Mörkrets tid!

Demandred såg hur nunnan ställde ned glaset och med en viss, för vad det verkade för honom som, osäkerhet. Han fortsatte att le och svarade på hennes fråga.
"Ja, precis så. Min resa innebär inget säkert mål och därför kan jag hjälpa folk på vägen.", Sade han och log ännu bredare än innan. Kanske var det inte en kroppslig utan en själslig resa han var tvungen att göra för att återfå sin själ? Det alternativet lockade honom och det var ett spår han ännu inte hade följt, en ny väg, en väg han ännu inte hade färdats. Medan han kände en inre lycka, något han inte känt på många år lyssnade han till vad kvinnan mittemot honom hade att säga.
"Då säger vi så. Imorgon ger vi oss av mot din destination; jag ackompanjerar dig som livvakt. Utmärkt.", Sade Demandred och torkade sig runt munnen med en servett han själv hade haft med sig. Värdshus hade i regel inte koll på vett och etikett; där handlade det mest om pengar, någonstans att sova och ätlig föda. Men Demandred, som växt upp rikt, glömde aldrig den lilla detaljen med vett och etikett.
"Om du ursäktar så ska jag bege mig ut på gatorna en stund. Jag rekommenderar att du lägger dig innan någon mer oförskämd man stormar in här och anklagar dig.", Sade han och ställde sig upp. Han bugade sig för Talitha innan han vände på klacken och banade sin väg genom människorna på värdshuset. Demandred log och leendet var stort.

Talitha nickade.
"Om herrn inte har ett bestämt mål och jag inte hindrar hans färd, så är jag mer än villig att färdas med dig" sa hon leende. "Kanske behöver du finna vägen för att veta vad resans mål kommer bli" sa hon och nickade sedan.
"Ja det är kanske bäst att se till att ingen mer kommer till skada" sa hon med ett svagt leende men hon blev snart allvarlig. "Tar det varsamt på gatorna, människorna som väljer att färdas vid denna tid har sällan gott i uppsåt" sa hon ärligt och nickade sedan innan mannen försvann. Talitha tittade upp när någon stötte till henne, det var kvinnan som pratat med den stora mannen.
"Kan jag hjälpa dig mitt barn? Ni verkar vilsen" sa hon och log vänligt emot flickan.

Elvina såg ner på nunnan, rädsla fanns där, rädslan för en gud som hatade henne. Inte för att hon någonsin blivit insläppt i det de kallade guds hus, sen dess hade hon vänt honom ryggen. Man hade inte den tiden den orken att bry sig om något som inte fanns som hon inte såg.
"Nej, frun" sa hon med desperation i rösten, särskilt när hon visste att denna nunna kom från gatorna som hon själv.
"Det var inte meningen att störa." sa hon snabbt med blicken på mannen och en blick på dörren. Hon skulle gå gatorna var hennes hem inte här.

Talitha tittade på flickan och reste sig upp.
"Det finns ingen anledning till rädsla." sa hon lugnt. "Hos Gud finns det alltid förlåtelse" sa hon och la en hand på flickans axel.
"Ni stör inte mitt barn, du behöver inte oroa dig, Gud har tid med oss alla" Talitha log emot kvinnan, trotts att hon såg rädslan som fanns hos kvinnan. Hon undrade vad hon varit med om.
"Ni ser ut att behöva en natts sömn. Ni kan få sova i de rummet som var avsett för mig" sa hon och gav flickan ett leende. Talitha räckte över nyckel till flickan efter att han tänkt över om hon hade något av värde på rummet, men hon hade pengarna, bibeln och sitt kors på sig, det var mer eller mindre det enda hon ägde, hon hade lämnat kniven på rummet men den skulle hon klara sig utan, hon hade Guds vägledning.
"Sov ut nu mitt barn, det är rum nummer sju" sa hon och gav flickan ett leende innan hon lämnade världshuset och gick ut på gatan. Talitha behövde söka upp en kyrka, hon ville besöka Guds hus. Hon gick ner för gatan och bort emot kyrkan som fanns där. Dörrarna var av massiv ek och fick anstränga sig för att öppna dem. När hon gick över tröskeln kände hon sig som hemma. Hon tog ett djupt andetag.
"Hej! Vi har stängt!" sa en röst från höger och hon såg en av kyrkansmän stå där.
"Jag ber om ursäkt, fader, men jag önskar besöka Guds hus innan jag ger mig ut på min resa, jag vet inte med säkerhet när jag får möjligheten igen" sa hon ursäktande och en äldre man kom ut ur skuggorna.
"Jag ber om ursäkt syster, jag trodde ni var en av de rackarna som sökta skydd här under natten, de har börjat använda kyrkan som ett horhus där se kan mötas och ägna sig åt sina synder, ursäkta språket syster" sa prästen och hon nickade.
"Så hemskt" sa Talitha och mannen framför henne nickade.
"Men jag skall inte låta dig höra sådana hemskheter, jag skall lämna er åt era böner" sa prästen och Talitha nickade, prästen försvann och hon gick fram till altaret, föll på knä och började be.

Elvina stirrade på kvinnan, på nunnan hon visste att det var oartigt men hon kunde inte tro det kvinnan sa eller gjorde. Hon rörde sig inte ur fläcken försen kvinnan försvunnit ut genom dörren, då är det som hon vaknar till.
Vaknar till med en nyckel i handen, en nyckel som inte är hennes som hon fått? Nej, det kunde inte stämma. Fast kvinnan var en nunna, de var märkliga varelser. Men denna nunna kände Elvina igen, hon hade sett henne på gatan förr och hade hon inte fruktat guds vrede eller mer den makt som verkade stor och hon inte kände till så hade hon kanske hjälpt henne. Sämre människa var inte Elvina, hon hade hjärta i kroppen och det var att om hon orkade och kände för det hjälpa en värre nödställd än hon själv.
Men nu stod hon här med en nyckel, nummer sju hade kvinnan sagt, hur nu den såg ut? Men skulle hon ta emot det var frågan? Rummet var inte ämnat för henne, det var för kvinnan vad hon gissade hade fått det till skänks av mannen som gjort skräddaren enörad. Just det minnet ryckte det i hennes mungipor, skräddaren fick vad han förtjänade, han var en hård man som tog emot tjänster utan att betala och hotade med att skicka vakten efter dem.
För att vara säker smet Elvina snabbt ute på gatan, det var inte rätt att ta emot nyckeln och delvis för hon inte visste hur en sjua såg ut. Men kvinnan var i större behov av den än hon, Elvina var van att leva på gatorna. Hon ville gömma sig för mannen som ville mörda någon och inte vara skyldig den där gud något.

Demandred hade korsat gatorna i tystnad, människorna runtomkring honom undvek hans närhet då det var som om han utstrålade något hemskt, något kallt; vissa ryggade tillbaka när skuggan tog formen av något omänskligt. Han höll handen på svärdets handtag där han korsade gatorna; trots hans omänsklighet fanns det fortfarande dumdristiga människor som anföll honom. Oturligt nog för dem var skuggan och mörker Demandreds domän. Mycket snart fann han det hus han sökte, ett hus med tråd som fördes in i en nål på skylten och ett brett leende spreds över hans läppar. Skräddaren hade bara fått utstå en liten del av det som väntade honom. Han lyfte handen till knackning och kort efter att ljudet av näve mot trä dunstade bort i natten öppnades dörren. Minen hos skräddaren var fylld av ren skräck och till Demandreds underhållning hade mannen lagt ett förband mot örat.
"Får jag komma in?", Frågade Demandred men hans röst vittnade om att det inte var en fråga, det var en order. Oavsett vad som hade hänt mellan denna mannen och Talitha ansåg Demandred denne mans uppförande som opassande eller rentav vidrigt.
"Ja...ja, kom in.", Svarade skräddaren och nervöst backade han in i huset, darrande av rädsla. När adelsmannen steg in i det enkla huset fladdrade en eld gemytligt längre bort och kastade långa skuggor över rummet. Så fort skräddaren hade stängt dörren skred Demandred till verket, hans specifika förmåga var som starkast på natten eller i enrum. Skuggorna sköt upp ur marken, slingrade sig runt skräddaren och lyfte upp honom i luften; den unge mannen tittade på yrkesmannen med ett brett leende.
"Du störde min middag, du har något som tillhör mig och du anklagade någon på vidriga grunder...", Sade Demandred innan han avbröts av skräddarens snyftningar; förmodligen trodde mannen att det som hände endast var en mardröm och att han nästa dag skulle vakna kallsvettig i sin säng, kallsvettig men säker. Däremot var det något som aldrig skulle hända, skräddaren skulle somna men aldrig vakna.
"...om jag får fortsätta; ditt straff är döden.", Sade Demandred och log grymt mot den andre mannen. De långa, svarta armarna började att slingra sig kring mannens lemmar och unisont drog skuggorna åt alla håll. Ben och armar rycktes av från resten av kroppen; skräddaren skrek aldrig då den plötsliga chocken av smärta tog död på honom. Blodet skvätte över rummet och Demandred använde en vägg av samma mörka massa för att inte bloda ned sig. Förmågan att styra skuggan, att styra över mörker och att materialisera den till något som kunde skada andra var den gåva han hade begåvats med. Den unga adelsmannens ögon övergick från en glödande röd färg till en kristallklar blå när han lät skuggorna sjunka ned till sin ursprungliga form.
"Så, arbetet avslutat.", Sade han, tog guldmynten ur skräddarens kläder och gick återigen ut på gatan; likt den normala adelsman han var, med handen på svärdshandtaget och ett brett leende på läpparna medan han banade sin väg tillbaka till värdshuset där han skulle få en lugn natts sömn. Efter i natt skulle hans skuggor få vila ett tag, mörkret skulle få bida sin tid för snart skulle ljuset vara hans följeslagare och förhoppningsvis skulle han då finna sin själ, sin räddning.

Talitha ryckte till när dörrarna till kyrkan öppnades, hon hade lyckats somna på kyrkbänken längst fram. Hon hade bett till Gud om att få en säker resa, hon hade bett om att finna den man som plundrat hennes kloster och att rättvisa skulle skippas.
"Nej men vad är det här för liten flicka?" sa en röst som kom upp för altargången, Talitha tittade på mannen som gick emot henne, hon fick genast en känsla av obehag, det var en känsla som liknade den hon känt från Bacarra när han kommit till deras kloster.
"Håll dig borta" sa Talitha och tog fram sitt kors, mannen stannade.
"Så nunnan kan ta ton" skrattet ekade emellan väggarna, det var ett skratt som fick nackhåren på henne att resa sig. Hon hasade sig längre bort på bänken, något demonen märkte.
"Jag skall inte skada dig" sa han och Talitha kunde ha skrattat i fall hon kunnat få fram ett ljud. Bacarra hade sagt samma sak, hon undrade vad en demon gjorde om den sa att den inte skulle skada någon? Var det att låta människan leva?
"Låt mig vara" skrek Talitha när demonen rusade emot henne, förvånad över att hon fått fram ett ord.
"Vad är det som pågår här" Talitha måste ha väckt prästen, då han kom ut i bara nattrocken. "Akta dig mitt barn" sa han till Talitha som hade tagit skydd bakom en bänk.
"En präst och en nunna, det måste vara min lyckliga dag" sa demonen.
"Håll dig undan best! Jag har gud på min sida" sa prästen, men demonen skrattade endast. Talitha började röra sig långsamt emot utgången, hon var tvungen att komma här ifrån, hon ville inte råka ut för samma sak ännu en gång. Hon kunde fortfarande känna Bacarras kalla kloliknande händer på hennes kropp.
"Spring mitt barn!" skrek prästen, Talitha sprang emot utgången, hon sprang ut på gatan där regnet slog emot hennes ansikte. Hon hade inte märkt att det börjat regna när hon varit inne i kyrkans trygga värme. Talitha vågade inte stanna, hon sprang så fort hon kunde emot världshuset men stannade utanför, hon vågade inte gå in. Stallet bredvid låg nersläckt och hon styrde stegen ditåt. Halmen på skullen var varm och välkomnande och hon la sig försiktigt ner. Hon var rädd för att demonen skulle finna henne, och hon började räkna halmstrån för att inte somna. Utanför började människor vakna och gatorna bli fulla av liv. Talitha kände att hon äntligen kunde somna nu, demoner jagade inte på dagarna, det var i alla fall vad hon intalade sig själv. Hon knäppte händerna och slöt ögonen.
Varför har du övergivit mig fader? Har jag syndat? Allt jag vill är att få din vägledning, ditt beskydd och din kärlek, är jag inte värdig att få det? Berätta hur jag skall bli värdig! Amen
När hon bett sin bön somnade hon, utmattad av nattens besök, rädd för att dö utan att fått syndernas förlåtelse. Talitha hörde regnet slå emot taket, och att hon skulle möta mannen på världshuset var det sista hon tänkte på.

Elvina såg kvinnan då hon slank in i kyrkan och Elvina gav upp. Hon satte inte sin fot i en kyrka eller sa ett ord till präster. Att prata till nunnan hade varit ett misstag även om hon inte verkade så farlig, inte så dömande.
Nu visste i alla fall Elvina att nunnan var i goda händer, en nunna i en kyrka, ja hon skulle få hjälp. Elvina gick tillbaka mot värdshuset, i handen höll hon nyckeln.....sju?, sju? Hon studerade den. Hängandes vid nyckeln hängde en träplatta med streck på. Ett snett sträck och ett rakt på det sneda, kanske det var sju?
Hon kom upp på övervåningen och studerade dörrarna, alla hade olika streck, vissa mer böjda som bågar. Hon fick helt enkelt jämföra, dummare än så var hon inte och snart fann hon en liknande figur som på den på träplattan.
Elvina stoppar in nyckeln och vred om, den öppnades och med ett knarrande kommer hon in och låser. Rummet var inte stort, men en brasa sprakade i spisen och en säng och på sängbordet en kniv? Elvina går fram och synar den, en fin kniv, var det nunnans? En kniv och en nunna passade inte ihop i hennes ögon. Utan att vidare fundera på det började hennes ögon att klippa till och snart somnade hon. Trött och utmattad var hon och att sova i en säng, själv med en varm brasa var något ovanligt och himmelskt.

Den lilla stadens morgonklang väckte Demandred där han låg djupt försjunken i en ostörd, god natts sömn och det som väckte honom var en av alla försäljare som skrek ut sina varors pris; ett pris som oftast skulle bli förhandlingsbart beroende på vem som köpte varorna av handlaren. Glad över att han hade sovit såpass bra sträckte han på sig, slängde benen över sängkanten och reste sig för att tvätta sig i tvättfatet som stod på den lilla byrån bredvid sängen. När han hade tvättat sig drog han på sig kläderna och spände på svärdet så att det hängde vid hans sida. En sista blick i spegeln, en liten justering och så var han klar för dagen; en leende, glad och vänlig adelsman var en bra adelsman.
Han gick ned för trapporna och förtärde en måltid som bestod av gröt med en klick honung i, som tillbehör hade han fått en bit ost och en bit bröd; allt detta sköljdes ned med ett glas mjölk. Till skillnad från de andra gästerna så verkade hans mat vara snäppet bättre, antingen berodde det på att han var en mer betydande gäst eller så berodde det på att värdshusvärden inte ville hamna på hans dåliga sida efter det han såg igår. Oavsett så var han tacksam; det enda som förbryllade honom var att Talitha inte var där än. Kvinnan hade väl inte gjort något dumt?
Rastlös som han var hoppade han upp ur stolen och gick uppför trapporna igen, trots allt så visste han numret på hennes rum; det var lika bra att titta till henne så att inget hade hänt. Oavsett så skulle skräddaren inte bli ett problem för henne längre, hade någon hittat honom ännu? Kanske, kanske inte.
Med dessa tankar i huvudet märkte han inte att han hade kommit fram och när han upptäckte det ruskade han på huvudet innan han knackade på dörren, förhoppningsvis skulle nunnan öppna så att det inte hade hänt henne något. Demandred hade nämligen sett framemot att få en färdkamrat.
Tålmodigt väntade han på att kvinnan skulle komma och öppna dörren till rum nummer sju.

(Att vara borta en vecka har fått mig efter men det större som har hänt förut om att min karaktär troligen kommer bli tvungen att mörda någon på egen hand... right? owo)