione som båda nickade. Hon satte sig ner och vinkade över William och Luke som hade fastnat längs nere vid läktaren och ivrigt pratade med Hufflepuffeleven Will Davis som gick i deras årskurs. Luke gjorde en handgest som visade att de skulle komma strax.
”Titta – där ger de sig iväg. Aj!” Utbrast Ron och när Stephanie tittade åt sidan på honom såg hon en Slytherinpojke vars hår var så blont att det nästan såg vitt ut stå på sätena över dem. Stephanie kände igen honom som Draco Malfoy, mest för att hon hört Fred, George och Lee prata illa om honom någon gång. Två till pojkar från Slytherin stod bredvid honom, de var båda nästan dubbelt så stora som Draco på både längden och bredden.
”Å, förlåt Weasley, jag såg inte att du var där.” Draco flinade brett mot sina stora kompisar. ”Undrar ur länge Potter sitter kvar på sin kvast den här gången? Nån som vill slå vad? Kanske du, Weasley?”
”Längre än vad du skulle kunna göra.” muttrade Stephanie för sig själv, men Hermione hörde henne och fnissade tyst. Stephanie vände sig om mot matchen igen precis i tid för att se Hufflepuffs straffkast de hade fått för att George hade slagit en Dunkare i riktning mot Snape. Det var då Luke och William äntligen hade kommit upp och satt sig bredvid henne.
”Vet ni hur jag tror att de väljer ut folk till Gryffindors lag?” Sa Draco någon minut senare och Stephanie tittade irriterat upp mot honom. ”De tar folk som de tycker synd om. Titta, där är Potter, som inte har några föräldrar, och sen är det Weasleys, som inte har några pengar – du borde också vara med i laget, Longbottom, du har ju inget förstånd.” Stephanie började tröttna på Dracos kommentarer, och det verkade Luke också göra, för om blickar skulle ha kunnat döda hade Draco dött direkt av blickarna Luke sände honom.
”Jag är värd tolv såna som du, Malfoy.” hörde hon en röst stamma, och log åt hans modighet. Det var tydligen pojken som hette Longbottom i efternamn som hade sagt det. Draco och hans kompisar tjöt av skratt.
”Stå dig på honom, Neville.” hörde Stephanie Ron säga.
”Longbottom, om förståndet var av guld skulle du vara fattigare än Weasley, och vill inte säga lite.” Stephanie hade aldrig tänkt på att Fred och Georges familj faktiskt var ganska fattiga, men när hon tänker tillbaka förstår hon många saker som bevisade det, som deras begagnade böcker, stavar, kvastar och mycket annat.
”Jag varnar dig Malfoy – ett enda ord till…” sa Ron argt.
”Ron!” utbrast Hermione ”Harry!”
Stephanie, Luke och William som hade varit för upptagna med att sända Draco dödsblickar hade inte märkt att Harry helt plötsligt störtdök ner. Hermione och nästan alla andra på läktarna ställde sig förvånansvärt upp.
”Du har tur, Weasley, Potter har tydligen fått syn på pengar på marken!” sa Draco och innan någon hann reagera kastade sig Ron över Draco och brottade omkull honom på marken. Neville såg tvekande på innan han också slängde sig in i slagsmålet. Stephanie övervägde tungt om hon skulle hoppa in hon också, men Luke höll tillbaka henne.
”Gör det inte.” var det han sa innan han och William började skrika av lycka med resten av Gryffindorarna då Harry fångade kvicken.


*

När de väl kommit upp till sällskapsrummet igen var världens fest på gång. Fred och George hade stulit några tårtor och andra desserter från köket, och festen var i full gång. Stephanie var fullt igång med att skära upp en bit tårta på en tallrik när hon hoppade till av ett öronskärande skrik – hennes öronskärande skrik. Hon lade ifrån sig tallriken och försökte koncentrerat titta runt i rummet efter Fred och George – vilket var svårt eftersom nästan allt snurrade runt - och hittade dem i mitten av sällskapsrummet med Lee. Hon lyckades snubbla fram till dem och när de tre väl såg henne förvandlades deras ansiktsminer från glada till oroliga.
”Vad har hänt? Du ser ut som ett spöke.” hörde Stephanie Fred utbrista över skriket som fortfarande höll på. När de märkte att hon inte kunde svara tog George tag i hennes armled och försökte så snabbt som möjligt att få upp henne i deras sovsal. Han satte försiktigt ner henne på en säng innan skiket tvärt slutade. Fred och Lee hade följt efter dem hela vägen och var nu också i sovsalen.
”Skriket igen?” Hon hade berättat för tvillingarna om drömmen och skriket dagen efter juldagen. Stephanie nickade till svar men fortsatte.
”Det slutade alldeles nyss.”
”Vänta, va?” Lee stod förstummad vid dörren som bara några sekunder senare öppnades av William och Luke. ”Hörni är det bara jag som inte förstår?”
”Whoa… Vad har vi missat?” frågade William när han såg Stephanies ansikte begravt i hennes händer. Stephanie reste på huvudet och mötte William och Lukes samt Lees oroliga och frågande blickar.
”Ehm… Det är en sak som jag inte berättat för er.” började Stephanie med en darrande röst medan hon tittade ner i golvet. ”Den verkliga anledningen till att jag flyttade hit till min pappa och började här var för att…” Stephanie pausade några sekunder. ”Min mamma dog förra året.”
______________________
Just nu känns det som om Stephanies mamma är huvudpersonen lol
Men hoppas ni gillade det ^^

jag älskar det här omg du är så bra i can't even

bäääääst♥

Jag älskar seriöst hur du skriverO_o

Älskar denna ff:en!!!!!