Marodörernas, Lilys och Snapes tid [SV]

Du skrev det den 19 april och idag är det typ den 24 april och du har inte skrivit!!

nej ännu lngre det är den 25 april!!!

Skriv på nu! Har väntat fööööööööööööööööör länge!

JA, VI VILL HA MER!!

vi går i samma skola(och klass) så jag kan ringa henne!

Bra!

ska...bara... leta...aha!
hittade den!

*RING.RING.RING!!* och hälsa att... ja, vi vill ha mer ♥

oki!
måste äta nu sorry!!ringer efter maten!ni får skriva om jag ska säga något specielt!

Sorry men jag har inte varit hemma (Lillebror och pappa har åkt utomlands, mamma jobbade natt fyra dagar i rad och tva dagar innan det också, så jag var tvungen att sova över hos andra och jag har heller inte varit inne på datorn så ofta. Men nu kommer det mer. Det här kapitlet kommer från boken tyvärr så om ni vill får ni (givetvis) strunta i att läsa kapitlet. Men jag vet inte, det kankse blir lite annorlunda än i boken...

Titel: Petunia avslöjar sig
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 4
Färdigskriven: Absolut inte!

[Lilys perspektiv]
Lily lyssnade utan att avbryta på Severus. Hon avbröt inte för än han sa:
"...och Miniseriet kan bestraffa en om man utövar magi utanför skolan, man får brev."
"Men jag har ju utövat magi utanför skolan!"
"Vi klarar oss. Vi har ju inte fårr trollstavar än. De låter en slippa undan när man är liten och inte kan hjälpa det. Men så snart man är elva år", han nickade med viktig min, "och de börjar träna en, då måste man vara försiktig."
Det blev tyst en liten stund. Lily plockade upp en nerfallen kvist och svängde med den i luften medans hon föreställde sig att det kom en lång rad gnistor ur den. Sen släppte hon kvisten, lutade sig fram mot Severus och sa:
"Det är väl på riktigt va? Det är väl inte ett skämt? Petunia säger att du ljuger för mig. Petunia säger att det inte finns nåt Hogwarts. Det är väl på riktigt, va?"
"Det är på riktigt för oss", sa Severus. Inte för henne. Men vi kommer att få brevet, du och jag."
"Är det sant?" viskade Lily. Hon längtade efter att bli elva så att hon snart skulle kunna börja trolla.
"Absolut", sa Severus, och trots sitt illa klippta hår och sina konstiga kläder tyckte Lily att han var en besynnerlig imponerande figur där han satt och spretade framför henne, fylld till brädden av tron på sitt öde.
"Och kommer det verkligen en uggla?" viskade Lily.
"För det mesta", sa Severus. "Men du är mugglarfödd, så någon från skolan måste komma och förklara för dina föräldrar."
"Gör det någon skillanad om man är mugglarfödd?"
Hon såg att Severus tvekade och blev ännu mer orolig. Hans svarta ögon, som såg intensiva ut i det gröna dunklet i dungen, for över hennes bleka ansikte och hennes mörkröda hår.
"Nej", sa han. "Det gör ingen skillnad."
"Bra", sa Lily och slappnade av.
"Du har massor av magi i dig", sa Severus. "Jag har sett det. Hela tiden som jag har tittat på dig..." Hans röst dog bort; hon lyssnade inte ordentligt utan hade sträckt ut sig på den lövtäckta marken och låg och såg upp i det lummiga taken ovanför. Hon kände att han betraktade henne. Lily vände på huvudet och såg på Severus.
"Hur har du det hemma?"
En liten rynka dök upp mellan ögonbrynen på honom, förmodligen för att han redan hade klagat över det som hände hemma hos honom.
"Fint", sa han.
"Grälar de inte längre?"
"Jodå, de grälar", sa Severus. Han plockade upp en näve löv och började riva sönder dem, till synes omedveten om vad han gjorde. "Men det dröjer inte så länge förrän jag försvinner nu."
"Gillar inte din pappa magi?"
"Han gillar ingenting särskilt mycket", sa Severus.
"Severus?"
Ett litet leende krusade på Severus läppar när hon sa hans namn.
"Ja, vad är det?"
"Berätta om Dementorerna igen"
"Varför vill du höra om dem?"
"Om jag använder trollkonst utanför skolan..."
"Det skulle inte överlämna dig åt Dementorerna för det! Dementorerna vaktar tollkarlsfängelset, Azkaban. Du kommer inte att hamna i Azkaban, du är för..." Han rodnade och strimlade sönder fler löv. Sedan fick ett litet prasslande ljud honom att vända sig om; Petunia, som hade stått gömd bakom ett träd, hade tappat fotfästet och ramlat.
"Tuni!" sa Lily och lät både överraskad och välkomnande, även om hon hellre hade velat att Petunia inte skulle få reda på något. Plötsligt märkte hon att Severus hade hoppat upp på fötterna.
"Vem är det som spionerar nu då?" skrek han. " Vad vill du"
Petunia var andfådd, förskräckt över att ha blivit upptäckt. Lily såg att hon kämpade för att hitta något sårande att säga, och hoppade innerligt att hon inte skulle komma på något, hon ville inte bråka med Severus.
"Vad är det du har på dig föresten?" sa hon och pekade på Severus bröst. "Din mammas blus?"'
Lily tänkte precis ge Severus en ursäktande blick, ta Petunia och gå och komma tillbaka någon annan gång när det hördes ett litet brak, en gren över Petunias huvud hade fallit ner. Lily skrek till. Grenen hade träffat Petunia på axeln och hon stapplade baklänges och brast i gråt.
"Tuni!"
Men Petunia hade redan börjat springa därifrån. Lily vånde sig på Severus.
"Var det du som gjorde det där?"
"Nej."
Han såg både trotsig och rädd ut.
"Jo, det fick du!" Hon backade bort från honom. "Du gjorde det! Du gjorde henne illa!"
"Nej... nej, jag gjorde det inte."
Men Lily trodde inte på honom. Efter en sista flammande blick sprang hon iväg från den lilla dungen, efter sin syster, och det sista hon såg av Severus var att han såg olycklig och förvirrad ut.

Japp... Ett kapitel från boken. Men nästa kapitel skriver jag själv

Skriv !!