Privat roll med okänt tema

Aaron skrattade som svar.
"Vi får väl se", sade han. "Men vi ses." Hazel gjorde vad hon ville, och eftersom de inte kunde ha samma lektion skulle de ändå inte gå samma väg. Aaron vände sig om för att gå till sin lektion, något piggare efter tuppluren, och tog sig ut ur den värsta folkmassan.
Det var då han fick syn på den nya flickan, som stod med en karta i handen och sag allmänt borttappad ut. Aaron kom fram till att han lika väl kunde vara den vänliga personen han togs för och gick fram till henne.
"Behöver du hjälp?" undrade han med en road glimt i ögonen och kastade en blick på kartan, som tydligt föreställde skolans korridorer och klassrum.

Lei log lite. Genom glasrutan i taket såg Lei på en av killarna från USAs historia. Han stod och pratade med nya tjejen. Det var bara roande att se hur alla killar skulle försöka lägga in en stöt på varenda nya tjej. De var desperata, de flesta av dem.
Men ingen hade någonsin ropat efter Lei - hon var antingen 'för ung' eller 'för skum'. Med en besviken suck försvann Leis leende och hon bestämde sig för att gå till nästa lektion: matte för begåvade.
Våningen överst var alltid lugnast eftersom det var de mer specialiserade lektionerna som hölls där. Och klassrumen var färre.
Lei var först till lektionen, som vanligt. Och som vanligt satte hon sig i raden längst bak. Mrs. Norberg hälsade med en nick och återgick till att skriva sina papper. Lei himlade uttråkat med ögonen och slog upp sitt kladdfria block.
De flesta i skolan kladdade i sina block, det var en av de många saker som Lei lagt märke till föregående år. Hon kände sig som en utböling - hennes block var helt rent, inte ens några fel i uträkningarna hade hon. Vad mesigt.
Innan lektionssalen fylldes med andra ritade Lei en enda liten blomma i ett hörn på rutpappret.

Saker man gör för att vara som alla andra:
1. Kladda i anteckningsblocket: Check.

"Ms. Luuano?" Hörs biologilärarens assistent Herman Mantinés röst precis när Hazel ska försöka ta sig ut.
"Yep?" Blir svaret och Hazel har vänt sig om mot den unge mannen som på något sätt lyckats ta sig upp från sitt förflutna som brottsling och sedan bli en biologilärares assistent. Fast just vad han varit dömd för är ett allmänt känt mysterium.
"Du har din avancerade biologi om två minuter, du är medveten om det visst?" Frågar Herman strängt.
"Ehrr... Jo, alltså... jag har inte riktigt läst mitt schema..." Svarar Hazel undvikande.
"Gå dit nu, Ms. Luuano." Suckar Herman och Hazel nickar kort och går rätt raskt iväg mot biologisalen. Avancerad biologi, förhoppningsvis slipper hon skära upp en komage igen. Det var inte trevligt.

Levinia såg först inte upp, utan mumlade tydligt.
"Att bränna kartan eller skolan?" sa hon och såg upp med en road glimt i de mörkt bruna ögonen och till sin förvåning såg hon killen som var på samma lektion som henne. Hon försökte komma på ett namn men mindes inte att läraren sagt något, han hade suttit bakom henne och skrattat då hon satte dit några av dem andra.
"Jo, lära mig orientering på någon minut eller tala om för mig var klassrummet för latin är?" sa hon och log. Han var verkligen vacker, snygg om inte annat, vältränad. Då hon kommer på sig med att sett på honom någon sekund för länge nickar hon lätt.
"Jag heter Levinia föresten, trevligt att råkas." sa hon lätt.

"Visst, jag kan visa var klassrummet är", svarade Aaron med ett skratt. "Om du ännu vill bränna upp något efter skoldagen kan vi säkert hitta något för det med." Han började gå mot trapporna vid ändan av korridoren i maklig takt. "Aaron. Trevligt att träffas Levinia. Jag har inte sett dig här förr?" Han kunde ha lagt till någon clichéisk kommentar om hur han nog skulle komma ihåg ett vackert ansikte, men Levinia verkade för smart för att falla för sådant. Sådana kommentarer funkade endast på flickor med dåligt självförtroende.
Klassrummet för latin var i en våning uppåt, men i andra ändan av byggnaden jämfört med vart Aaron skulle, och han ville inte komma för sent till första lektionen i konst.
Han nickade mot dörren, och hälsade i förbifarten på några vänner, som även de var på väg till nämnda klassrummet.
"Jag måste rusa, men i fall du vill lära känna människorna här bättre, föreslår jag att du kommer ut i kväll. Medicin-studenterna ordnar en fest i hus 43", berättade Aaron. Hus 43, ett av de äldre, och där med lägre, tegelhusen som var full av studeranden, lystes ofta upp på kvällarna. Flera våningar deltog för att bjuda på utrymme, och dörrarna till lägenheterna stod öppna för alla.
"Hoppas vi ses då", sade han som adjö och svängde om för att med betydligt snabbare steg ta sig till sin lektion.

Lektionen gick som förväntat: mycket bra.
Inga bråk eller liknande, mattegenierna var alltid tysta, något Lei uppskattade. Om hon fått bestämma hur det låg till var det de som var coolast. Som hon själv. Mrs. Norberg tjatade om hur svaren på de uppgifter eleverna fick skulle vara uppbyggda på ett prydligt sätt. Lite svårt att ta in då hon själv skrev så att inte ens hon själv borde vara kapabel till att läsa.
Nåja, så flöt lektionen på och när Lei gick ut ur klassrummet en och en halvtimme senare var Lei riktigt nöjd.
Det slutade hon såklart vara när det var dags för Engelska - tråkigare ämne hade Lei aldrig vart på.
- Jag skippar den! Mumlade Lei och drog upp väskan lite högre på axeln. Men vart skulle hon gå då? Kanske till det där caféet. Ja, dit fick det bli.

Hazel tar sig ut från lektionen och har huvudet mitt uppe i tankar om benmärgstransplantationer eftersom någon idiot frågat om det. Vilket orsakade att Hazel nu har en ryggrad ritad på handflatan. Hon suckar åt sig själv när hon plötsligt blir... överfallen kan man kalla det... av Isaac Mayers.
"Hazel!" Hälsar den otroligt långa 24-åringen och möter Hazels frågvisa blick med en egen smått överlycklig glimt i de gråbruna ögonen. Isaac kommer från latinamerika, vilket faktiskt syns och hörs lite grann på hans accent och faktorn att han kan spanska flytande. Men han är även nästan bättre än Hazel på parkour.
"Isaac! Varför ropar vi varandras namn som om vi inte sett varandra på evigheter trots att vi sågs iförrigår?" Hälsar Hazel i en snabb och överdrivet lycklig hög tonart.
"Det var ju ett sätt att förstöra min lycka över att få se dig i skolan." Svarar Isaac och drar på sig en keps över sitt mörka hår.
"Förlåt, Isaac! Det var länge sedan!" Svarar Hazel och fejkar tonen så grovt att Isaac börjar skratta.
"Lunch nu eller?" Frågar Isaac med skratt i rösten.
"Japp, ska du dra till din farsas café som vanligt?" Frågar Hazel smått leende.
"Jag får gratis mat där, det räcker för mig." Svarar Isaac. "Ses, Hazel! Tänker faktiskt ta bussen dit för en gångs skull." Blir avskedet och Isaac går nästan genast därifrån.
"Ses!" Svarar Hazel och går åt andra hållet då hon ska ned till matsalen... som är ovanligt stor enligt Hazel.

Levinia log mot Aaron, "Att du inte sett mig förr beror antagligen på att jag inte är härifrån." skrattar hon utan att avslöja allt för mycket. Hon ville inte avslöja något om sin bakgrund, sitt liv eller föräldrar som skulle få honom att behandla henne annorlunda.
"Tack, och vi ses och jag kommer gärna." log Levinia efter honom då han försvann. Det här var en bra start på dagen, hon blev bjuden på fest och hade talat med en elev.
Hon kommer in i lektionssalen, latin den svårare delen då hon redan kunde grunderna. Hon gillade språk men mer historia därav valet av latin. Lektionen flöt på som en vanlig lektion och de fick att skriva en uppsats, Lavinia suckar. Det negativa med skolan var läxorna, tänkte hon och försvann sedan ut, var åt alla lunch här?

Aaron tappade helt bort uppfattningen av tiden i konstklassen. De skulle fortsätta med avbildning av människor, och Aaron hade en duk prydligt uppställd då dagens model positionerade sig mitt i klassen.
Då lektionen var förbi hade Aaron målfärg på fingertopparna och i det möra håret, då han dragit fingrarna igenom det, men även en färdig målning på en ung kvinna framför sig. En målfärgtäckt Aaron var inget nytt för någon, och då han lämnade klassrummet var det ingen som pekade efter honom.
Halvvägs till lunchen insåg Aaron att han hade tappat bort sin telefon. Med en svordom letade han igenom sin väska och insåg att han hade säkert glömt den på caféet där han jobbade under morgonen. Utan en andra tanke skippade han lunchen och han just på bussen som skulle ta honom snabbast till caféet. Även Isaac, vars far ägde caféet, var på väg dit, och de talade glatt under vägen.
Caféet var nära till studentlägenheterna, och därför populärt av unga. Nu var det dock lugnt där, och Aaron slank in bakom disken för att leta efter sin telefon. Emelie, som jobbade sitt skift just då, skrattade glatt innan hon försvann till bakrummet för att hämta maten åt Isaac.

Lei satt nu i caféet. Hon skrev ner egna mattetal som hon löste medan hon smuttade på sitt kaffe.
- Du får faktiskt beställa något annat om du ska vara här längre! Suckade en mansröst. Lei hoppade förvånat till och såg upp på en man som såg ut att vara i 25års åldern.
- Mm...mumlade Lei nonchalant till svar och tittade ner i servetten igen. Försent insåg hon att mannen kom från college - och Lei hade varit sig själv mot honom - och rodnade lätt. Hon skulle råka illa ut senare idag, med säkerhet.
- Jag tar väll en cesarsallad då! Suckade Lei och såg ut genom fönstret för att undvika mannens surmulna blick.