Prs mellan Aia och Selma...

[Håller med där! x) Hatar att det inte funkar... ._. ]

Jag stannar upp. Försöker komma i underfund med vad jag gör, vart jag ska. Jag vet inte vart jag ska. Än mindre vad jag ska göra. Kanske borde jag gå hem? Ifall Jenna kommer loss så...
"Jenna", flämtar jag och känner vart hon är på väg. Varför i all sin dar skulle hon dit?
Jag biter ihop och börjar springa så bra jag kan. Kondition saken har aldrig varit min grej, och tack vare mitt närmaste element får jag så mycket syre som jag behöver hela tiden och allt det där andra.
Men, som jag sade till Kråkan tidigare så kan jag nästan flyga, vilket gör att jag självfallet använder den metoden nu så att jag kommer fram på ett snabbare vis.
Vad hände med henne? Hur kom hon loss? Hur lyckades hon rymma? Och varför är hon på väg mot hennes skola? Kunde hon inte välja ett annat ställe? Jag hatar det där stället... Så fullt med vanliga, dödliga och dötrista människor.
Jag suckar och himlar mentalt med ögonen åt situationen men fortsätter springa på bästa möjliga vis medan jag fortsätter använda min magi.

Mörkret hade lagt sig runtomkring henne medan hon små joggat hit. Skolan uppenbarade sig framför henne. Den liknade nästan ett fängelse med de gråa betongväggarna och stängslet som gick runtomkring. Vanligtvis var den full av liv, i vilket fall på vardagarna men nu låg den öde och bara några enstaka smålampor i fönstern var tända. Hon tycktes sig se en skugga röra sig men då hon skulle ta sig en närmare titt på den så var den borta.

Någon sade henne att Eve var på väg och hon borde verkligen vänta in Eve. Skulle detta komma att bli deras andra mystiska äventyr på en enda dag i den lilla, tråkiga staden de bodde i. Håren på hennes armar, i nacken reste sig. Ett skratt pressade sig fram mellan hennes läppar. Inget nervöst skratt utan ett äkta skratt. Jenna kunde inte hjälpa att älska den känslan som hon hade. Något sade henne att något hade skett och att deras lilla stad inte längre skulle vara så tråkig längre.

Närvaron får henne att tystna men med ett leende möter hon Eve. Hon möter de blåa ögonen som är omringade av de mystiska tatueringarna.
”Eve, allvarligt hänger den där kråkan alltid efter dig?”
Jenna visste redan svaret men hon kunde inte riktigt förstå det och det var inte första gången den tanken slagit henne.

Åter igen drogs hennes ögon emot skolan. Hon tyckte sig se en rörelse men då hon väl koncentrerade sig kunde hon inget se, självklart. I alla skräckfilmer hon hade sett så skulle detta varit en bra början. En klar natt med fullmånen stor och lysande stark uppe på himmeln.

”Så, vad säger du?” frågade hon Eve, nästan samma fråga som innan då de stått framför den enorma herrgården där de träffat Tom. Det kändes snarare som månader sedan och inte timmar men kraften glödde åter igen i henne vilket påminde henne.
”Tack, förresten”, sade hon med ett litet leende utan att titta på Eve.

"Japp. En riktigt irriterande och förbaskat vis plåga ibland sedan jag återupplivade honom. Men, ja... det var ju några år sedan", säger jag och går närmare henne och lyfter med armen så att Kråkan börjar flaxa med vingarna och lyfter sedan från min arm.
"Om... världen? Vår stad? Atmosfären? Känslan? Allt?" frågar jag. "Inget just nu, helt okej, faktiskt. Men, jag kommer förbanna mina ord inom någon vecka eller så, det vet jag..." säger jag fundersamt och ser upp mot månen, mot stjärnorna. Jag kollar runt, försöker hitta något som känns... jag. Det känns alldeles för mycket Jenna här. Det är hennes skola, hennes område, hennes revir, nästan. Det känns så ovanligt att vara här.
Hur känns det egentligen att gå i skolan? Det var så länge sedan jag var där... Satt i ett klassrum... Lika bra det. Folk frågade för mycket. Och lärarna blev alltid så oroliga över mina tatueringar och ville träffa mina föräldrar och allt möjligt. Vad skulle jag ha sagt dem? "... Jo... Mina tatueringar... Jag föddes med dem, tror jag... Och mina föräldrar är... borta. Jag lever ensam tillsammans med en kråka som är min mentor och skyddar mig. Han är även min lärare i allt, förutom skolan då. Han lär mig om livet medan ni lär mig andra saker..." Hur skulle det ha låtit? Inte särskilt snyggt tror jag inte. Jag suckar lätt innan jag hör Jenna tala igen.
"Det gör inget. Det var det minsta jag kunde göra, allvarligt. Min besvärjelse var för svag", lägger jag sedan bittert till och ser sedan en sak som är iögonfallande för mig. En lång gran som sträcker sig högt upp mot himlen. Den står ensam, det enda trädet som jag kan se just nu. Och det är det jag vill klättra i.
Jag går emot det, ser upp och försöker hitta en gren att ta tag i. Jag biter mig i läppen när jag ser att den första rejäla grenen är flera meter upp. Vad är det här för en gran? En korsning mellan gran och tall, eller?
Jag tar ett djupt andetag, backar några steg och tar sedan ett rejält språng mot trädet. Stöter in i det med foten först och använder sedan mina krafter som hjälp samtidigt som jag skjuter ifrån med foten som vilar mot stammen. Allt tar en sekund, jag har inte mer tid än så innan jag ramlar ner eller hela kroppen krockar in i trädet.
Jag får tag i grenen och häver mig upp, sedan börjar jag klättra, upp och upp, mot toppen. Ju högre upp jag kommer desto starkare blir vindarna och fyller mig med mer energi. Jag ler stort och fortsätter klättra. Jag kan inte låta bli att skratta till när jag sitter så högt upp jag kan komma och sedan titta upp mot himlen. Mot stjärnorna, mot månen. Mot molnen. Allt. Natthimlen är underbar...
"Helt fantastisk..." viskar jag svagt för mig själv medan ett bar vindar griper tag i klänningen. Det är först nu jag inser att jag klättrade upp med klänningen... Oj?

Jenna lyssnar till Eves ord. Kanske borde hon förneka dem men förblir istället tyst. Hennes fascination för skolan som verkar så annorlunda nu på natten i månens sken, är så stor att hon knappt märker då Eve försvinner men så är det som om hon vaknar.

Ännu en kall vind drar genom området, den griper tag i hennes mörkbruna hår får de att hindra hennes synfält. Det tar henne några sekunder att få rätt på håret igen och hon ser att Eve är borta. Ett ljud hörs ifrån trädet och Jenna kollar upp. Ser glimtar av Eve långt där uppe. Självklart klättrar hon upp i en gran. Jenna suckar drar händerna över de bara ärmarna.

Något distraherar henne. Ett mycket litet sår i armvecket och som en stöt minns hon kvällen klarar som om den verkligen hände i kväll och inte för flera månader sedan. Jenna känner hur hon börjar skaka okontrollerat som om hon frös. Även om vinden var sval var det inte så kallt.

Hon sätter sig ned i det daggfyllda gräset med armarna om sig. Kråkan flyger över henne som om den bara väntade på att hugga in på hennes kropp ifall hon skulle bli för svag för att försvara sig.

Jenna hör en bil komma, ser lyset ifrån lyktorna, hör ljudet av bestämda steg och sedan en röst men hon hör inte vad den säger och hennes blick är för suddig för att se något.

[Förlåt, jag känner att jag inte tillför någonting. Vet inte riktigt vad som ska komma att ske. x) ]

Jenna ser något falla, Jenna ser något stort störta emot marken ifrån trädet och kråkan. Hjärtat flyger upp i halsgropen på henne och personerna, rösterna verkar se samma sak som Jenna. Eve faller. Skräcken rycker tag i Jenna och skakningarna stannar tvärt som om de aldrig funnits. Hennes blick blir åter igen skarp och adrenalinet som pumpas med en ryslig fart ut i henne ådror får henne att agera. Luft, är inte hennes starka sida, luft verkar rent av avsky henne stundvis och hon luft men nu arbetar de tillsammans. Även om Eve faller långsammare kan hon inte göra något för att hindra impakten emot marken.

”Herre”, utropade den mindre mannen igen något panikslaget, alldeles för högt så de skrålade i Jennas öron.
Hon ser hur den andra mannen – både längre och ståtligare än den mindre – lyfter sin hand. Ett ljus bryter ut ifrån den och i nästa stund ser Jenna Eve befinna sig tryggt på marken. Hon kan inte riktigt förstå vad som hänt. Är de häxor? Men hon betvivlar tanken så fort den slagit henne. Han är något helt annat men vad vet Jenna inte.

[Awesome Selma! ]

Jag känner hur mitt fall saktas ned, och sedan ett ljus av magi, riktat mot mig. Demon och... vad? tänker jag medan jag fortfarande blundar och landar helt lugnt på rygg.
"Flyg i väg", viskar jag till Kråkan innan jag gör en sak som förmodligen inte är det smartaste. Luft är mitt huvudelement, men jord ligger så nära att de lika gärna skulle kunna dela plats.
Jag gräver ner mig i marken. Jag visste att jag skulle få ångra mina ord. Jag visste att något dåligt skulle ske och nu attackerade en demon mig. Mina typiska tur.
Innan marken öppnar sig under mig så hör jag Kråkan flaxa iväg och sen gör jag en sak som är ännu osmartare. Jag öppnar marken under Jenna också och gräver ner oss båda två. Jorden här i stad har jag byggt tunnlar i flera år, märkt den till mitt revir och det borde vara omöjligt för någon att kunna komma ner i marken utan min tillåtelse vilket betyder att vilka dem där männen än var så kan vi nu spionera på dem utan att de märker oss.
Jorden tar mjukt emot mig samtidigt som luft saktar ner det pyttelilla fallet. Eller, mildrar ner det skulle man nog kunna säga. Detsamma gäller Jenna.
Jag ställer mig upp och borstar av mig jorden. Jag har verkligen valt fel dag för klänningen.
"Spionage först och sedan kan du börja dampa på mig, okej?" frågar jag medan jag drar in den jordiga doften som lugnar ner mitt hårt slående hjärta. Jag har fallit många gånger, då jag har försökt flyga, men aldrig från en sådan höjd. Aldrig i hela mitt liv. Och det skrämde mig verkligen. Jag måste lära mig att flyga, tänker jag och lägger till det på att göra listan, min mentala. Den ligger precis under sluta missbruka blodsmagin.
Jag andas ut och sedan så bildar jag ett litet hål i "taket" - marken som personerna står på - och döljer det med magi så att vi ser dem men de inte ser oss.

[Tyckte idén var lockande xD Känns som om jag alltid använder demoner då jag inte vet vad jag ska skriva ]

Marken öppnar sig under henne och hon kämpar först emot med allt hon har tills hon förstår och låter sig slukas. Eves tunnlar, vad annars? Eves spår finns överallt här nere och för Jenna är det något av ett privilegium att vara där.

Med snabba händer borstar hon av rumpan hon landat på innan hon vänder sig emot Eve och upptäcker fönstret. Hennes mun öppnas men innan hon hinner säga något hettar scenen ovanför dem till.

En slags explosion får stenar och jord att falla ned på henne och ett starkt ljus omringar de båda männen. Allt blir tyst för en stund innan de båda männen åter igen syns i mörkret men marken framför dem verkar svedd som om något bränt in en helt symetrisk cirkel runt dem.

”Jag sa ju att det inte skulle fungera”, utbrast en röst och Jennas blick rörde sig emot den.
Tre ungdomar stod där, tre ungdomar hon aldrig förut sett. Två unga män som stod med en ung kvinna mellan sig. Det var en av de unga männen som hade talat. Hans ljusa hår var motsatsen till den mörkas. Tjejens ögon verkade nästan brinna i mörkret. Blåa, väldigt klart blåa.
”Käften Adrian”, väste hon och min blick följde hennes.
Den ståtliga mannen som blivit kallade `herrn´ hade förvandlats. Hans yttre hade förvrängds och hans ögon var helt svarta, det fanns inte ens någon ögonvita kvar medan den mindre verkade hysteriskt glad.
”Nu har ni gjort honom arg”, fnittrade han samtidigt som han verkade något rädd.