Huffle och Wolf

Oförmögen att tänka längre sprang jag efter Sini på bara instinkt.

När jag kommit in i skogen lutade jag ryggen mot en stor ek och sjönk ner på huk. Flämtande drog jag efter andan.
Allt var så ofattbart, tänk att jag varit hemma i byn redan imorse. Och nu satt jag här, och under loppet av en dag hade jag skilts från min familj, nästan blivit bränd på bål och flytt från vakter.
När min andning lät någorlund normal reste jag mig upp men stod med en hand lutad mot trädet. Ovanför höll himlen på att mörkna.
"Är du hungrig?" frågade jag Akira. "För det är i alla fall jag. Vi borde hitta något att äta."

Jag trädde in i dungen med Sini och nickade flåsande vid hennes fråga. Jag satte mig ned i den mjuka mossan och slöt ögonen. Öronen ryckte till vid minsta ljud och min näsa fladdrade i jakt på dofter av intresse.

Jag stod kvar och andades så tyst jag kunde, jag ville inte störa Akira eller skrämma bort eventuella jaktbyten.

Plötsligt öppnade jag ögonen och kröp bort mot en bumling på alla fyra. Väl framme böjde jag mig ned och lyssnade. Det var definitivt något där. "Hjälp mig", mimade jag med munnen och grävde ned mina fingrar under den tunga stenen för att lyfta upp den.

Jag tassade tyst fram till stenen och borrade in mina fingrar också under stenen. Jag gav Akira en "nu?"-blick och gjorde mig beredd att lyfta.

Jag nickade och tog i av alla mina krafter. Stenen rubbades långsamt och jag såg hur en bit av marken under den syntes.

Stenen var tung, och ensam skulle jag aldrig kunnat flytta på den. Men eftersom vi var två gick det. Jag förde mödosamt stenen åt sidan, för att lägga den bredvid.
Jag såg enstaka gråsuggor som rörde sig hit och dit. De undrade väl varför någon hade flyttat på deras hem.

Jag föste milt undan gråsuggorna och lade huvudet mot marken. Panikslaget krafsande lät höras underifrån. Jag började gräva och till slut uppenbarades den giftigt gröna bakdelen hos en ödla som jag kvickt grabbade tag i innan den hann fly. Det fanns fler av dem i hålan och jag nickade mot dem till Sini.

Något tveksamt stack jag ned handen i hålan, men då en ödla panikslaget ilade förbi grep jag tag om dess bakkropp.
Jag var inte säker på vad Akira menade med det här, och jag hade aldrig sett ödlesorten förut, men jag antog att hon visste vad hon gjorde.