~Tippy och Emmadora~[prs]

Nami log emot Will. Hon kunde inte låta bli och känna sig attraherad till honom. Hon önskade att dem skulle träffas på något annat sätt än spelen. Bara tanken av att han kanske skulle dö kändes hemsk. De fick hjälp upp i vagnen och Nami kunde inte låta bli och känna sig nervös. Hon hatade att stå i centrum såhär, men med Will vid sin sida kändes ändå allt bättre.
"Är du nervös?" frågade hon nyfiket och kollade honom rakt in i ögonen.

Will förstod först inte att det var honom hon talade med, men han såg in i hennes ögon och log. Hur kunde man låta bli när man såg på Nami?
"Ja, litegrann. Det är ju nu alla sponsorer kommer se oss och så."
Hans hjärta bankade hårt och snabbt, men han visste inte om det var för att han snart skulle ut inför miljontals människor eller om det var för att han stod här och pratade med Nami Lionsbow.

Nami undrade om dem skulle låtsas att inte känna varandra eller inte. Det var nu alla sponsorer skulle se dem. Men nu kunde dem inte riktigt döma hur bra dem är då sponsorerna bara får se utseendet. Allt detta var bara ett spel, intalade hon sig själv gång på gång.
"Jag är lite nervös" mumlade hon efter ett tag.

William tog hennes hand, men inte för att han ville ge dem en bra show. De fick gärna tro det om de ville, men faktum var att han flätade in sina fingrar i hennes för att han var rädd. Hon fick honom att känna sig modig där de höll varandra i händerna. Vagnarna började rulla in och William log mot henne. Hur mylet han än ville hålla kvar släppte Will Namis hand.
"Ingen får veta. Tills vidare. Jag vet inte om vi kommer kunna prata mer på länge nu.." Han sänkte rösten. "Var vaken i natt så ska jag se till att vi kan träffas, okej?"

Nami nickade. Det var när som helst deras tur nu. Hon hade inte ens vågat att sjunga på skolavslutningen, hur skulle hon då klara det här? Men nu hade hon William vid sin sida. Det fick henne att känna sig lugnare. Vagnen åkte ut. Nami försökte hålla huvudet högt och le. Men rädslan tog över efter ett tag. Det kändes då som om hon förstörde allt. Nami kramade om hans hand lite hårdare, bara för att känna att han var där. Då släppte den mesta av skräcken.

När de åkte ut med vagnen vrålade åskådarna och sträckte på nacken för att få se en skymt av dem. William dolde det faktum att han höll Nami i handen. Han skämdes inte för henne, men det skulle få honom att verka svag om han visade öppet hur mycket han gillade henne. Det skulle få henne att verka svag också för den delen. När de väl kom fram stannade vanen och President Snow började tala.

Nami tog ingen ögonkontakt med Will. Dem skulle låtsas att inte känna varandra, antog hon. Även om det nästan gjorde lite ont. Men ikväll så, när ingen märker det så får dem en stund tillsammans i alla fall. Mycket mer än så kan dem nästan inte begära. Efter ett tag så var Snow's tal äntligen över. De gyllenbruna arbetshästarna med nästintill vit man som drog deras vagn travade graciöst in igen. De var så tama så att ingen behövde hålla i tömmarna.


[konstigt roll men brist på insp :c]

När de återigen kom tillbaka till sin våning skyndade sig Will att äta sin middag och gäspade sedan med så bra skådespeleri han kunde. Egentligen var inte William trött, men han ville ha en ursäkt för att gå och kunna få ut vaxet ur håret och få vila lite innan han skulle besöka Nami.
"Jag ska nog gå och lägga mig."
"Bra", svarade Pawffie. "Er träning börjar imorgon."

((Vi kan snabbspola träningen till typ två dagar eller nåt ^^)

[visst c:]
Nami såg sig omkring i lägenheten. Middagen gick relativt snabbt. Helst ville hon bara vara ensam med Will så fort som möjligt. "Jag tror att jag också lägger mig." Hon gick lite vilse i lägenheten, men hittade det hon trodde att var sitt rum. Hon tvättade bort allt smink. Nu började hon se hur den gamla Nami började sakta komma tillbaka, och hon började känna sig mer bekväm med sig själv.

William tog på sig sina svarta byxor och sin vita skjorta som lagts fram till honom egentligen för morgondagen, men han kunde ju knappast gå in till Nami i T-shirt och kalsonger. Han såg sig själv i spegeln medan Will väntade på att ljudet från de sista stegen skulle försvinna i korridoren utsnför. Hans mörkbruna, nästan svarts hår hade fått tillbaka sina lockar och Williams ljusblå ögon glänste i ljuset från lampan. Han var sig själv igen. Will smög tyst ut och knackade på flickans dörr så försiktigt han förmådde i hopp om att hon var den enda som skulle höra.