Innan tiden går ut.

"Jag vet inte. Hur skulle jag känna? Jag har inte känt mig speciel och jag är inte det häller." Hon såg sedan sig om och hon suckade. "Ni gillar färgen vit jag fattar." Hon satte sig in på det röda sitsarna och hon lutade sig tillbaka. "Men jag förstår inte varför"

Angie klev in efter Ruby och satte sig bredvid Gabriel. Bilen började rulla och Angie pustade ut en aning. Hon hade känt sig jagad ute i det fria, men kunde nu slappna av en aning. Precis när hon skulle försöka svara på Rubys frågor harklade sig Gabriel.
"Jo, du är visst speciell" svarade han enkelt. "Du har välsignats av en fantastisk gåva, mycket få människor har den."
Han lutade sig fram och lade en lugnande hand på hennes knä.
"Du har ett hjärta av guld.... bokstavligen talat."

Hon såg på dem båda och hon skakade på huvudet. "Nej jag tror er inte. jag vill bara vara lämnad ifred men nu blir jag inte lämnad och alla" Hon ser ner.

Angie bytte plats så att hon hamnade bredvid Ruby i stället så hon kunde lägga en tröstande arm runt hennes axlar.
"Varför vill du vara ensam då? Det finns ingen som är lycklig bakom stängda dörrar i en evighet."

Hon såg ner och hon satte händerna för ansiktet. "Men mitt liv är så och jag har älskat det. Ingen har sett mig och jag trivdes." Hon såg upp. "Men jag förstår fortfrande inte."

"Men skulle du inte också älska att göra underverk i världen, Ruby?" lirkade Angie och log varmt emot henne. "Vad är det du inte förstår då?"

"allt" Hon ser på dem båda och såg ner och lutade sig tillbaka. "Jag vet inte hur jag ska förklara. Jag kan inte veta var.." Hon såg på dem. "Jag kände kärlek från mannen. inget hat" Hon såg ner. "jag..."

"Om du kände kärlek från mannen, vad känner du då från oss?" frågade Gabriel i lugn ton. "För det mesta kopplas ordet kärlek till något bra... en skön känsla... men kärlek kan vara något hemskt också. En olycklig kärlek kan bryta ner en människa totalt. En kärlek kan vara besatthet också..."
Gabriel tystnade och lät Ruby fundera på hans lite gåtfulla jämförelser. Men även Angie började fundera lite. Vad var det för slags kärlek emellan henne och Gabriel egentligen? Han var ju trots allt en mentor för henne, men de hade utvecklat starkare känslor för varandra. Men ibland hade hon svårt att skilja på förhållandet mellan lärare och pojkvän.

"Nej jag kände riktig varm kärlek från honom." Hon såg ner. "Jag vill förstå mer." Hon suckade och lutade sig tillbaka. "Kan vi ta det lite senare? Jag mår lite illa"

Gabriel tryckte på en knapp så att rutan åkte ner. Det strömmade in svalkande luft i ett försök att lindra Rubys illamående.
"Det du kände från honom var en illusion av kärlek. Hans sort är inte kapabla till att ha starkare känslor av den bra typen."